Blog Image

I MITT UNDERLAND

Ångfärjestationen och en himmel som är blå

Nöje, musik Posted on Sat, November 11, 2017 08:27:21

The
Tivoli går i konkurs. Efter att tidningen gråtit ut och gnällt på
politiker (som om de ska ha fingrar i en redan utspädd kulturell
soppa) så lyckades konkursförvaltaren hitta en ny ägare. Såsom
det går till på en öppen marknad. Hela kulturbranschen genomgår stålbad, guldruschen under nittiotalet är sen länge över och hur framtiden blir vet ingen. Filmbranschen hittade nya sätt att producera magiska serier. Men musikbranschen famlar efter nya marknader och olika försörjningssätt. Brist på inkomster är ett problem. Även för konsertarrangörer som Tivoli. Själv har jag ingen vidare
relation till nöjesstället, har besökt några få konserter under alla år de existerat. I april såg jag Plura & co, vilket
var en hygglig konsert, men stökigt framför scenen trots hög
medelålder. Samma kväll inträffade terrordåd i Stockholm, något
ingen nämnde något om från scen, men låg ändå som ett sjok av
oro runt landet. Fruktansvärda scener spreds och jag blundade.
Lyssnade till ”27” och ”Alice” i magiska versioner och lät
mig vandra i samma värld sånger blir till. Där allt som går
sönder blir helt igen. Där minnen och drömmar går hand i hand.

Där
tågen stannar vid ångfärjestationen med ett gnisslande tjut, en
visselpipa ljuder från perrongen. I stationsbyggnaden står några
äldre personer med helsingörsvagn vid fötterna. Man kastar ett öga
på stora klockan i väntsalen. Röster ekar. Sjuttiotalshimlen
seglar över Öresunds grönskimrande vatten. Några röker och
fimpar på stengolv. Köper biljett i luckan. Klipper den, går
ombord och avnjuter en pölse, köper färgglada karameller och hör
snart en dansk speaker i högtalarna meddela att färjan strax är i
hamn. Hundratals resenärer går av på dansk sida. I friheten. Över
knagglig gatsten, förbi skyltfönster och butiker pallvis med vin,
öl och sprit på hög, kors och tvärs igenom ett idylliskt
samhälle. Svensk krona är vid den tiden värd mer och svensken får
mer för pengarna. De äldre drar helsingörsvagnen full med ost,
kött, korv, vin, sprit, öl ombord på färjan hem. Ungdomarna
stoppar billig vodka i byxlinningen och passerar tullen. Sedan går
vi på tåget mot Ängelholm. Kvällen är räddad. Eller förlorad,
beroende på hur man ser på saken.

Knutpunkten
restes sten för sten i slutet av åttiotalet. Jag satt på ett
arkitektkontor mittemot och såg den monstruösa kolossen växa på
höjd och långsamt skymma min utsikt. Radions P3 spelar Jakob
Hellman och Roxette varvat med gemytliga gäster i både morgonpasset
och Ulf Elfvings ”Efter tre”. Ritbordet är fyllt av A3-stora
ritningar jag färdigställer och bär ner i kopieringen. De viks
ihop och överlämnas åt kontorets arkitekter och ingenjörer. I ett
annat liv, en annan tid.

Det mesta viks ihop till sist.

Den
gamla träkåken blev restaurang och nöjestillhåll i mitten av
nittiotalet. All nerlagd verksamhet omvandlas, tack och lov, och är
inget att oja sig över. Allt i våra liv blir historia. Minnena blir
dikt, sång, scenframträdanden, romaner, fotografier, en spelpjäs,
kanske film eller tv-serie och slutligen en parentes i ett
historielexikon. Kultur fyller oss med känslor. Delade upplevelser,
gemenskap. Vi vallfärdar till minnenas tempel, till banden och
artisterna på stora scenen i Sofieros vackra trädgårdar. Vi köper
bag-in-box och dövar huvudet, låter spänd kropp mjukna i
gröngräset. Äter medhavd sallad och revbensspjäll. Vi betalar
gladeligen uppemot sjuhundra för två, tre timmars frist. En karavan
av bilar rullar hem framemot elva, tolv. Musikerna sitter i loge
efteråt, svettiga och rastlösa. Adrenalinstinna.

Att
livnära sig i nöjesbranschen är svårt. De få som lyckas bör
skatta sig enormt lyckliga.

Dokumentär
om Winnerbäcks går på biograferna och jag läser några
recensioner där sångaren beskriver sin lyxångest och vånda inför
kommers. I alla andra delar av samhället tittar svensken snett på
framgång men av någon anledning går kultureliten och
idrottsstjärnor fri. Som om vi måste ge vissa fristad. Låta dem
blomma ut. Nästan immuna mot kritik vandrar de olyckliga ikonerna
runt i sin evighet, burna på ouppnåelig förväntan och bara
längtar efter markkontakt igen. Samma Lars flyger över värmländska
skogar och delar samma funderingar som fd statsministern och en
aldrig ifrågasatt Annie Lööf. Högtflygande visioner har sällan
relevans för vanliga knegare. Gränsen mellan ödmjukhet och
arrogans är hårfin, den senare trampar vi över i av att leva i en
lyxbubbla för länge. Bli alltför självupptagen.

I
Stockholm lufsar den alltid lika underhållande Mauro Scocco nerom
gitarrverkstaden och beställer en handtillverkad gura, träffar
allas vår Plura och tänker: vi gör en dokumentär. Och SVT
producerar. Sänder ut i etern. “Lasse har beställt en till”
säger gitarrsnidaren glad över att tillfredsställa sina folkkära
kunder.

Kameran zoomar ut. Jag knäpper av teven och
återgår till vardagen.

Någonstans
inom oss maler ackorden i en livslång cykel av känslor. En del av
oss hanterar dem med gitarr, andra med ord. Tänjer dem, bänder dem.
De flesta gör inget alls utav dem utan kör troget till jobb,
skjutsar barn till dagis, handlar kassar med mat och låter snällt
skatteverk norpa hälften av all inkomst åt ett alltmer delat land.

Ett land styrd av en moraliserande
regering, mässande, med närmast religiösa anspråk, höga
på egen förträfflighet, i försök att
dribbla bort oss medborgare. Var dag tar jag mig för pannan. Men ibland
gläds jag. En hashtagrörelse #metoo löper som en eld genom sociala medier
– förhoppningsvis når den allmän insikt om människans
kroppsliga autonomi, den okränkbara friheten att välja liv och
roll. Likhet inför lagen oavsett kön, hudfärg, ålder eller
etnicitet. Människans rätt att vara. Kanske vi även når insikt om
hennes tid, hennes pengar och upphör med allomfattande stat som
detaljstyr minsta regel, minsta beslut och orsakar vårdkö,
bostadskö, skolhaveri och bibliotek annekterade av ungdomsgäng.

I
en del avseenden är Sverige ett förryckt land.

Statens
våldsmonopol hanterar svårligen dagens kriminalitet, är svag i att
försvara äganderätt. Den göder ensidiga folkrörelser mot hot och
hat av landet mest inkompetenta kulturminister någonsin.
Skattepengar göder även överbetalda asyladvokater och tolkar i en
oändlig ström av ärenden. Asylsökande blir sittande i svenskt
väntrum, månad för månad utan mening, där de flesta längtar
efter att arbeta, ingå och långsamt integreras. Denna redan utsatta
grupp ställs mot funktionsnedsatta, vars beviljade stöd minskar,
samt ökar i ytterst tveksamma fall hos några släkt- och klanstyrda
grupper. Konkurrens om bostäder råder. Kriminella dikterar villkor
i allmän miljö och dialogpoliser pratar språk de inte förstår.
Lite avlägset hörs Tage Danielsson läsa högt ur Aftonbladet och
bjuda in en hel hög med Lindemanfigurer för att göra komik utav
all dårskap.

Finns det verkligen någon kvar som tror att politiker
löser problem längre?

De kommer bara och endast att börja peta i en
oändlig mängd dokument och handlingar och förstöra varje enskild
medborgares dröm. Den som inte tror mig kan köpa en tomt och börja
bygga sitt drömhus. Intill millimeterprecision kommer den ena
myndighetspersonen efter den andra att granska ditt ärende, ställa
verklighetsfrånvända krav och dessutom pynta iväg feta fakturor.
Såvida du inte bygger själv är du också tvungen att anlita
rörmokare, elektriker och byggarbetare som knappt hinner andas
förrän de skickar lika saftiga fakturor och hugger mellan 400 till
800 kr per påbörjad timme. Med knapp utbildning och lika knapp
hantverksskicklighet har de fått en roll i bostadspolitikshaveriet
de inte förtjänar. Lägg därtill fackföreningar med sina
maktmetoder om verksamhet inte låter sig dikteras av deras
villkor. Sverige är världens dyraste land att bygga i och när
riksbanken år efter år deklarerar extremt låga räntor är det för
att kompensera en ohållbar bostadspolitik. Effekten är: högre
huspriser på grund av bostadsbrist och på tok för dyrt byggande;
hög skuldsättning för främst småbarnsfamiljer, då de är
beroende av eget boende och inte har tid att stå år i kö; sämre
löneutveckling utom i en subventionerad byggmarknad; banker lånar
gladeligen ut åt svenska medborgare som sedan fastnar i en utsatt
skuldsituation om marknaden havererar likt den gjorde 1992. Läs mig:
socialiserad bostadspolitik göder bankerna. Staten och kapitalet
sitter i samma båt. Staten hugger din lön och gör dig beroende av
utlåning av pengar hos banker. Samt bostadsbidrag.

Leif
Nyhlén skrev låten 1972, när han passerade husen på Karlavägen
och kallt konstaterade att bidragen höjs samtidigt med att hyrorna
stiger.

Frågan
är bara hur samhället ser ut när politik och detaljstyrning
minskar. När meningslösa myndigheter avvecklas och de viktiga
styvas upp. När arbetande folk får mer i plånboken och inte
tvingas underkasta sig myndighetskolosser och bli eviga gäldenärer
åt banker. När vi går från frö till frukt på nolltid och
skördar naturlig rättvisa igen. När tanken inte stoppas och
regleras till dumhet innan man skrider till verket. Frågan är också
hur liten skattenivån kan vara utan att vissa faller igenom
tillvarons golv? Att få ner skattepengar i volym är viktigt av den
anledningen att de går in i ett nollsummespel. Ute i fria världen
kan de växa och transformera enorma resurser till gagn för många
människor. Men i statlig ägo tappar de värde och måste gå till
nytta, inte att förvalta dumhet eller konservera utanförskap. Bortåt tusen miljarder omsätts av
stat där utbildning, skola, vård, omsorg och rättsväsende är
enormt vital del av samhället. Dessa utgör 1/4.

De
borde utgöra 3/4.

Många
äldre saknar det land som fanns under sextio- och sjuttiotalet. Med
Televerket, Posten och SJ. Med kommungubbar som tömmer sopor i arla
gryning. Enkla sysslor i en enkel värld. Morgontidningen i brevlådan
lagom till morgonkaffet. Oljetanken fylls två gånger per år.
Skolan är statlig och tydlig. Två kanaler på teven där samtliga
medborgare jublar över Stenmarks nagelbitande åk. John Blund
avrundar kvällarna lite förnumstigt och flyger över hustaken med
sin rymdfarkost. Hantverkare mejslar ut det mesta av sitt kunnande
och tar betalt för gott arbete. Tjänstemän nagelfar kostnader och
sköter kärnverksamhet de är ålagda. Maskinskrivna dokument fylls
i pärm för pärm. Ingemar Bergman regisserar, Astrid Lindgren
berättar otroliga sagor och Gunnar Sträng norpar dem båda inpå
bara skinnet, äter upp vad de har på bordet, tömmer skafferiet och
äter sig genom visthusboden. Jagar dem ut ur landet. Liksom Borg och
Ingemar så småningom. De var inte kloka, sossarna, och än idag
debatteras skatter som vore en helig guldkalv, oantastlig, omöjlig
att problematisera. Artur Laffers teorier borde ägnas större uppmärksamhet. Skattetrycket 1950 låg på 18,6 % och 1976 –
när Pomperipossasagan publicerades – var skattetrycket 43,2 % av
BNP.

Absolut
topp nåddes 1990 med 50,3 %. Strax innan taket föll in och golvet
rämnade.

Hundra
år av enormt välstånd i västvärlden är del av förklaring till utbyggd offentlighet och därmed ökad skatt.
Vatten, el, avlopp, gator, tågräls, telefoni byggdes ut och ingen
behövde frysa ihjäl i ett öde soldattorp. Magra åkrar är ett minne blott. Hundra år av industrialisering och globalisering. Hundra år
av välfärdsbyggen. Dessvärre hundra år av reaktionär och våldsromantisk socialism
inspirerat av både fransk och rysk kulturrevolution. Tack och lov föll socialistdiktaturerna i slutet av åttiotalet. En efter en. Även i vårt land bröts planekonomiska marknader.

Många lycksökande unga män sökte sig till byggbranschen då. Med hisnande timpenning. Överbetalda i en brinnande
bransch. Skojare blåste hyggligt ovetande folk i renoveringsyran och
utlåningens begynnelse. När kranarna öppnades drack dårarna sig berusade av framgång (som
Lundell sjöng om i ”Halvvägs till havet”). Resten av
befolkningen fick betala kalaset under nittiotalets finanskris
tillsammans med hela regering och riksdag samt bankerna.

Ekonomi
är en flod av energi där pengar arbetar i ett växande verk av
välstånd. Ju mer man reglerar och moraliserar, ju sämre går det.
Och erkänn – du är precis som alla människor och flyr undan pekpinnar och moralkakor. Även du gör avdrag i deklaration. Var och en längtar frihet i denna värld.
All tid, hela tiden. Allt vi gör – gör vi för friheten. Precis
som Björn Afzelius sjöng. Samhällets problem är att friheten
politiseras och debatteras sönder. I religiösa och auktoritära
regimer är den förbjuden i lag. I vår del av världen är den ännu
lovlig. När Wiehe angriper nyliberalism som hot attackerar han samma
frihet som skänker syre åt hans låtskriveri. Hela kulturvänstern
har samma blinda fläck – de ser ondska i något andra ser som
frihet. Jag hoppas att kulturfolk är mer kunniga i framtiden och
upphör sin fåniga predikan. Att de upphör sin aktivism. Att de ser
sig som vemsomhelst.

För
egen del ägnar jag dagar åt familj, hus och skrivande. Huset är anslutet till fibernätet, en ny kamin installerad. Att upphöra med vanligt jobb var mitt bästa beslut på många år. Research till nästa bok innebär djupdyk ner i arkiven, mängder av klipp ur tv-historien har fyllt mina dagar. En tjugoett
år lång och vindlande resa genom samhället och livet är till
tredjedelen klar. Nästa album har vi lagt grund till och ska bara
kryddas lite, sen mix och mastring. Min inkomst är två dagars
pappaledighet. 3600 per månad. Utan klagan. Vedklabbar i kaminen
glöder och Love ränner runt i huset. Louise har bara sex veckor
kvar innan nästa gosse tittar fram och vi blir fyra i familjen. Fantastiskt och underbart. Världens bästa julklapp. Puss och kram!



Att falla från diamantskyarna med ena handen fri

Nöje, musik Posted on Wed, October 04, 2017 09:50:31


Att leva drömmen är enklare sagt än gjort. Tom Petty gjorde det fullt ut.

Man kan nästa se honom i en video med cylinderhatt på huvudet och berätta en saga för oss: Ung man med gitarr vrider förstärkare på max, bildar olika band i söderns amerika men tröttnar på hämmad och inskränkt småstad och ger sig av. I amerikansk vagn rullar några unga musiker hundratals mil för att jaga skivkontrakt i en blomstrande miljonstad, i ett kulturellt mecka. I ett tidigt och färgsprakande sjuttiotal, bland skyskrapor, under dånande himmel, med radiostationer i var mans bil att ratta in. Vägar kors och tvärs, ovan och under. Tusen andra konstnärer, drömmare, musikanter står i kö. Många är komna, men mycket få är utvalda. Den bästa musiken görs i detta nu. En slags revolution äger rum, en sexuell frigörelse, en kollektiv LSD-tripp, där musik banar väg för nya drömmar, eskapism och en annorlunda gemenskap. Hundratusental människor vallfärdar till festivaler och arenor för att åtnjuta all denna himmelska blues.

En industri är i uppbyggnad, miljoner vinyler pressas, dollartecken rullar i huvudet på ägare i industrins topp. Lastbilar kör enorma lass av paketerade drömmar till skivbutiker i landets alla städer. En generation av unga vaknar i en explosion av band. Bob Dylan har både protestsjungit en hel medborgarrättsrörelse och lämnat den (där svensk musikerelit står kvar och stampar). Byggt en myt och avfärdat. Blivit utbuad av trogna följare och vänt dem ryggen. Transformerat sin roll ett par vändor. Han har också fylla flera dimensioner i de till synes enkla ackordscyklerna. Väckt albumformattill liv, samt blåst hopp i skallen på unga mänskor världen över.

En annan ung man förenklar hantverket ytterligare och deras vägar kom snart att mötas. Tidigt förstod en del producenter nykomlingens geni. Kort efter ankomst i Los Angeles tog de första inspelningarna form, bandmedlemmar kastades om och bandledaren fick snart sin självklara roll. På tunna ben, blont rakt hår och röd Rickenbacker besjöngs unga amerikanskors väsen lika mycket som hjärtekrossande unga mäns.

Tidigt fanns en sårbarhet. Långt från bredbent hårdrock, långt från posering och spelad image. Istället gör han humor av rocksångares myt – som i “Into the great wide open” och “Dont come around here no more”. I frihetens USA kan vemsomhelst leva drömmen, oavsett hudfärg, oavsett klass. Mängder med lyckosamma drömmare har gått från botten till topp i the land of free. I ett underland av figurer når de slutligen fram och får spela huvudrollen. Roll the dice. Den som vinner folkets hjärta, tar också hem storslam. En del kommer att förlora sig i rollen de spelar, bli ett monument, en orörlig staty i en överspelad pjäs och stänga in sig. I ett Graceland. Eller Neverland.

Tom Pettys residens brann ner till grunden.

Barfota, i jeans och t-shirt kröp han ur sitt hem. Familj, fru och barn fick bosätta sig på hotell. Allt annat var kol och aska. Tydligen var någon ute efter döda honom. “En mycket märklig känsla” ska han ha sagt. Men istället för att göra affär av händelsen, blev den början på en förändring efter en längre tid av tvivel och svacka. All framgång har en baksida ingen går fri från.

Riktiga konstnärer har ingen mall utan följer naturens lag. Använder livserfarenheter och omvandlar dem. Mirakel sker då, inte förr.

Världens främsta låtskrivare all time – Bob Dylan – använder Tom Petty & Heartbreakers som kompband under en världsturné -87. Vid den tiden var jag själv tjugo, ung och omogen och hade inte en susning om någon av dem. Och ingen aning om något annat heller. De då högt burna ikonerna vandrar från scen till scen, från stad till land till ny världsdel, och har säkert inte någon större aning de heller. Men begåvningar få förunnat och förmåga att släppa livet vind för våg, bli ett med sina verk och en hänförd publik.

Få uttryck är mer slitna än “falla fritt” men ändå vad allting handlar om. Alltid.

Någonstans längs vägen, i slutet av nittiotalet tror jag, spelar Tom Petty och bandet in en konsert i programserien “Storytellers” – en föreställning jag bandar på VHS och spelar sönder. Opretentiöst och med varm humor delar han berättelser kring låtarnas tillkomst. I “Free falling” exempelvis spelar Tom väldigt enkla licks inför Jeff Lynne samtidigt som han lite skämtsamt kastar ur sig några påhittade fraser.
“Ah, good” säger Jeff.
“Whats good” undrar Tom.
“Its all good” och så blev en av världens bästa låtar till. Ett av världens bästa album dessutom – Moon fever.

Öppna ackord. Enkla fraser. Magin i det enkla.

Att denna sångare hastigt lämnar in och ställer bootsen efter fyrtio år är såklart ledsamt men jag känner ändå den största av tacksamhet. Tack Tom Petty för att du gav mig tröst och vägledning, du gav mig och delade den enklaste av känslor, av sång och text att bada i. Att leva med. Så många fraser som stannat i mig, fått mig att tänka om. Att tro. Att acceptera min egen känsla, att dela den. Att försiktigt viska fram min kärlek och rädsla till någon. Att våga vara sårbar. Att bara släppa garden.

Tänk så enkelt livet kan vara. En drink, ett samtal och glömma för en stund vad som gick fel. Ingen revolution, ingen kamp, inga ilskna plakat. Ett lågmält samtal och så är det ur världen.

I en värld där en slags ideologisk krigföring pågår, där triggade grupper spelar ut mot varandra, där flera hundra år kulturell historia ska rivas och tillintetgöras (likt de görs av IS-krigare i ett tusenårigt Mellanöstern och drar alltfler religiösa grupper i krig med varandra). Meningsmotståndare tystas och alltfler medelmåttor spelar ut offerrollen till fullo för att ta makt över vanliga hederliga medborgare. Demokratiska verktyg slängs på tippen. Amerikansk flagga bränns inte bara på pakistanska gator längre utav av sitt eget folk. Ofattbart. Och allt politiseras, varje gest, varje liten detalj. Hela idrottsevenemang förpestas. Vanligt folk dras in i en polariserande eld och alla förlorar.

Inte ens det största och mest förlösande ackord i världen tycks råda bot.

I vårt land krockar också dessa extremer. I debatter, på gator, i digitala flöden. Två grupper förlorar sig i en olöst ilska, förblindad i kärlek till en lika illa formulerad och totalitär överideologi. Ingen av dem har förstått sångernas betydelse. Musikens roll. Även Neil Young överger sitt geni för politiska syften och drar in något Tom Petty sagt vid tillfälle och lägger ut på facebook. Så ofattbart sorgligt. Svensk artistkår är såklart vilsegången, men det har sina förklaringar. Vi kan bara hoppas på tider när musik och konst vitaliserar igen. Återerövrar de gemensammas röst. Förenar. Låter fascisterna och dess antirörelser gapa på platser ingen bryr sig om. Tills de tystnar. Och kanske börjar lyssna igen. En svag viskning når kanske örat och tårar ögonen.

Kanske bjälken ger vika.

“This machine kills fascists” skrev Woody Guthrie på sin gura under fyrtiotalet. I en tid av dårskap, fattigdom och mycket enkla levnadssätt på landsbygden. Med vidrig apartheid på sina ställen. Med gitarren som vapen, istället för högaffel, sjöng han sina besvärjelser inför några få lyssnare, tog dagjobb, levde kringflackande liv, stod på de utsattas sida, de fattigas, de svartas. Skrev krönikor i arbetarblad och författade. Plockade upp amerikanska folksånger, skrev egna ibland, sjöng dem. Blåste munspel. I en tid utan tv. Med knapp radio. Vinylens första steg undkom honom. Sånger blåste bort med vinden och en ung man från New York satt vid hans sjukbädd i tidigt sextiotal, sjöng lite för den sjukdomsdrabbade trubaduren, lindrade hans smärta och tog snart över stafettpinnen.

Alla svenska låtskrivare är sprungna ur dessa två enkla folksångare. I amerikansk anda. Amerikansk tradition. En av dessa två blekansikten fångar upp och kanaliserar svart blues, gospel, soul och country som ingen annan. Snacka om kulturell integration. Han diktar snart världshistoriens alla främsta låtar.

Och banar väg för så många andra.

Tom Petty möter Elvis under en filminspelning i samma veva och är sedan tvärsäker på sin roll. En vindlande livsresa kommer ta fart och upphör femtio år senare. Endast sångerna återstår nu. Vinylerna i bokhyllan. De enkla fraserna vi sjunger tyst i huvudet, eller lyssnar högt på och navigerar med i livslabyrinterna. Sånger jag även kommer marinera mina söner med. Just ikväll sitter jag på sängkanten med min tolvsträngade Levin och spelar tyst Room at the top, Crawling back to you och Free falling. Vår gosse somnar gott och vaknar med ett skratt.

Svårare än så är det inte.

Woody hade fel, gitarrer dödar inga fascister utan får oss att drömma och fäkta undan bister, rå verklighet. Drömmar skiftar känslan, aningens, släpper in morgonljus och vädrar ut. Och någonstans från en lovande himmel sitter nu ett helt koppel av magiska sångare och inspirerar mänskligheten till stordåd. I det enkla. Tre ackord och fritt fall.

Peace!



Kulturvänstern – finns den?

Nöje, musik Posted on Sat, August 19, 2017 09:20:06

När
det kommer till yttrandefrihet är jag fundamentalist. Ordet är
fritt och en självklar rätt. Vi
lever i ett samhälle
där
en
mångfald
av uttryck värnas. Pressfrihet ger oss möjlighet att kritisera styrande och förmedla allehanda information i tryck. Böcker,
artiklar, kolumner, krönikor, inlägg, kommentarer, bloggar skrivs och väcker känslor. Debatter
rasar och lyfter, åsikter delas och dryftas. En del av oss sitter på sängkanten och skriver sånger. Bildar
band. Går
upp på scen.
Delar personliga berättelser med en liten publik. Eller
stor.
Kulturrådet
verkar under Kulturdepartementet och dess uppgift är att
tillgängliggöra och utveckla kulturen. “Lite åt alla” skulle kunna vara en slogan.

Såhär
står det på Kulturrådets hemsida:

”Kulturen
ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med
yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i
kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska
prägla samhällets utveckling.”

Gott
så.

Mattias
Alkberg är en norrländsk artist. Han sitter även med i en
arbetsgrupp i Statens Kulturråd och motiverar varför vissa artister
ska få fonogramstöd eller inte. Teg Publishing ansökte om
fonogramstöd för Alkberg senaste album ”Åtminstone artificiell
intelligens” och gavs stöd om 70 000 kr.

I min värld
kallas detta jäv.

Bongi MacDermott, enhetschef
på statens kulturråd, menar i en mejlväxling att
åtgärder vidtagits mot denna jävsituation och en oberoende grupp
har granskat ansökan – och bifallit den. Att få stöd, ska
tilläggas, är oerhört svårt.

Näst
intill omöjligt.

Att
jag själv ansökt vid minst fem tillfällen och i samtliga fått
avslag har inget med saken att göra. Jag har inga som helst problem
att acceptera andras beslut. Dock har jag stora svårigheter med
artister som sitter på två stolar. Med starka politiska motiv. I
ett redan infekterat debattklimat.

Alltså.

Mattias
Alkberg är en slags punkpoet. Kallar sig anarkist och har en
väldigt tydlig politisk profil. Såhär skrevs i pressrelease för
skiva som kom i maj 2017 (jag vet inte om den fått
kulturstöd):

“Debutalbumet Södra Sverige,
innehållandes den kontroversiella singeln “Nöff nöff”
(https://youtu.be/yppndzadz_0)
kom
2014 och hjälpte Alliansen att förlora valet. /…/ Nya skivan “Rak
kant” släpps i maj 2017. Den är lika arg och glad som debuten
men denna gång även lite ledsen. Ingen utom moderater och övrig
extremhöger kommer bli besviken.”

I
videon kallas Fredrik Reinfeldt för nassesvin och Alkberg utlovar
skottpengar på de som vill sänka skatterna.

I
pressrelease för singeln ”Danmark” som släpptes i maj 2017
skrivs:

”Jag
kommer sjunga om Danmark men det är bara ett exempel. Jag menar
exakt överallt där mänskligheten satt sin stämpel. Jag kommer
sjunga om Danmark, men det har inget att göra med språket. Eller
deras tröga rasister, de svinen finns även i Luleå och Råneå.
Det
kommer låta som att jag hatar Danmark och det gör jag. Men jag
hatar hela mänskligheten fast inte en enda människa, bara allt de
gör tillsammans och mot varandra. När vi borde rädda danskarna och
alla andra.”

Alkberg
hatar alltså
Danmark och dess ”tröga rasister” och vill rädda dem – man
undrar ifrån vad?

Självklart
är han fri att tycka och göra vad han vill. Om så är att pissa på svenska flaggan samt kalla alla som inte delar hans åsikter för
rasister. Yttrandefriheten är vårt öppna samhälles allra
viktigaste princip och även en vital del av regeringens
kulturpolitiska mål. Jag uppskattar dock nyanser, mognad och
saklighet. Att bara häva ut hat skänker ingen någonting. I en tid
där alltför många flyr in i hatpropaganda, i politisk och religiös
extremism, är det sista vi behöver mer missriktat hat.

Alkberg
är avlönad av skattebetalare från två stolar. På ena stolen
anses han vara opartisk och sakkunnig och ska verka för alla fina
ord kulturrådet använder. På den andra stolen tar han emot
skattepengar via ett skivbolag och publicerar sina låtar. Om Alkberg
på allvar vill
verka
som livs levande anarkist skulle han såklart varken sitta på en
stol i en statlig myndighet eller ta emot skattepengar via skivbolag.
Då hade jag till och med haft respekt för hans gärning, även
om vi
inte delar åsikt.

Det
vore punk om nåt.

Björn
Afzelius spelade ihop en resväska full med pengar och smugglade den
med sig till Kuba och gav till folket. Även om jag inte delar hans
politiska uppfattning så var det riktig j-a stake i den karln.
Ljusår från dagens poserande artister, som gärna framställer sig
som goda. Personligen är jag mätt på denna febrila aktivism –
både från myndighetspersoner och artister. Om nu Statens kulturråd
ska värna yttrandefrihet, varför nöja sig med vänsterextremism
och anarkism?

Personligen tycker jag ingetdera.

Politiserad
musik skänker allmänheten ingenting. Den
ska inte heller sanktioneras av staten.

Min
egen skivproduktion är bekostad helt och hållet ur egen ficka. En
albumproduktion i
min regi
landar på knappt hundratusen. Och då tar samtliga musiker och
studiotekniker ut ganska lite i ersättning. Gager på spelningar
finns knappt. Ersättning från streamade tjänster är ok om
man spelas mycket. För mindre bolag och producenter är varje liten
krona mycket välkommen. Själv har jag dubbelarbetat i över tolv
år, dels för min försörjning, dels för att hålla verksamheten vid liv.

Till
hösten gör jag för sjätte gången en ansökan till Statens
Kulturråd. Denna gång med två album. Dels ”Nattåget från
Prag
”, dels en platta med politiska undertoner. Om svensk
identitet och svensk historia. Om frihet. Den heter ”Brott & straff” och är min
nionde. En mångbottnad folkhemsblues om vanliga människor och vårt
söndrade samhälle.

Den skivan kommer bedömas av en arbetsgrupp där nämnda punkpoet sitter
tillsammans med åtta andra ledamöter. Troligtvis får jag avslag,
vilket är helt okej, mina produktioner blir av ändå. Men jag
känner knappast att inskickade verk blir bedömda av opartiska eller
sakkunniga personer.

Vi borde kanske avskaffa all form av kulturstöd och låta konstnärer bära sina egna kostnader (som Håkan Hellström) så kan de predika och agitera bäst de vill. För rättvisans skull. För friheten.



En örtträdgård full av ormar

Nöje, musik Posted on Fri, July 28, 2017 16:13:42

Efter några veckors korrektur och massa ändringar är “Underland” klar som e-bok. Den fick både ris o ros o användbar feedback då den kom. Årtal är numer komprimerade, en del logiska luckor igenfyllda och några karaktärer extra kryddade. Omslaget är nytt (en teckning jag gjorde kring -99) och stämmer mer med innehållet.

Mina ambitioner som författare är tämligen låga. Låtskriveriet är min grej. Att blogga är dock kul och ibland nödvändigt. Men mest för egen del. Det mesta som dryftats i bloggen har jag ändrat uppfattning om – av den enkla anledningen att jag själv förändras, blir mer medveten om sakernas tillstånd, mer närvarande i livet. Speciellt de senaste två åren. Den mängd idealism jag tidigare burit har långsamt lösts upp. Att dela världen i onda och goda har också upphört. Och nä, det finns ingen ondsint konspiration att förklara, ingen revolution att greppa kalasjnikov för, ingen religiös övertygelse att underkasta sig. Var och en är såklart fri att tro på vadsomhelst, men påstå inte att din övertygelse är god och andras är ond.

Världen, samhället och människan är ypperligt komplex och måste så få vara. Ingen kan säga var den ena slutar och den andra börjar. Ju mer hinder och spärrar – ju sämre dynamik. Inom oss, mellan oss.

Samhällsdebatten verkar nå en kritisk punkt. Men även om jag stänger av teve och radio tar inte filmen slut. Verkligheten överträffar dikten gång efter annan. Styrande tycks följa ett förutbestämt manus. En politisk adel svassar framför kameror år efter år, läppar rör sig men jag hör dem inte längre. Det har ropats efter vargen och rapporterats galenskaper så många gånger att vi rycker på axlarna åt dem. Politiker och mediepersonligheter har blivit en parodi på sig själv. Även om jag uppskattar många av dem. Offentliga språkrör och horder av tangentbordskrigare har blivit en slags underhållning som driver debatter åt varsitt håll. Händelser i omvärlden blir politiska slagträn och tudelar.

Den socialistiska mardrömmen i Venezuela är ett exempel. De islamistiska genomlider samma tragiska förfall. Alla isolerade samhällen blir diktaturer. De självförintas. Kvävs till döds. Och folk flyr. Om de kan.

Och människor på flykt längtar efter att åter integreras i samhället och få vara en kreativ kraft i världen. De inkluderande och öppna samhällena i väst erbjuder den möjligheten. Men friheten är ett mynt med två sidor.

“Går vi inte inom oss, går vi bort oss” är en devis jag följer och därför skrevs “Underland”. Jag har skrivit ner nattdrömmar sen -96 och gör så än. Ibland säger de ingenting men allt som oftast ger de en fingervisning om känsloliv och nuvarande situation. Ett galleri av karaktärer i skruvade David Lynch-miljöer säger mer än faktiska omständigheter. Och det bästa av allt – de försvinner när man avslöjar dem. De kräver inga avgångsvederlag, inga pensioner, ingenting. De bara skiftar form och byter tjänst. Allt går att ändra i ens liv, tro inget annat. Det är min bestämda uppfattning. Ingen är ett viljelöst offer.

IT-skandalen rullade upp några dagar och när den håglösa och passiva Alliansen äntligen vaknade så kickade kamplust igång och blodsmaken varade knappt två dygn. Efter statsministerns utspel återgick allt till normalt igen. Inget hände. Några ministrar fick gå, någon fick köra snyfthistoria och många tycker Hultqvist ska få fortsätta sin tjänst. Hans svettiga anlete vittnar däremot om begravd hund. Även om många empatiserar med hans dialekt och oskuldsfulla blick samt den helt odugliga Wikström måste folk inse att dessa personer sitter på makt och samhälleliga medel de bollar lite hursomhelst med.

Historien lämnar istället massa frågor.

En massa ouppklarad ilska och frustration hos allmänheten måste kanaliseras någonstans men tog stopp med Löfvén och ett politiskt rävspel från båda håll. Orsaker till haveriet är fortfarande obesvarade. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är fortfarande beskuren, främst av en tyst majoritet som knappt vet de är tystade av ängslighet och politiskt korrekt uppförandekod.

Samhället behöver inte fler floskelpladdrande politiker, mer meningslösa värdegrunder, mer religiösa stollar som predikar moralkakor samtidigt som de är regimtrogna. Vi behöver kasta behån igen, riva slöjan, blotta halsen, göra oss sårbara och starka, sjunga helvetet ur venerna, skriva drömmar och minnen ur skallen, gå tantra- och yogakurser för att stilla tankar och lyssna till kroppen och äntligen säga som det är. Vi behöver fler entreprenörer och mindre lagar, lägre skatt och uppstyvad rättsstat. All myndighetskultur, både statlig och kommunal sådan, måste genomgå stålbad, betvingas till kärnverksamhet och inget annat. Därefter kan vi decimera offentliga verksamheters administration. Mindre mängd odugliga chefer, mer folk på golvet.

Mer nytta, mindre snack. Lite jävlar anamma.

Ernst Kirchsteiger säger att det måste få finnas en orm i örtaträdgården, något farligt och utmanande i paradiset. Lite svärta i allt gullgull. Och han har så rätt. Problemet med offentligheten idag är att de som jagar ormen nafsar endast sig själv i svansen. De som skapade problemen löser dem inte. De är dem. För hundratusentals kronor i lön och avgångsvederlag och gratis tv-tid där de kan gråta ut.

Själv går jag på föräldraledigt och inkasserar 3300 kr per månad. Men arbetar ändå vidare med nya låtar, nya album och ytterligare en roman. Vill man stödja min verksamhet så beställ gärna “Underland” – det är hygglig läsning, en del fina skildringar av Göteborg, Majorna, havsbadens stränder, blekinge skärgård och vägarna där emellan. Om konstnärsleverne, triviala kärleksbekymmer, livspussel och vad döden gör. Billigast är Adlibris här!



På minicykel i paradiset

Nöje, musik Posted on Sat, May 27, 2017 06:19:45

Antagligen
lockade de långa stränderna mitt i den nordvästskånska rivieran.
Folk längtade bort från trist brukortsliv och långa dagar i
fabrikerna där stämpelklockan brann. Livet tufft, tiden knapp. De
fyra semesterveckor då industrin och byggarbetsplatserna pausade
ville familjerna bort. Råbocka camping fylldes på med husvagnar
varje vår, en magisk plats omgiven av vajande björkar, tall och
enkelt nätstängsel 150 meter från stranden. En karavan av
husvagnar rullade ner mot campingen kring valborg och checkade in. En
efter en. Mestadels familjer bosatta längre inåt landet fann frid
där under sommarmånaderna. Runda vagnar ställdes upp, stora
förtält monterades, några solstolar och en grill placerades ut.
Sjuttiotalsnakna barn rände kring fötterna, snart ur sikt. Om
dagarna blagades sol, mot kvällen grillades fläskkotlett. Nästa
morgon köptes frallor i trång närbutik. En semesterort, ett
förenklat liv i miniformat. Vi barn från havsbaden var ofta
däromkring. Köpte lösgodis eller glass i kiosken.

Kring midsommarafton anlände hundratals raggare och motorcyklister
samma camping. Kulturkrocken var magnifik. Tuffa tatuerade killar i
avklippta jeans och tofflor med lika tuffa brudar sittande bakpå
mullrande monsterbikes. De krökade från morgon till kväll och
spelade Eddie Meduza från bergsprängare. Hivade upp välvilliga
damer på motorhuven, som särade på låren och lät fyllskallen in.
Mitt på ljusa dagen. Fyra dygn, sen lämnade de tälten i en enda
oreda. Vi unga pojkar tittade storögt på. Samlade burkar och
flaskor och pantade dem. Campingens ägare, Bosse, cyklade runt på
sin minicykel röd av ilska. Försökte någon hoppa in över
nätstängslet stod Bosse där med ficklampa och lyste upp våra
nyllen. ”Vart är ni på väg” väste han och så pep vi iväg i
kvällsmörkret. Husvagnsparadiset var hans livsverk och jag förstår
både honom och äganderätten bättre idag. Midsommar var ingen fest
för honom.

Sommaren 1997 jobbade jag som strandstädare nere i havsbaden. Var
dag sopade vi undan sand från gångstråken ner mot de magnifika
stränderna och rengjorde allmänna toaletter, pratade med
sommargäster och soldyrkare indränkta i olja och även Bosse på
campingen – som nu hållit campingen intakt i över tjugo år. En
lördag morgon, när jag dök upp med flakmoppen, stod en ambulans
framför ingången till Råbocka. En hjärtinfarkt hade nyss drabbat
Bosse och senare under dagen fick vi besked att han avlidit.

En livscykel satte punkt på en toalett i hans inhägnade paradis.

Döden är brutal. I know. Döden får oss att tänka på livet och
kanske fråga: Är vår tid här på jorden utmätt i en enda
livstid, i en enda kropp? Finns själen? Som unga visste vi ingenting
om döden. Än mindre livet. Dessvärre var vuxenvärlden lika
förvirrad.

Två politiska inriktningar har dominerat mitt land sen sjuttiotalet.
Högern och vänstern. Den ena stod för individuell frihet och den
andra för kollektiv frihet. Den ena beskylldes för att göda egoism
och den andra för förtryck av den enskilde.

När åttiotalet tog vid hände något i samhället. Planekonomin
bröts, statliga monopol löstes upp, reklamteve och radio blommade
ut i ett fång av färger. Enfaldig bostadspolitik och statens
strikta regleringar orsakade en finanskris i början av nittiotalet.
Som folket fick betala priset för. Vänstern var snabba med att
fördöma penningen och de påstått hyperegoistiska finansmännen i
slips och gigantiska mobiltelefoner. Men sanningen var att politiker
över hela kartan gick samman och drev igenom ett räddningspaket för
bankerna. Privata ägare till bankerna tömde sina fickor även de.
Allt för att rädda landet ur en långt värre kris än vad som
blev.

Bosse fick inte med sig en krona till dit han for. Om så upp i en
himmelsk dimension eller fem fot ner i en mörk grav. Bosse levde för
sin dröm och drömmar är vad som skapar livsmening åt oss. När
drömmen iscensatts håller vi den vid liv – om så är en camping
eller en familj eller kanske en koncern som skänker sysselsättning
åt tusentals människor. Eller ett land. Som ung och omogen och
politisk analfabet hade jag inga bekymmer med att betala skatt.
Staten var god och ombesörjde trygghet åt utsatta i samhället,
drev en god vård, omsorg och skola åt landets medborgare. Samtidigt
var jag dumliberal och tyckte världen skulle stå vidöppen för
alla och dök nyliberala röster upp i debatten som ifrågasatte
statens hegemoni avfärdade jag dem som korkade. Men den enda som
inte fattat något var jag.

Sakta gick jag och två andra killar och plockade skräp längs
sandklitterna den där magiska sommaren. Tunna moln rullade över
himlen. Solen stod högt och vågorna sköljde långsamt
sandstranden. En dröm tog mig där. En annan värld. Min värld.

En klocka går i spinn.

Fjorton år senare kör jag min Volvo genom Strövelstorp. Mitt hem
är i baksätet. En Till salu-skylt är stucken i den
eftersatta trädgården. Några veckor senare är huset mitt och
under hösten 2011 flyttar jag in och renoverar rummen till beboeligt
skick. Jag sitter på golvet i lotusställning och ber till högre
makter, gör min morgonyoga, brygger nattsvart kaffe och avnjuter en
enkel frukost i ensamhet. Fem rum och hundratrettio kvadratmeter
omger mig. En himmelsk portal står öppen och skänker nya sånger
när jag så önskar. Jag installerar adsl och kopplar upp mig mot
internet, åker iväg till loppisar och köper både vinylspelare och
gamla LP-skivor. Urgamla livsanningar slöjas långsamt av i min ännu
unga skalle, de politiska debatterna infantiliseras alltmer. Allt jag
har är min Levin från 1956 och ett rutat kollegieblock. Pennan mot
pappret. En enkel blues på läpparna. Svart gospel.

Vad som än får höfterna att rulla.

Livet är scener. Drömstycken. Tid existerar inte längre, allt
händer nu och ramlar in i bloggandet, låtskrivandet, nattdrömmarna,
i samtal med vemsomhelst. Jag går en långpromenad i samtal med högt
och ovan. En meditation kan skifta ut mig helt och plötsligt talar
kroppen och livsandar till mig. Femtio årscykler rycker fram
och tillbaka, likt en superåttafilm på speed. Ögat ser igenom
negativen och meningen med allt projiceras upp mot min vägg, bränner
sönder livslögner och propaganda jag matats med sen barnsben. Men
det finns inget jag varken hatar eller föraktar. I min värld finns
inga fiender. Jag lever utan dem. Många lever i villfarelsen om
fienden. Till och med fiendens fiende. Alla söker gemenskap men få
finner frid i den. Mörkret hotar. En påstådd djävul. Eller dold
elit. Penning. Gränslös frihet eller för mycket regelverk. Vår
kulturminister drömmer kulturrevolution och politiserar sin
ansvarssektor lika historielöst och vedervärdigt som hatpredikanter
fördömer homosexuella och förvägrar dem himlens lov.

Själen känner inga gränser. När kroppen är färdig och förbrukad
reser vi vidare. Kanske ånyo inkarnerar. Kanske Bosse betraktar sin
camping, de alltmer uttråkade och håglösa besökarna vars
identitet håller på att gå om intet i Bah Kunke-land – ett
förrädiskt rike där yttrandefriheten endast finns på pappret. Vad
annat kan jag göra än att sjunga den här morgonbluesen, uppfostra
mitt barn fri och utkräva vår självklara rätt, samt köra
ficklampan i nyllet på ovälkomna och styrande: vad f-n gör ni här?

Råbocka camping har bytt ägare under senare år, området är
dubbelt stort, fler permanenta stugor är uppställda. Kiosk och
restaurang står öppen men saknar liv. Havsbaden är en alltmer
sluten värld. Sjuttiotalets barn har vuxit upp, bildat egna familjer
och farföräldrar har pensionerats. Klitterhus restaurang har
renoverats, bytt ägare och skiftat roll ett flertal gånger. Utan
att attrahera. Höststormarna gröper ur betongfundamentet säsong
för säsong. Badbryggor står halvt förstörda halvvägs ut i
vattnet. Kommunen gör idoga försök att häva naturens krafter.
Kommunen anstränger sig att profilera staden, ansiktslyfta och spela
på en historia de varken kan eller har levt. Bibliotek drabbas av
ungdomsgäng som hotar både anställda och vanliga besökare, säljer
droger öppet, ockuperar entrén med aggressivitet och förakt och
skrattar åt tafattheten. Skolor har liknande problem, vissa lyckas
stävja, andra inte. Tjänstemän svarar goddag yxskaft åt
medborgarförslag. De saknar både auktoritet och ansvarskänsla.
Sociala medier rasar när fel åsikt luftas kring delad artikel,
floskler haglar och ängsligheten håller hov. Hus skuggar tomma
gågator, torget öde förutom några ungdomsgäng om kvällarna.
Folk står och sitter vid busshållplatsen, några avnjuter
kaffedrink på kaféer och rullar mobil, fjolårets stora scen är
nermonterad, vårt vackra kommunhus är avspärrat med gallergrindar
och lås på grund av våld och hot. Något som inte fanns 1986 då
jag jobbade där. Uttråkade värdar i reception tar emot besökare
vänligt och själlöst. Tegelbrukshusen mittöver står stilla upp
mot nordvästskånsk himmel med slutna ögon. Min barndomsstad är
ett stilleben. En relik. Bullit-Bengtsson tar sikte på fortkörande
mopedist och sätter kulan i bakdäcket, sent sjuttiotal. Godbiten
håller öppet till tidig söndagsmorgon, sömniga 57:an-besökare
nyktrar till och slafsar i sig 200 g hamburgare. Peppe och hans bror
kör svarttaxi och rullar hem oss, tidigt åttiotal. Jörgen Elofsson
sjunger sina hemsnickrade sånger mellan dammiga lådor på
Leksaksmagasinets postorderlager, strax innan himlen öppnar sig.
Sent åttiotal. Sjung din sång tills morgonljuset rusar igenom ditt
väsen. Rätt igenom vår tid. Rätt igenom din livsföreställning.
Ta huvudroll. Säg som det är. Skriv om manuset eller lägg ner
pjäsen.

En femhundraen år gammal stad styrs av opportunism. Själv är jag
femtio och rymmer mer och mer inom mig. Mitt underland växer och
prunkar, minnena frodas och bär alltmer frukt för var säsong.
Vemsomhelst kan söka asyl. Eller bara komma förbi med husvagn för
en sommar. Tidningsbudet lägger en bunt morgonblad utanför dörren,
solen stiger långsamt upp i öst, silas genom trädstammarna och
över daggtungt gräs. Kaffe fräses ner i bryggaren,
bröden gräddas i ugn, en radio på låg volym pratar väder. Alla
sover än.



Borta med vinden, del 8

Nöje, musik Posted on Sun, April 30, 2017 07:25:57

Jag säger som Stefan Sauk: Alla har rätt. Vi är alla en och samma och måste förena oss. Men vi behöver fan inte vara överens. Säg vad du tycker och tror på, ge mig syre, lyft det här förbannade åsiktstaket nu. Tack.

Ja, alla människor har rätt.
Och nej, detta är ingen avhandling från Södertörns infantila
utbildningssäte. Man
kan ha fel i sak, men som person självklar rätt till sina känslor,
upplevelser och åsikter. Men
noll och ingen rätt att tvinga andra att underkasta sig dem. Inte
ens lyssna till dem. Dela dem istället. Lätta hjärtat.
Transformerna upplevelsen. Bli lite friare, lite ledigare. Lätta på
tyget.

Jag är nakenbadare. Plagg för
plagg åker av nere vid stränderna sen kastar vi oss ut i vågorna
såsom gudarna skapade oss. Ja, alltså innan kläderna åkte på;
ideologierna, religionerna, myterna, hela långa kulturberättelsen
vi smittats av. Själv tror jag på en gudomlig existens som
genomsyrar oss alla. En universell kraft utan form, eller iklädd vad
som än uppenbarar sig. Kärleken har lika många ansikten som
människor på jorden. Eller stjärnor på natthimlen. Dess väsen
är.
Inom mig finns medvetandes underbara gåta. Inom mig finns både
tidigare och framtida liv. Men de är inget jag kommer åt. De når
mig. När eleven är redo och tiden är mogen, när glappkäften
tystnat, när pladdret upphört, när fanatismens ihåliga blick
fyllts av tystnad.

Jag hade fel om det mesta förr.
Om politik och ekonomi. Jag var vänster, anarkistisk vänster, och
förbannade högern, liberalism och kapitalism. Jag såg inte skogen
för alla träd, utan oroade mig för skogsskövling,
miljöförstöring, GMO-grödor, växande sopberg och avfall som
förgiftar grundvattnet.
Sockrets effekt på människans hjärna och beteende, hur allt
billigare mat producerades av förädlade skitgrödor, paketerades
och såldes dyrt. Hur för jävlig storskalig köttindustri är, hur
brutal kapitalism kan vara när människor inte längre väljer utan
sväljer vilken idioti som helst. Det gäller både föda och
ideologier. Vad är frihet när allt du längtar efter är ett halvt
kilo godis och en liter läsk. Eller måste ha en bag-in-box för att
uthärda helgerna. Vad är frihet när det enda du tänker på är
nästa tipsrad som kanske skänker storkovan. Eller när du söker
halvt ihjäl dig efter den rätta på match.com. Vad är frihet när
du drömmer om gamingdatorer eller rullar din mobil till intet med
vänster pekfinger. Vad är frihet när du sitter i eviga
fullmäktigemöten och argumenterar mot rivning av en rosthärjad
bro. Eller slåss mot en nödvändig trafikomläggning. Vad är
frihet när din son åker in och ut på BUP utan hjälp, med
felställd diagnos, och familjelyckan pulveriseras. Vad är frihet
när du står inför klassrummet som nyutexaminerad och måste
åtgärda de två killar som förgör all undervisning du tänkt. Vad
är frihet när du har fel frisyr i rätt utstyrsel och missar
finalen på schlagerfestivalen. Eller när du ser din
doktorsavhandling plagieras av karriärlysten politiker med
rasistiska motiv. Vad är
frihet när unga nordafrikanska män lämnar sina familjer i Somalia
eller Eritrea. Självklart är den en illusion de snart blir varse.
Kvinnor och barn är ännu kvar i deras samhällen, fångade i
fattigdom tyngda och av religiösa ok. Klanstrider, släktbaserade
styren, blodsfejd. De enfaldiga männens värld vars frihet endast
omfattas av kvinnornas villkorslösa famn. Liksom i Venezuela eller
Nordkorea, socialismens sista bastioner, vars förödelse får råda
av folkets okunskap, som röstat fram dem.

I västvärlden växer
nationalistiska rörelser. Socialism och nationalism är en tvåhövdad
hydra och bästa bot mot
dem båda är att decimera
politikens inflytande.
Stärka rättsstaten. Befria individen.

I en värld där fattigdomen
sakta utrotas dag för dag tack vare marknadskrafter, frihandel,
företagande och entreprenörsanda. En värld där barnadödlighet
minskar. Där gott för mig ger gott för dig. Där kreativitet är
nyckeln till välmående. Där destruktivitet är motsatsen. Där
acceptans och ödmjukhet är vägen till både frid och fred. Där
separatism och apartheid är motsatsen. I dagar som dessa, jisses,
allt tycks vara bakvänt och uppochner. När omogna och idealistiska
demagoger intar sociala medier vill jag bara stänga av. Men det går
ju inte. Deras ofattbara dumhet måste bemötas. Sitta och häcka i
ett skogsbryn är inte min grej. Eller meditera över tillvaron från
ett himmelskt beläget berg.

Nej.

Lundell svor att hänga på
hornet ända in i sin egen klass redan 1989. Ett tjugotal album, ett
gäng romaner senare har inget hänt. Allt vi gör, gör vi för vår
egen skull. Troligtvis vandrar han sina dagsturer i ett sagolikt
Österlen. I en förtrollad natur. Där vädret är dramat. Och
känslorna växlar i årstiders cykler. Vågorna sköljer
sandstränderna, sakta och oförtrutet. Vinden stryker klitterna.
Bilar rullar över sjuttiovägarnas förlovade land, folk läser
dagrapporter i mobilen, förbannar och hyllar, delar och blockar fel
avsändare. Skriver en post eller kommenterar en annans. Som en
direktdemokrati.

Förr fanns bakelittelefoner
och skrikande rubriker i tidningen. Två dagars postgång. Eventuell
affekt hinner lägga sig, det arga svarsbrevet rinner ut i sanden och
postas aldrig. Vi glömmer fort.

1989 gjorde Björn Afzelius en
TV-inspelad konsert på Hovdala slott. Tre välbekanta sångare körar
mycket vackert. Publiken är svensk, himlen är oskyldigt blå och
sommaren sjuder av liv. Folk sitter i gröngräset, äter medhavd
kyckling och dricker både öl och vin. Berusar sig. Sjunger med i
refrängerna. Musik helar, musik för oss samman. Liksom kärlek.
Knappt tio år senare går sångaren ur tiden, men inte hans
livsverk. Även om jag inte delar hans politiska ideal så är vår
längtan efter gemenskap enorm.

I juni 2006 håller SVT debatt
om vår förlorade gemenskap. Henning Mankell satt i panel
tillsammans med Janne Josefsson, Britt-Marie Mattson, Bert Karlsson,
Åsa Waldau med flera och debatterade samhällskontraktet. På
biograferna visades en remake av Omen. De kom inte fram till något.
Den gamla samhällsmodellen har lösts upp för gott idag. Reinfeldt
gjorde sorti under Almedalsveckan 2014 och kom ut som andligt
förvirrad präst.

Kvar återstår min egen
vision.

Mitt eget och alldeles unika
uttryck i världen reser tempel av berättelser enkla att publicera
via streamade tjänster för en spottstyver. Vemsomhelst kan resa i
dem närsomhelst. Till ingen kostnad. Varsågod. Året är 1979 och
om jag blundar rullar barndomen förbi.

Samma år tar islamisterna,
nationalisterna och kommunisterna via Khomeni över makten i Iran, de
inför Sharialagar och tvingar kvinnor att bära slöja, de tvingar
en hel befolkning in i dödens väntrum. Samma år släpper Bob Dylan
en kritiserad ”Slow train coming” och AC/DC släpper den
fantastiska ”Highway to hell”, kvinnor tillåts delta i
Vasaloppet, barnaga förbjuds i vårt land, Kina gör slut med
Sovjetunionen (som då sjunger på sista versen), Stig Bergling grips
i Tel Aviv efter spioneri åt kommunisterna, TV-serien Förintelsen
sänds, Pol Pot-regimen i Kambodja störtas, kärnkraftverk i
Harrisburg havererar, Ulf Adelsohn dansar i filippinsk bastukjol,
Björn Borg blir världsmästare, Israel återlämnar Sinaihalvön
till Egypten, en höststorm river badhyttelängorna i havsbaden och
jag själv är tolv år gammal, springer över skolgården och jagar
en fotboll, tecknar idrottsresultat över skolbänken som fröken
tvingar mig sudda ut. Men allt ska ut och fram i ljuset igen. Våra
liv blir till allmän beskådan någon gång, eller gömda i
skamfyllda domstolsprotokoll eller evighetslånga sjukhusjournaler
eller digra mappar i Försäkringskassans utredningar.

Att komma undan livet eller
över det – är det verkligen inte mer än så?

Vi kan reagera mot allt och
alla och leka rebeller livet ut. Bära revolutionära drömmar endast
genomförbara med tvång och våld. Men någonstans måste vi leva
meningsfulla liv, se oss själva i spegeln när vi borstar tänderna
om kvällen och drömma stort om morgondagen.

Många konstnärer har levt
missbrukarliv, slipat sin genialitet höga på droger och blivit
ikoner i en mytomspunnen bransch. En bransch för en försvinnande
liten klick människor. En ryggdunkarvärld där ett fåtal minglar
runt bland de upphöjda. Där stora flertalet pratar vitt och brett
om frihet och rättvisa men själva avnjuter sin exklusivitet,
skatteplanerar och anklagar gärna andra för detsamma och trånar
alla efter kungatronen på Grammisgalan. Allt är bara image.
Självupptagna monument. Persbrandt klev ur sin roll – sitt livs
roll – och satte kork på flaskan. Liksom Lundell och Lars Levin.
Drogerna släppte dem och kvar fanns skalet. Föreställningen om
deras liv var vad regissören Rickard Hobert gjorde sin filmsvit om,
som också är hans livsverk. De filmerna förändrade Göran
Stangertz liv, som också avslutade sitt alkoholmissbruk under
inspelningens gång. All film, all konst, all musik är sprunget ur
en människas livsförändring. En dörr gläntar, en spricka av ljus
silar in. En blick. En tröstande nickning. Ett beslut.

Alla önskar som sagt frihet.
Varenda en av oss.

Alla vill vi samma sak men
ändå, och fortfarande, debatteras frihet som vore den ett
nollsummespel. Men kamp är inte frihet. De röda fanornas dagar är
förbi. Ett fåtal troende i kplm(r) sitter på sitt kansli och
drömmer om DDR:s storhetstid, i styggelsen om att allt i samhället
ska vara statligt ägt. Inget privat ska finnas. Stalin, Lenin, Mao,
Che med flera ikoner hänger på väggarna. Samtliga regimer runtom i
världen har fallit och alla människor i dem är utblottade och
sjukligt deprimerade. Ändå håller ett fåtal liv i vansinnet. Sven
Wollter och Jerry Williams tror på detta än. Wollter är en
fantastisk skådis, men som så många andra en politisk analfabet.
Jerry är uppväxt i och har byggt hela sin karriär i den mest
amerikanska av världar; med rock´n´roll, femtiotalsestetik,
westernboots, Harley Davidson, nöjesindustri, tv, radio och hela
kittet av stjärnbaner och högoktanig kommersialism. Det står oss
fritt att tro på vadsomhelst och kanske det inte spelar någon roll,
vad vet jag.

Roller spelar vi alltid. Vad du
än drömmer om: act as if. Och försök förena ord med handling.

Jag älskar livet, varje liten
scen, varje kapitel i min hundratusensidorsbok. Jag älskar vårt
land, vår gemensamma historia, hela vägen från medeltid
till 1800-talets
soldattorp, de magra jordarna i småländska höglandet och
industrins första byggen. De politiska ambitionerna, från
vikingarnas Alltinget
(världens äldsta parlament)
till ständervälde med
hattar och mössor till Gustav III makthunger (vars
envälde upphörde 1792)
till 1810 års riksdagsordning där
tryckfriheten skrevs in.
Delning
mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt. En
rättsstat, från
länsmän till landsfiskaler till polismästare. Liberalismen
stod emot monarkier och religiöst inflytande och talade för
individens frihet.
Dagstidningen
nådde större läsarkrets i
mitten av 1800-talet och
bidrog till ökad
demokratisering,
sedermera
kvinnans rösträtt som fick monokeln att falla hos en del gubbar och
konstens skiftningar – som speglade sin tid – och konstnärerna
som kröp för överheten och tiggde om försörjningsstöd. Som
levde gott på dem, satt och diktade på krogarna runt om i stan.
Drack sig berusade under klagande måne. Trångboddheten i de växande
storstäderna, innergårdarna, droskan som ersattes av första bilen
och spårvagnarna, söndagspromenaderna i glassigt väder,
högreståndspojkar som tvingades göra om fädrens karriär,
arbetarfolket som drömde revolt och söp ihjäl sig samtidigt som
kvinnorna skötte familjen och hemmet. Fackföreningarna,
skolplikten, rakryggade elever bakom skolbänkarna, katedern,
griffeltavlan, efterkrigstidens och fyrtiotalets välståndsbygge.
Framtidsvisionerna under femtiotalet. Musikens kraft. Elvis vickar på
höfter och unga damer skriker så det slår lock för öronen.
Tevens intrång i vardagsrummen. Finporslinet som aldrig används.
Höbalar lyfts för hand uppå logen, dammet yr i solnedgången och
traktorn rullar vidare över grusvägarna. Storbonden spottar i
nävarna och hugger tag i grepen. Från gryning till skymning.
Naturens enkla gång blir gregoriansk tidskalender där
tågkonduktören kikar på uret, visslar i pipan och ser ångloket
rulla ut från perrongen. Bilar trafikerar växande vägnät. Samma
år högertrafik dirigeras om föds jag. Min mamma ligger på BB i
Ängelholm, min pappa jobbar. Sommaren därpå reses väggarna till
vårt hem – en stuga i havsbaden. 1967. The Summer of Love. Höga
på droger vallfärdade människor till musikens mecka. I en anda av
love, peace and understanding. Hela den vågen sprungen ur frihetens
land USA.

Vi låg på Ängelholms BB.
Blev en gulnad notis i NST. Mammas förstfödda. Som nu vandrat ett
halvt sekel på jorden, skiftat identitet minst sju gånger och
skalat bort det mesta av pålagor. Mamma vandrade ut ur bild den 2
januari 2001 men finns fortfarande med oss. Mormor gjorde sorti 2007.
Min allra närmaste vän Ante ställde tofflorna 2011 men även han
höjer en skål ibland och betraktar min resa med sångerna. De som
tog mig på mitt livs resa. Som knappt ens börjat. Så de är vad
som återstår. Bland annat.

Och detta är sista delen i min
lilla bloggserie ”Borta med vinden”. Läs gärna de andra
delarna. Någon kronologisk ordning finns inte. Livet fungerar som
bekant inte så.

Om någon dag
påbörjas inspelningar av ”Nattåget från Prag” – tjugo år
gamla dängor som vill göra sig hörda. Små utsökta pärlor som
ser dagens ljus i augusti. Allt
ska fram i ljuset – det lovade jag mig själv för över tjugo år sen. Gäller fortfarande.

Peace!



Borta med vinden, del 7

Nöje, musik Posted on Tue, March 28, 2017 14:39:12

1974.

Höggravid, nyligen omgift och
lycklig köpte mamma och Bengt huset för 275000. Det låg på
Havsbadsvägen 106 och blev hennes fristad. Ett hemligt telefonnummer
beställdes bara för att hennes mor inte skulle kunna ringa i tid
och otid. Inom mamma rådde ett slags krigstillstånd ingen visste
om. En röst som domderade, ställde krav, pekade ut, fördömde.
Allt i livet skulle nå högre stånd, överklass. Annars inget värt.
Äkta make som bilförsäljare, dessförinnan tjugofemöresingenjör,
var långt under mors standard. När ordinarie telefon rang genom
vardagsrummen fick Bengt svara.

Jag var sju. Min bror fem.

Sverige är styrt av
socialdemokrater sen trettio år och får närapå femtio procent av
folkets röst. Rösträtten sänks under året, kungen kliver ner
från ansvar och ges endast ceremoniella uppgifter. Oljekrisen 1973
ställde världsordningen på ända, OPEC-länder vägrar leverera
olja till länder som bistått Israel och USA svarar med kraftiga
resurser till mellanösterns enda demokrati. Råoljepris åker upp
med sjuttio procent. Elransonering införs i Sverige och
bensinransonering likaså. I varje villa stod en oljetank som billigt
fylldes upp, väggar byggdes knappt tio centimeter tjocka, ingen
brydde sig om energikostnad. Få brydde sig om miljö, bilar såldes
som smör, lövtunna moln seglade över himlen och i reklamplanscher
poserade yppiga damer mot bilhuvarna i ljuvligt sjuttiotalsväder.
Volvo och Saab utvecklades från år till år. Vi åkte nya bilar
varje dag, kändes det som, in till Sjöstrands bageri om morgonen
för att inhandla stor påse med bullar och sedan hem till nya
familjen. Doften av nytillverkad Volvo 164 med lädersäten och
nybakade frallor var ljuvlig. Vi rullar till huset omgivet av vackra
björkar, hjulen knastrar under grusen, dörrar går igen och vi
stiger in i en växande familj. Mammas stora dröm. Patrik föds i
april, mammas tredje, Bengts fjärde. Henrik och jag springer genom
de stora rummen, uppför trappan och somnar gott i gemensamt sovrum.

Alltfler flyttar till en glest
bebodd sommaridyll, familjer bildas, barn skaffas och sopbilen får
alltmer att göra. Abba vinner eurovision med Waterloo, mamma spelar
LP-skivor i vardagsrummet, vårsol silar in genom fönstren och hon
drar dammsugaren över golvet och sjunger med i refrängerna. Blommor
står på borden. Bengt går över bilförsäljargolven och kränger
nytillverkade bilar på Bildeve. Plånboken i svart läder är tjock
och full av sedlar.

Vi rattar in några få kanaler
på teven. Två svenska, en dansk. Schlager och buskis, frågesport
och kaféprogram. Detta är alldeles innan Ingemar Stenmark och Björn
Borg får landet att bita ner naglar och sitta som klistrade. Jag
börjar första klass på Parkskolan mitt i Ängelholm. En klassisk
tegelbyggnad med fyra meter upp i tak och lärare sittande bakom
katedern. Morgonpsalm klockan åtta. Tio över börjar första
lektion. Man står på led, i kö, man håller tider och i vår klass
fanns knappt något stök. Joakim, Pierre, Martin, Irena, Anette,
Borce, Anna, Carina, Britt-Marie, Zenita, Anita, Bo, Magnus med flera
sitter någorlunda snällt bakom bänkarna. Föräldrar släpper sina
gunstlingar till skolvärlden och de kommande sex åren ska lära oss
räkna, skriva, läsa och begripa.

Huset vi bor i är stort och
rymligt, jag och min bror turas om att sova ovan och under i en
rödmålad våningssäng. I balkongrummet står teven. Innan läggdags
ser vi “Sveriges magasin” med avslutande sömnpillret John Blund.
Varannan, var tredje helg kommer vår far förbi och vi följer med
honom till hans nybildade familj nere i Långaröd, senare även i
Konga by. Som barn är man anpassbar och ställer enkelt om för att
behaga nya människor i sin omgivning. Man tar också på sig ansvar
vuxna inte själva axlar. Rättstvister omgav oss, vi visste inte vad
det handlade om, men känslor genomsyrar oss alla, ingen kan fly
undan dem. Att vara utsatt för drev och anklagelser och samtidigt
vara tillhands för små barn är svårt. Få lyckas hålla huvudet
kallt. Mamma korkade upp ännu en Vino tinto mot kvällen, drack
huvudet ljummet och kröp till kojs. Jag förstår henne. En uppväxt
med krävande mor och sedan en vårdnadstvist. Vår styvfar Bengt
reagerade både naturligt och kraftigt på de socialsekreterare som
tvingade sig in i huset för att granska våran tillvaro. Anklagelser
om än det ena, än det andra, synades. Maskinskrivna protokoll
fylldes i en tjock mapp tills att ärendet avslutas. Självklart
vinner mamma. Tack och lov. Självklart vill jag och min bror vara
hos henne.

Året efter föds Joakim. På
kungens födelsedag 1975.

Sommaren kommer tidigt i maj, Patrik vattnar gräset och springer lika naken och fri som gudarna gjorde oss.

Jag föddes under sextiotalet, växte upp under sjuttiotalet, var ungdom under åttiotalet och försökte finna mig en roll i samhället under nittiotalet. Gick bet. Fann något annat än jag tänkt mig och var därefter både oanställningsbar och svår att inordna.

Livet tycks skifta i
sjuårscykler. Hjärnan utvecklas, celler förnyas, kropp och
medvetande evolverar. Tiden mellan sju och fjorton var magisk. Innan
pubertet vände känslolivet upp och ner. Vi borde alla fått
tydligare karta över de första ungdomsåren, en något mindre homogen kultur och mer varierade förebilder. Men som barn var det paradiset var dag.

Musik fanns inte i mig då.
Jag lyssnade knappt. Fröken spelade urtrista psalmer på pianot, högtravande texter om guds lov och himlens ve. Att det fanns en proggrörelse lärde jag mig
sent i livet. Troligtvis ansågs det vara djävulens verk, trots att snart tjugo år passerat sen Elvis vickade på höfterna.

”Doin the omoralisk
schlagerfestival”, sjöng Ulf Dageby som en protest mot
dåvarande schlagerfestival. Idag råder inget motsvarande. Inga
rebeller tycks finnas kvar. Noll. Hela kulturbranschen har blivit
makten självt. Alla söker sig till den. Betvingar sig under dess allt snävare ramar. Musik har alltid varit
ungdomens röst genom ett samhälle, något som vitaliserar och
kanske även skrämmer en alltför bekväm och ibland uppgiven befolkning och kliver ur ramarna.

I arbetarklassmiljöer utanför
Manchester i mitten sjuttiotalet börjar vilsna och pissförbannade
tonåringar ge röst. En svartsynt punkrörelse tar form. Man är
emot allt. Tungt artilleri av koleldad ilska bröt fram och en
ohejdad ungdomlig glöd spreds kvickt genom snart hela västvärlden.
I Sverige fanns inte mycket att revoltera mot,
möjligtvis östtyskinspirerad undervisning och tv-propaganda. En del slapp undan politisk granskning. ”Macahan”, ”Onedinlinjen”, ”Rötter” och
”De överlevande” vittnar om annan verklighet än vår och vaggar oss in och ut ur pomperipossa-landet.
Staten tar hand om allt och alla. Men makt korrumperar och når
slutligen 102 %. Något Astrid Lindgren erfar och skriver en
knivskarp saga om. Ingemar Bergman åtalas för skattebrott och
hämtas av polis mitt under repetitioner av en pjäs. Han lämnar
landet. Fackpampsväldet var omfattande. Hyckleriet omvittnat.
Löntagarfonder beslutas och de första stegen mot en rakt igenom
socialistisk stat tas. Tack och lov stoppades detta.

Juli 1976.

I vår familj pratades aldrig
politik, religion eller pengar. Vi levde i en tid utan krig. Olof
Palme var statsminister fram till valet 1976, sen tog Fälldin över.
Palmes arrogans kostade sossarna regeringsmakten den hösten. En
borgerlig regering bildades, den första på fyrtio år. Torbjörn
Fälldin valdes till statsminister. Kärnkraftsfrågan avgjorde valet
och ett överdrivet fokus på Barsebäck avleder från Palmes dolda
avsikter om en totalitär stat. Vi har Fälldin att tacka för
mycket. Han pratade om att decentralisera makt, motståndarlaget
ville centralisera. Medan Palme arbetade hårt med att bygga upp en
image av humanitär stormakt så var Fälldin realpolitisk.
Realpolitik kom att prägla både USA och Storbritannien 79, 80. Man
kan tycka vad man vill om konservativa idéer men om folket i ett
land röstar fram ett sådant alternativ då är det vad man önskar. Så funkar demokrati. Samma ses fenomen idag. USA och Europa kommer att ändra politik,
och växla från överstatligt och globalt drömmande till stenhård realpolitik. Extremt arga och uppgivna ledare skrivs, både från vänsterhåll
och bland liberala. Men folk i väst kommer att rösta fram ett mer konservativt styre.
Historien upprepar sig. Vi andas in och ut. Vi drömmer om ett visst samhälle, röstar fram partier som iscensätter vald politik och skapar
verkliga upplevelser åt gemene man. Vi bedömer och konstaterar, och tycker kanske illa om effekterna och
vill göra om, göra rätt. Idealismens tid går iallfall i dvala. Liksom Mp går i väggen, alternativt sjunker som en sten.

Själv önskar jag mindre av all politikermakt. Men det är en annan femma. Whatever enters – let it enter.

Sommaren 76 åker vi på båtsemester längs
hallands kust, råkar ut för hård kuling och meterhöga vågor och
dyningar. Bengt försöker parera dem så att plastratten går sönder.
Hund och barn ligger ihopkrupna i förruffen. Med hjälp av skiftnyckel
lyckas han ändå styra oss in i Varbergs hamn, där vi är inblåsta
under en vecka. Därefter letar oss ut ur hamnen och ångar på upp
mot Bua och in i Göta älv. En dags vistelse i Lilla bommen och kort
besök på Liseberg. Fyra veckors magisk båtresa, uppför slussarna
i Dalslands kanal, i småbåtshamnar, barfota över småstadsgator,
långa eftermiddagsbad i Vänern. Mamma, Bengt och vi fyra barn.

Stränderna var vårt hem. Blonda nakna gossar så långt ögat når.

Av punken blev det inget, rebellerna blev etablerade och fick det gott ställt. En del dukade under av droger eller blev religiösa. Andra får stå för revolution och allmän väckelse. Sånger skrivs ändå. Alltid.
Själen söker alltid frihet. Ett otvunget liv.

Men få provar vingarna, ger sig i
kast med sin önskan. Människor utvecklar både missbruk och
tvångsbeteende i en skruvad version av frihet. Rullar mobiler
upp och ner på sina jobb. Spelar sina spel på antingen
Tobaksboden eller i datorn. Gnäller på andra. Gnäller på varandra.
Ord studsar mellan väggarna och leder ingenstans. Ord studsar mot
skallbenet och letar sig ut genom fingrarna, bokstäver broderas över
dataskärmen och formar en karta, en livskompass. Mamma läste om
kvällarna, romaner tjocka som tegelstenar, författares verk tog
henne på en resa under några timmar var dag och bort från
jordelivets bördor. Från minnen. Blad för blad upphörde tiden och
antagligen glömde hon bort oss fyra pojkar i sitt stora vackra hus.
I den bästa av världar. En stilla kvällshimmel log över taken i
havsbaden, över gatlyktorna, över kvällströtta sjuttiotalsbarn
och ännu en dag att se fram emot.

Ibland går ut på gräsmattan här
i Strövelstorp, blickar mot stjärnorna uppå natthimlen och tänker
att ljuset träffar mitt öga ikväll men har rest tusen år innan
dess. Vår son sover så sött och gott intill sin trygga mamma och
jag ställer i ordning köket, släcker ner i huset och kryper till
kojs.

Om några veckor fyller jag
femtio. Massa minnen återvänder mig, jag låter dem leva här
tills de inte betyder något längre. De får bli en blogg, en sång, en
parentes i livets bok. Men jag älskar dem. Lika mycket som
punksångaren i mig, som tar ton och rycker mig ur tryggheten, pekar
mot drömmarna, räcker över gitarren och drar upp rullgardinen. ”Seså, gör
nåt av det eller ge fan i skiten!”

Underbara liv. I love it.



Ett dygn i Göteborg

Nöje, musik Posted on Sat, March 18, 2017 09:57:28

Bussen
är tjugo minuter sen, den blåsiga betongkorridoren är isande kall. Folk står i
tjocka jackor med spända axlar och karga ansikten. Några går av och an. En
annan buss från Bratislava kör in på i intilliggande gate. Dörrar pustas upp
och ut strömmar flertalet utländska män kring de trettio, fyrtio allesamman och
samtliga tänder en cigg. Blicken i ingenstans och alla huttrar med lika spända
överaxlar och tar djupa andetag av tobaksrök. Tunt klädda i daterat mode. Många
från östeuropeiska länder har en annan blick. Generation av kommunistiskt styre
har väl kvävt drömmarna till intet, nästan gjort dem herrelösa och uppgivna. I
väntan på att det totalitära greppet släpper dem, liksom tvånget att bidra till
alla utom sig själv. Socialiststaters fall är alltid detsamma: äganderätten,
kreativiteten, entreprenörsanda, mening – allt upphör. Staten blir ett monster.
Kvar är tomt prat och en mycket förmögen politikeradel. All opposition är
fängslad, bortförd och tystad. Den lika tysta och förtryckta allmänheten ser
sitt älskade land i förfall. De gråter sig till sömns över farföräldrar i
fattigdom och än strider religiösa klaner om herravälde där ingen vinner.
Slovenska långfärdsresenärer står nu och röker utanför bussen i ett skandinaviskt
land. Ett land med tio miljoner invånare. En välfärdsstat med spricker i
kristallen, med gapande klyftor och stigande kriminalitet i vissa grupper. I
vissa stadsdelar råder anarki. I en del landsbygdsorter råder ingenting,
ungdomen flyttar. De som är kvar skaffar nya kullar barn och låter
kommunpolitiker göra orten ännu sämre, än mer ointressant att flytta till.
Nyanlända placeras där men alla vill till de sina i storstäderna, i de
segregerade förorterna. Självklart, alla söker en mening och ett sammanhang. Vi
är en rik industrination med tidvis hårda debatter och ibland ängslig
nyhetsrapportering. En Sverigebild lagas, lappas, klistras, kritiseras, hånas,
drivs med och oroar.

Alla
bär sin bild och har rätt till sin upplevelse av ett land, tänker jag och drar
mössan ner över öronen och skjuter upp axlarna. Ingen vill bli matad med rätt
bild. Då slutar det med ihålig blick två generationer senare och cigg i
mungipan.

Den
försenade bussen dyker slutligen upp. Ingen ondgör sig, ingen klagar, ingen
svär. Busschauffören stegar kvickt ut, hinner lirka fram en cigg, tända den,
samtidigt som han kontrollerar våra biljetter. Alla lyfter sina mobiler och
blippar av en efter en.

Jag
sätter mig långt bak. Vi rullar ut från Knutpunkten, ut ur en gråmulen
förmiddag och uppför E6:an. Bussen gungar långsamt och sövande. Jag åker iväg.
Nitton månader som småbarnspappa har gjort att en del bitar inte blir av. Man
lyfter pågen upp och ner, fram och åter. Man slänger blöjor och kastar
soppåsar. Tvätt- och diskmaskin ångar på var dag. Ögonen går i kors mot
kvällen, nästa dag samma sak. Upp och ner, fram och åter. Nu sitter jag med
blicken över svenska snöymniga landskap. Saknar familjen redan. Saknar även en
bit av mig.

Strax
efter lunch är vi framme. Jag hoppar av vid Nils Ericssonterminalen och går
raka spåret mot Andrum. Mot vegansk buffé. Snö gloppar utanför de stora
fönstren. God blandning på både mat och publik här. Hyggliga priser, enkelt
serverat. En ung mamma med fyramånaders bebis och två omgivande väninnor är stolt
och glad över den lilla skapelsen. Jag berättar om min pojk och skriver ett
sms hem.

Med
jackan hårt uppdragen går jag genom smala gränder, över skev gatsten någon lagt
för hundra år sen, förbi Kvarnberget, genom vackra byggnader i ockrafärgad
puts, in i storstadspulsen, över broar, förbi kaféer, butiker, spårvagnar.
Människor pratar i mobil på sin färd längs Kungsgatan, eller lyssnar på musik
eller podcast. Jag går nerför isiga trottoarer, skymtar älven, rester av
varvet, över vägarna, ångande trafik mellan byggnaderna. Jag går inom Myrorna,
bläddrar bland gamla böcker, cd:s, jeans, t-shirts men finner inget. Lunkar ut
igen och tvärsöver Järntorget. Folk kliver av vagnar och bussar med blick
fokuserad någon annanstans, hörsnäckor inpluggade. Några enstaka står utanför
allmänna toaletter, röker, letar byten i en förlorad värld. Två yngre, skäggiga
män, från Naturskyddsförening vill stoppa mig och mata på med information som
sedermera ska göra mig till bidragsgivare. Jag tackar nej innan de sätter
igång och fortsätter längs Andra Långgatan. Svänger inom dess skivhandel, som
en relik från 90-talet. Backar med både cd och lp. Affischer pryder väggarna.
En annan typ av förlorad värld. När fingret drar över cd-ryggarna, är det som
att backa i tiden. Jag kan ännu höra Staffan Hellstrand sjunga ”Fågel blå” från
en transistorradio på ett studentrum i Lund. De unga i popbandet Cardigans
spelar sin mjuka färgglada pop på Tullakrok i Ängelholm. Viggo Cavling kommer cyklande
var morgon mot bagerikaféet i Malmös lilla saluhall, där också jag satt och
skrev mina första rader, vintern 95. Vi hälsade vänligt på varandra varje
morgon. Han var då programledare på Z-TV, Beckerell hette programmet. Z-TV, ja,
den underbart sköna tevekanalen som lät folk göra som de önskade. Musiknätet Waxholm
var också ett friskt alternativ i skivbolagsdjungeln. De gav ut svensk musik,
ofta med svenska texter, som LeMarc, Toni Holgersson, Eldkvarn, Stefan
Sundström, Lisa Ekdahl, Imperiet, Björn Afzelius, Blå Tåget med flera mer eller
mindre begåvade låtskrivare. En rest från proggrörelsen värnade en tradition. Hela nittiotalet kan dämma upp i mig ibland, som en flodvåg
där ett musikunder genomsköljde en hel generation människor innan det stora
skiftet kring 1998 tog vid med mobiltelefonins genombrott, samt de flestas uppkoppling på
nätet. Alla etablerade nöjesjournalister – Fredrik Virtanen, Per Bjurman,
Kristina Lundell, Andres Lokko, Filip Hammar, Anna Hellsten med flera –
genomsyras av musikundret och byggde hela sin karriär på den. Den enorma
mängden artister gav dem lusten till att lyfta pennan och skriva. En mängd
fanzines blev bibel för läsare och glättiga artistreportage i en växande
djungel av festivaler. De sobra cirkusföreställningarna av bröderna Bronett och andra försvann eller glömdes bort. Elefanter på knä och konster på trapett var inte längre magiskt. Ett hav av tält reses under några dagar, ungdomar röker
på, dricker sig asnitade under sensommarmorgonen på en åker i ett ingenstans,
dansar nakna i lervällingen och gör vågen bland tusentals andra när Pearl Jam
spelar. Eller Union Carbide Production. Möjligen även låtsaspunkarna i Green Day.

Jag
fortsätter bläddra bland cd, en affisch på Nirvana är inramad och hänger på
väggen. Minnesbilder åker genom skallen på oss alla, alltid. Ingen kommer undan
sitt förflutna, vi har att acceptera fullt ut, älska och omfamna precis allt. Vad vi skyr och flyr undan återvänder till sist som en uppfriskande och förödande tsunami av känslor. Bättre då att ta itu med dem på en gång.

Nåväl.

En
vårkväll 1994 är jag på väg till en studentfest i Lund och går förbi en affär
där Kurt Cobains död annonseras på löpsedlar. Grungens stora idol avslutade sin roll på egen hand och kom med i en mytomspunnen klubb. Just
nu väntar jag bara på att vinterhelvetet upphör. Att saven skjuter genom träd
och växt och solen skjuter liv i blodet. Bläddrar vidare i cd-hyllorna. Lundell album som avhandlar de fyra årstiderna, ”I ett vinterland” noteras. Björn
Afzelius sista skiva ligger inplastad och fin och minnena vaknar: I en trea på
Villan i Ängelholm sitter jag och Carl-Magnus och dricker kaffe i ett par gröna
plyschsoffor. Våren 94. Björn Afzelius och Olle Ljungström spelas i stereon. Vi diskuterar livet och sångtexter. Carl-Magnus målar uttömmande tavlor i olja, på stora dukar. Vi diskuterar även kulturelit och politik och är på tvärs med tiden på samma vis som punkbandet “Attentat” en gång var. Inga rebeller tycks finnas kvar. ”Alla har fastnat i Månadsjournalen”
sjunger Hellstrand någonstans i det utmärkta albumet ”Regn”. Vid den tiden var
det creddigt och konstnärligt att vara emot etablissemanget, idag är det antingen
rasistiskt, sexistiskt, eller strider mot elitens värdegrund.
I teverutan gör Stefan Sauk narr av politiker i sina utmärkta sketcher. Nu har
vi ett politikervälde utan motstycke. I det närmaste en parodi på moget
ledarskap uppbackad av politiskt korrekta artister, författare och
kulturpersonligheter samt en ängslig och räddhågsen mediaindustri. Var tog
rebellerna vägen, undrar jag stilla.

Istället har vi fått sverigevänner och en politisk motståndsrörelse som enda opposition. Och den som
opponerar sig mot rådande ordning åker in i ett drev av guilt by association. En dikotomi har
uppstått. En falsk sådan. Av myllrande mytologier och
kollektiva sagor, arketypiska figurer och andras
livsöden finns intet. Sverigebilden gäller, den (s)venska modellen.

Olle Ljungströms livskamp var också min och Carl
Magnus. Dessvärre slutade Olles liv inte väl, men han var sann i sin konst, en evig rebell mot det politiskt korrekta och därmed viktig. En del värdelösa nittiotalsartister, upphaussade av en del nöjessidor,
hade dock inget att ge till andra. Courtney Love levde möjligtvis myten väl men
ramlade bokstavligen ner från scen. Hög, full, usel.

Var
tusan kommer alla dessa låtskrivardrömmar ifrån, tänker jag och bläddrar vidare i backkatalogen och ser
en Bob Hund-skiva. Ordvändningskungen i yvig Klippandialekt talar och bandet
spelar spretig kaosrock som ingen annan. Livet är ett fall och en lösning. Helgen v 48 befriade
ingen. Den lunkade på som om inget har hänt. Ändå sker massor.

Sommaren 98 kör hon och jag över vägarna ut mot
Mölle, mat och cd-skivor i påsar för några dagar i ett släkthus. Alldeles nära hamnen. Bedårande utsikt. Hon petar i Bob Hund i
cd-släden. Deras skånska, nästan orytmiska kaosrock, gungar genom rummen. Regn
öser ner. Vi sitter inne och lagar mat, dricker vin, delar en cigg. Lägger oss
på övervåningen. Hör regnet smattra mot tak och så somnar vi. Hon matar i
”Nick Cave” nästa morgon. Hennes
stora dröm var att bli radiojournalist. Jobba på P3, bli del av den kåren,
springa på festivaler och intervjua artister hon ser upp till. Fler än henne
hade den drömmen bara ett fåtal lyckades nå. När önskedrömmarna brunnit upp
några år senare blev hon (som sin mamma) sjuksköterska, vad jag vet. Den sommaren regnade bort. Jag cyklar genom stan i slutet av augusti och upp
till hennes mammas hus. Blev insläppt i huset och fick då träffa några av
hennes väninnor, även de marinerade i tidens tand. Hon hade kommit in på skola
i sjumilaskogarna, en folkhögskola för blivande journalister. Hon ville avrunda
relationen.

Kort
därefter kör jag till Göteborg och får tag på en lägenhet samma dag.
Flyttar in veckan efter.

Jag
petar upp en LeMarc-skiva ur hyllorna, betalar i kassan, släpper minnena och
fortsätter sedan längs långgatan, uppför masthuggstrappan och checkar in på
vandrarhemmet. Hänger av mig väska och attiraljer och beger mig ut igen innan
solen går ner. Nitton år sen jag bodde här alltså. Och gjorde vad jag gjorde. Med
lätta steg går jag genom dåtid och över trottoarerna, uppför Stigbergstorget,
förbi Bengans och nerom majorna. Förbi lägenheten på Klareborgsgatan, där
brorsan hyrde ett rum i en trea. Övriga rum ägdes av en bluesbasist som spelade
i en rad konstellationer. En eftermiddag ringde Limme mig och sa de repade i
vardagsrummet. Sångaren sjöng så ini helvete bra. Man fick gåshud. Det var Sven
Zetterberg, som låg på samma bolag som vi hamnade så småningom. Dessvärre dog
även han under 2016. Trist nog. En soul- och blueslegend. Cyklandet,
promenerandet för snart tjugo år sen finns kvar i mig, de böljande vägarna, de
tvära klipporna, de höga träden. De lika höga huskropparna. Gatlamporna. Jag
passerar Godhemsgatan och Effkå Livs, som ser välmående ut i all sin kulörta
prakt. En tiggare står utanför med pappmugg. Sedan fortsätter jag upp mot
Svalebohöjden, förbi alla vackra träkåkar längs smala, krokiga vägar. Ett
Bullerbyområde i ett Astrid Lindgrenland. Höga tallar reser uppför
stenklipporna. Jag slingrar mig förbi bostadshusen jag bodde i, ner mot
Kungsladugård och sedan i en sväng upp mot Majvallen. Där en fotbollsträning i
gult strålkastarljus för tjejer äger rum. En visselpipa blåser av och så är jag
i Ted Ström-land. På resande fot genom svenska städer och gulnade vykort, genom
drömmar som aldrig blev av eller blev annorlunda. När det sista av solljuset
försvinner tänds gatljusen och kylan tränger alltmer in i kläderna. Från
utsiktsplatser i Masthugget är stan alldeles bedårande. Så mycket natur. Broar
spänner över långsam älv. Dov himmel andas tungt. Kvällsmörker faller kvickt.
Jag svänger inom Hemköp och handlar kvällsmat och morgondagens frukost.
Inkvarterar mig sedan i det lilla rummet. Tillreder maten i ett gemensamt kök.
En hetsig man lagar färdigpizzor i ugnen och är allmänt otrevlig mot sina två
pojkar – för kvällen uppklädda i kroppsstrumpor av en tiger – som i sin tur lär
sig bli otrevliga själva. Stora glas med Fanta och värdelös pizza är inget barn
bör ges. En annan sydamerikansk mamma, rumlar runt och gör storkok på spisen.
Hennes överviktiga pojk går runt med läsk och även de gnäller på varandra. Som
om gnällande är enda språk att förstå. En svensk familj satt nyss tillsammans
härinne, åt nyttigt, pratade lågmält med varandra, lyssnade, hälsade. Sonen
kändes mogen, stred inte för konstlade behov.

Den
som säger att svensk kultur och kynne inte finns ljuger. Lika mycket som det
finns amerikansk, arabisk, thailändsk, mexikansk, dansk, bosnisk och rysk kultur
finns svensk kultur Sluta ljug nu. Säg som det är. Säg vad du upplever, skriv
inte om, autokorrekta inte. Var aldrig någonsin politisk korrekt. Det var fan
ingen på Z-TV. All heder åt dem.

Septemberhimlen
98 var speciell. Hösten var lång, gatljusena lyste upp ett öde Slottsskogen om kvällarna. Jag var på Bengans ofta. En ung Ivar Arpi
jobbade där bakom disken, om jag inte minns fel, och frågade honom om det gick bra att sätta upp en
annons på anslagstavlan. Musik skolar oss, kreativitet och drömmar tar oss till
ställen och tillstånd vi inte vistats i förr. Men kulturen 2017 känns platt,
intetsägande och politiskt korrekt. Zara Larson ges utmärkelser för sina politiska poänger av handelsminister Ann Linde, det vill säga rätt åsikter. Inget kan vara mer fel. Låt pennan rusa över vildmarkerna, plöj upp liv i trafikstolpar, spårvagnshållplatser,
övergångsställen, parker, affärer, kaféer, stationshus – överallt där
människor är. Där drömmar och minnena finns. Den egna upplevelsen.
Vi är inte märkvärdiga. Vi är
enkla. Vi upprepar oss. Vi sår, vi skördar. Vi söker alla asyl på något plan.
En del flyr misär och tristess och söker sig till länder och ambassader, men
framförallt söker folk sig till jobb, skolor, umgängen, föreningar och
fräschare boende. Det ligger i vår natur att växa. Att utvecklas. Varje
ögonblick är en möjlighet. Fly inte den. Var kvar, gå igenom, kom ut på andra
sidan drömmarna. Livet känns. Kroppen värker. Vissa dagar är tyngre än andra. Gör
ingen stor sak av dem, tänker jag och tänder upp teven i det lilla rummet.
”Husdrömmar” visas och andra människors livsresa skildras. På en blåsig åker i
Bunkeflostrand bygger de sitt hem. Båda med föräldrar från sydamerikanska
länder de tvingades fly från då de hade fel politiska åsikter. Alla har lyckats
hitta hem i detta land, utan att göra avkall på sin egen identitet. Jorden sju
miljarder människor rör sig, vissa för överlevnad, de flesta för att upptäcka
andra samhällen, arbeta eller bara bo och leva på ålderns höst. En del är
digitala nomader. Bor där samhället tillåter dem. Sverige är inte sådant land.
De skyhöga skatterna, skolplikt och annat hindrar människor från att vara fria.

Sverige
är vackert. Jag älskar naturen, de gamla byggnader vi låter stå, en vitkalkad
kyrka kring torgen i städerna. Jag älskar allemansrätten, de fridlysta
fågelarterna, blommorna och grodorna och fan vet vad. Jag älskar klipporna i
bohuslän, stränderna i Skåne och insjöarna i Mellansverige. Jag älskar de skeva
gatorna i Göteborg, kullerstenar från femtiotalet plötsligt upprivna för en
vattenläcka, sedan igenfylld med grus och ett fult lager asfalt. Jag älskar den
gamla sjöbusestaden där arbetarrörelsen var äkta och inte den avart den är
idag.

Jag kan bara önska människor lär sig hur en stad, ett samhälle, en kultur växer fram.
Vilken enorm betydelse språket har, hur rikt det kan bli om vi är nyfikna,
kreativa och integrerar oss. Integration, detta nyladdade ord, som väcker så
mycket obearbetad ilska. Man kan låta bli att intregrera språk, musik, träning
eller läsning i sitt liv. Du kan låta bli att integrera hjärnans alla delar,
kroppens alla lemmar och funktioner. Men du måste om du vill bli hel.

Jag
blickar ut genom fönstret och ser ett vinterlandskap de första dagarna i mars.
Jag släcker lampor och kryper lätt frusen ner under täcket, in i nattdrömmars
magiska landskap där tåg tjuter över slätterna, genom skog och själen visslar
förnöjt mellan scener och kapitel jag ramlar in i. Som en trettiotalets fars på
obskyr teater. Underbart. Man kan alltid skriva om i manuset, ändra i
karaktärer eller helt enkelt byta roll. Allt är möjligt. Hej och hå.



« PreviousNext »