Mars
2018.

Var
dag börjar klockan fem. Mörk morgon. En kvarts yoga, en stilla bön.
Två koppar nattsvart kaffe. En hög med hembakt fröknäcke. Någon
enstaka bil passerar utmed vägen. Någon timmes skrivande innan
resten av familjen trippar nerför trapporna och fyller rummen med
oförställd glädje. Elementen är varma. Trädgården ett fruset
stilleben. Nakna buskar och träd i väntan på våren och att saven
stiger genom stammar och ut i varje liten kvist. Älskade moder
natur. Du skiter fullkomligt i skatt och skuld och byråkratisk
millimeterrättvisa. I fördelningspolitik. I ängsliga
åsiktskorridorer. Du bryr dig inte ett smack om rätt och fel, om
ont och gott. Du river upp hav och klyvs mot stenklippor, du sliter i
vindpinad tall säsong efter säsong, du drar likt vilda tornados
över amerikanska slätter, likt uppslitande orkaner över karibiska
öar och in i Florida, du bränner tunnland efter tunnland i
kanadensiska skogar. Låter lava ödelägga byar intill frustande
vulkaner. Du sköljer tsunamihöga vågor in över sydostasiatiska
stränder och skövlar värre än tusen bulldozer någonsin gjort. Du
är en kraft inom oss omöjlig att tämja, ändå genialt betingad
till ständig anpassning. Du skyr inga medel för att återställa
balans. Men inom dej trängs djuren med människan och inom ramen för
mänskliga samhällen har vi lagar och regler. Regering och riksdag,
representativt parlament eller andra beslutande organ.
Maktdelningsprinciper, yttrandefrihetslagar, tryckfrihetsförordningar
och en fungerande rättsstat. Grundlagar upprättade för över
tvåhundra år sedan. Demokrati sedan kvinnlig rösträtt. I takt med
folks självständighet behövs mindre lag, mindre kontrollerande
makt. I hela västvärlden har brottsstatistik gått ner.
Demokratiskt sinnad population har lärt sig hantera frihet och ägnar
tid åt självförverkligande. Till väst flyr människor. En del
flyr undan krig. Andra i hopp om ett bättre liv. En del unga pojkar
av tvång för att sedan agera dörr åt en manipulativ släkt och
utnyttja lagar kring anhöriginvandring. Människor massvandrar in i
europeiska välfärdsstater. De vill ingå i
liberala, sekulära samhällen. Alla önskar slippa en våldsam, tvingande, förtryckande,
kvinnohatande, manshatande och barnfientlig kultur. Den som söker
asyl i frihetliga samhällen måste lämna dessa vanställda sidor.
Hederskulturer är dock ett problem. Bakom lyckta dörrar fortlever
övergrepp mot släkters döttrar. Vars mödrar moraliserar över dem
och hotas till livet av fäder och bröder. Släkter samverkar.
Bildar klan och insyn närapå omöjlig för lagstiftning att
penetrera.

De
förtryckta döttrarnas rätt att yttra sig fritt är enda redskapet
ut ur helvetet.

Fram
till för några år sedan var ordet fritt, men dårarna fyllde
spalter och ledare med moraliserande nonsens och tog pennan ur hand
på karikatyrtecknarna. Dårarna friserade verkligheten. De intog
politikens värld med foliehatt, omvänd rasism och skruvad sexism.
De öppnade Pandoras ask och lät galenskapen flöda fritt. De har
samtliga gått vilse i ledning av sanningsministrar och låter sig
kuvas av åsiktspoliser.

Journalisten
Jan Scherman åker land och rike runt för att ta tempen på
demokratin i en dokumentär i tre delar. Visad i SVT. Företagare är
övertygade om att antalet ledamöter är för många. Politiker är
för okunniga. De vet för lite om både politik och företagande.
Ingen vill såklart överge demokratin men samtliga ser gärna att
den evolverar.

I
närgående klipp ställer Jan obekväma frågor. Skickligt, moget.
En mur av pressekreterare omger folkvalda. De håvar in frågor och
dikterar vad robotpolitiker ska säga och inte. Sväva på målet
kanske, men aldrig ge några definitiva formuleringar. Sittande på
fotbollsläktare i småländsk ort ojar sig Annie Lööf över hot
och hat och vänder lite plattityder. Många ord kommer ur henne. Men
inget sägs. Ingenting. Centern kommer gå samma öde till mötes som
miljöpartiet. Riksdagens talman Urban Ahlin är frispråkig. De två
männen avnjuter varsin korv och samtalar om en alltmer frånvarande
autenticitet. De oroas båda över framtiden.

Intressant
är att inte en enda musiker eller författare intervjuas. Inte en
enda. Kulturbranschen är inte ens en maktfaktor längre.
Kulturministerns uppdrag är enkelt. Den kulturrevolution hon drömmer
om har sövt en hel bransch under två decennier. ”Demokratin måste
demokratiseras – ständigt” citerar hon en 101-åring hon mött
över fika. Ändå totaliserar hon i syn och handling och mobiliserar
en rättänkande stab.

I
en mycket obehaglig scen gör Jan försök att intervjua en man från
Nordfront som vägrar prata med honom. Istället blir han kallad en
”äcklig, vidrig jude och sionist.” Jan är otroligt smidig och
undkommer polemik med dessa dårar och galningar.

Rädda
för känslor. Sin oförlösta ilska, sitt avgrundsdjupa förakt.

En
helig princip är att aldrig någonsin lägga känslor, upplevelser
och åsikter över någon. Dela dem och låt andra ta del utav dem.
Människans fria vilja är helig. ”Yttrandefrihetens gräns går
vid förtal och uppvigling av våld”, säger Aron Flam. För att ta
ansvar för sina yttranden måste en befolkning vara fri att säga
vad hon vill. Att hemfalla åt invektiv och ilskna utbrott eller att
kokettera över sin heliga sanning har motsatt effekt. Alltid.

Låt
dårarna tala i dagsljus, inför strålkastare. Ställ dem mot
väggen. Tids nog är de tvungna att famna sin egen skugga.

Hotet
mot demokratin är människor med totalitära anspråk. De som
drömmer om perfekta människor i en perfekt värld. ”Det leder
raka vägen till Gulag eller Auschwitz” summerar Per T Olsson i
dokumentären. Eftertexter följer. Min vardag återvänder med
småbarnsliv, husbestyr, knapp lön, knapp tid och oket av att leva i
ett samhälle där tilliten rämnar. Faller isär. Söndras. Enda
botemedel är att odla visshet. Att hoppas på repression av
uppkommen sjuka.

”Folk
vågar inte säga någonting” säger min granne.

”Varför
då” undrar jag.

”Man
blir kallad rasist.”

”Fortfarande?”

”Ja.”

Våra
datorer och mobiltelefoner uppdateras dagligen. Algoritmer sorterar
information åt oss. Vi vässar vår kunskap. Vi lär oss. Vi
ordineras kognitiv beteendeterapi om vår värld faller. Vi sitter
med terapeut i nedsläckt rum. En del låter sig hypnotiseras och
vandra åter i det förflutna. En del vandrar tusentals år i tiden.
En del fram. Väl därinne förstår vi att livet inte upphör, att
döden inte existerar.

Men
väl rädsla inför dem båda.

Alla
undrar om andra sidan. Vad som händer när hjärnan släcks ner och
hjärtat upphör att slå. I rädsla för döden håller många andan och kör rakt in i infernot, rakt in i
trafikjiddret, rakt in i härvorna av intrasslade relationer och drömmar, rakt in i
förbannelsen av eviga räkningar och fakturor, statens oändligt
långa fingrar och prästerskapets förmaningar, medias blåslampa
och utplånande strålkastarljus där vi antingen hyllas till döds, eller tigs ihjäl. Vi
lät oss förföras av lömsk postmodernism, numera implementerad i
folkvaldas diaboliska värdegrund. Mer än någonsin behöver
människan en absolut värld att relatera till. Inte en fiende. Text
kan förföra, göra oss odödliga, men andra sidan är väsensskild
vår. Svår att nå, omöjlig att komma åt.

Nålsögat
passerar vi alla en dag. En del innan sista andetaget, andra under resans gång. Mitt passerades under några dagar i maj
1997.

En
svartklädd och mäktig gestalt stämde träff med mig nere i Prag.
Hans namn var Mr Jones. En andlig vägvisare från en annan
dimension, en annan tid, förstod jag efteråt. Tillsammans med honom
började mitt livs upptäcktsfärd. Scenen vi möttes i minns jag i
detalj än idag, som om det var nyss och alltid med samma kraft,
samma innebörd. Tusen gånger har jag berättat och skrivit, bedyrat
och upprepat, inför människor som inte förstår. Tusen gånger har
jag strött pärlor för svin. Tusen gånger för många. Men det är
inte skivan som hakat upp sig. Nålen går djupare och djupare. Våra
liv upprepas. Samma scen utspelas. Nya aktörer kommer in och efter
hundra tagningar är replikerna alltför bekanta. Something is
happening here and I dont know what it is, do you Mr Jones
,
sjunger en ung Dylan från en scen i London sent sextiotal. Han
passerade en mytomspunnen korsväg några år tidigare och köpslog
med the big boss. När han återvände till New Yorks små klubbar
och spelställen fanns en närvaro ingen annan hade. Men Dylan
stannade inte där. Hans personliga resa stod över kollektivets.
Massornas förväntan.

Vi
fattar alla ett beslut någon gång i våra liv. Du är ansvarig.
Ingen annan.

Vissa
måste skylla ifrån sig: Att ha klippdocka. En spyhink. En
syndabock. En pojkvän att häva all skit över. Ett barn att
projicera egna olater över. En dålig chef. En terapeut kanske. Men
livet är ett oskrivet blad – en tabula rasa – och när väggen
är fullklottrad är det tid att sudda ut. Se igenom. Ta emot hjälp.
Utöka perception.

En
del stampar fot. Trampar vatten.

Den
unga tjejen är mitt i infernot. De eviga samtalen under arbetstid,
sms:en, rökandet, klagandet på pappan till deras två knoddar, de
många älskarna i lika många städer. De ständiga kommentarerna
när någon lämnar rummet. Den bitska, sura tonen. De undflyende
cheferna. Vad än någon säger åt henne går rakt in i elden, blir
kol, blir aska. Likt fimparna ut mot gatstenen utanför
kontorsbyggnaden i industriområdet. Mitt över gatan finns en annan
värld. Ett spårområde SJ ägde en gång. Tåghangarerna i tjock
plåt. Elledningarna uppå massiva stålreglar och tjärade stolpar.
En övergiven värld. En rest ur ett Sverige som fanns. Nu passerar
unga killar med huvan uppdragen, helt utan riktning, från en skolsal
till en annan. De passerar nonchalant genom ett land unga friska
starka män byggde en gång. Unga män asfalterade vägarna. Reste
tegelhusen. La rälsen. Grävde ner kablage och spillvattenrör,
vattenledningar och telekablar. De svor antagligen i byggbodarna,
spelade kortspel, rökte, tog en jävel i var tå och fortsatte mot
sena eftermiddagen. Deras barn gick skola om lördagar. Unga huvuden
i en förlovad värld. Fädrer arbetade för barnens skull. För
framtiden. En framtid ynkliga slynglar pissar på, kastar smällare
åt, gör sig tuffa i lektionssalarna för. Kvar står uppgivna
lärare med kritan i hand. Utan verktyg att hindra. Elevens rätt och
inflytande ledde till anarki där de få förgör för de många. Ett
maktvakuum där reaktionära krafter går in. Ensamma lärare vid
katedern har inget skydd längre, få söker till utbildning, ännu
färre stannar till pension. Den sönderpolitiserade skolan är inget
för mina barn. De lär inte gå dit. Vi lär inte stanna.

En
misshandelsdom i Solna Tingsrätt åker upp på förstasidorna och
upp till tv-debatt. Självaste Leif GW skakar på huvudet och tror
inte sina ögon efter att ha läst utlåtandena. Islamisterna i vårt
land finns i så många instanser, de äskar mängder med skattemedel
och bygger upp föreningar där ingen får insyn. Lagstiftningen är
oduglig i att möta ideologiska och religiösa anspråk. Allmänheten
är lika oduglig i att hantera islam. Medborgare är också förda
bakom ljuset av odugliga politiker – som krokar arm med politiska
företrädare av svenska kyrkan, som i sin tur krokar arm med den
mest vanställda av alla religioner. Tillsammans bildar de
århundradets mest löjliga värdegrund, drömmer om god ton och
sansade samtal.

De
tror sig stå för det Sanna, det Rätta, det Goda. Men drivs av
kärlek till sin övertygelse. Inget annat.

De
kunde lyft buddisterna, hedningarna, humanisterna, men väljer de
mest radikala av krafter – som är mästerliga i att manipulera och
indoktrinera. Det märkligaste av allt är när hederliga
journalister och enskilda opinionsbildare granskar och avslöjar
hyckleriet så misstänkliggörs de. Manipulationens mäktiga kraft
utnyttjas maximalt och svenska värdegrundssekter låter sig
gladeligen användas.

Ansökan
om böneutrop i Växjö hanteras av nyttig idioti och korkade
tjänstemän. Tack och lov engagerar frågan hela landet. Vi måste
stoppa till truten på alla megafoner av propaganda. Vi måste lära
barnen göra karikatyrer av religiösa ikoner och skratta högt och
hjärtligt åt fantasierna. Vi måste göra narr av dem. Klä av
imamernas uppblåsta kostym, slå hål på grandiosa självbilder hos
män i deras församling. Sätt på dem clownnäsa. Oroa dem. Stryp
deras energi, kväv deras möjligheter. Krama dem inte. Buga inte.
Bekräfta aldrig. Låt de på egen hand ebba ut till den minoritet de
utgör. Låt de långsamt dö ut och låt framtiden göra dem till
människor. Med äkta känslor och ärliga åsikter. När tiden är
mogen – släpp in dem till terapeuterna och livscoacherna.

En
isande kyla släpper inte landet. Vädret speglar nästan debatterna.

Små
tecken på tillfrisknande. Böcker börjar släppas. Ett nytt
politiskt initiativ är mer och mer aktivt i medierna. Framförallt i
sociala. Alternativ media har varit vasstrået att andas genom under
några år. Vi behöver dra ner syre i lungorna och vädra ur de
unkna föreställningar som härskat under lång tid. Ingen orkar en
dag till i skugga.

Varje
liten kackerlacka måste fram i ljuset. Varje litet troll. Varenda
liten trollpacka.