Juli
1987.

Vår
vita minibuss svänger inom lilla torg i Halmstad och parkerar. Varje
fredag går vi runt hela stan och tömmer parkeringsautomater. En
nyckel och ett vred och automatens mynt ramlar ner i tygpåsar från
Riksbanken. Vi tömmer längs gator i innerstan och lägger in tunga
och väl fyllda tygpåsar i bilen. Sen kör vi vidare. Klockan är
strax efter lunch. Jag är ung och utan drömmar. Svenne, min
arbetskollega är kring de fyrtio, lätt överviktig och ganska lat.
Men glad. Dessutom stans största Lundell-fan. När vi rundar Scandic
hotell bromsar han tvärt in.

”Fan,
såg du… det är Lundell, för i h-e, det är LUNDELL!” säger
han upphetsat.

Ut
från hotellet stegar mycket riktigt den svenska rockstjärnan med
armen runt en vacker kvinna. Stupfull. Han vinglar vidare nerom stan
och ut ur sikt. Bandet ska uppträda mot kvällen. Svenne är
alldeles till sig. Efter någon kvart hämtar han sig och vi
fortsätter tömma p-automater tills fredagen är till ända och
gatukontoret håller helg.

Mot
kvällen står Svenne längst fram vid kravallstaketet med tusentals
andra och skrålar med i Lundells texter och refränger. Och kanske var de alla lika fulla då. Jag förstår dem. Musik och fylla är en
befriande flykt från vardagens kamp. På måndag är alla på jobbet
igen. Även Svenne. Den tillfälliga extasen i honom borta. Kanske
dränkt i för många roliga drinkar.

”Nån
jävla rebell måste ju Sverige få ha kvar!” lär Lundell ha sagt
apropå att vara berusad på scen.

Kort
därefter sätter han korken på flaskan. En tio år lång fest är
slut. Kroppen är sjuk. Lusten borta.

För
hundratusentals människor har han sedan första skivan och
framförallt debutromanen ”Jack”
ömsom inspirerat,
ömsom tröstat. Till konserter har folk vallfärdat. I ”En varg
söker sin flock” gör han upp med alkoholen. Bättre låtar
skrivs. Bättre böcker. Som också provocerar. Inför dubbelalbumet
”På andra sidan drömmarna” från 1996 poserar han med två
vackra, lättklädda modeller i tidningen Slitz och en puritan urban
kulturelit i Stockholm sätter drinkarna i halsen. Han blir i samma
veva måltavla för unga kvinnliga nöjesjournalister. Att vinna den
debatten visade sig lika omöjlig då som nu. Hela tiden har han
speglat samtiden och väckt känslor. Hela vägen bort från Idiot
city och allt längre inåt landet. Alltid med en gammaldags
socialdemokratisk idé om solidaritet med svagare grupper. Ett
politiskt system han under inga omständigheter ville ingå i själv.

Frihet
är viktigast. Men frihet bara för en själv är ingen frihet alls.

”Jag
växte upp i folkhem. Jag växte upp i hela den tanken och idén om
ett folkhem. Jag har sett den visionen byggas genom hela femtiotalet,
sextiotalet, sjuttiotalet och så vidare tills visionen var
färdigbyggd./…/ Visionen bar inte längre så vad gör vi nu då?
Och det är väl ingen riktig som vet vad ska göra nu då. Och när
vi inte vad det är som ska ske då brukar ju reaktionära krafter ta
över. Det väller in reaktionära högerkrafter och så vidare”
säger han i en dokumentär från 1995.

Tjugofyra
år har passerat.

Göran
Persson lämnade politiken efter valförlusten 2006 efter tio år som
landets statsminister. Nya moderaterna vann valet. De utropade sig
till Sveriges arbetarparti. Göran Häggström talade åt
verklighetens folk. Socialdemokratin övergav att vara
arbetarklassens parti och lämnade den flock som röstat på dem.
Istället siktade de in sig på framväxande underklass i förorterna,
etniska minoriteter och muslimska föreningar – som också lovades
inflytande. Alla politiska partier böjde sig sakta för
identitetspolitik och satsade på mångfald. Att ifrågasätta en
alltför stor migration blev ett tabu stort nog att få
Sverigedemokrater att växa. År för år. Dåvarande
integrationsminister Erik Ullenhag viftade bort alla farhågor om
ökad segregation och fortsatte implementera offentligheten med
värdegrundsarbete.

Folkhemmet
är sönderrenoverat. Svensk kultur finns inte, hävdar vissa utan är
bara uppkommen ur andra kulturer – som tokhyllas och är tabu att
approprieras. Kulturarbetare ogillar oliktänkande. Bloggare önskar
styras av en klimatdiktatur. Inga rebeller hörs. Minsta lilla
livstecken från en sextionioårig författare på Österlen och
kvällspressen brinner.

Många
kippar onekligen efter syre i denna vanvettiga samtid.

När
Ulf Lundell återigen letar sig ut i svenska städer lär publiken
sjunga med i texter om en mans drömmar och ett land som både rests
och fallit. Drömmar är allt. Utan dem dör vi. Utan dem ingen
framtid. Berättare som Lundell gör oss orädda för dem.

Svenne
är pensionär idag. Äger sin tid. Men bär mer minnen än drömmar.
Om ens några. Tar hellre ett glas. Blickar in i horisonten.

”Nån
jävla rebell måste det här landet ha kvar!”