Augusti
1999.

En
vind drar i tyllgardinen. Ante var en av många som skruvade ihop
denna värld innan millennieskiftet. Dygnet runt satt miljoner killar
och tjejer på obetald tid och fogade samman mänsklighetens allra
största demokratirörelse. Bill Gates vision om en dator i varje hem
blev verklig under några få år. Själv skrev jag ur eget huvud och
ner på vanligt papper uppkopplad till väder och vind. Ena fingret i
luften, örat mot marken. Datorbesatta fann mening först när de var
ute i den kodade världen. Med lösenord och användarnamn. Allt
längre inåt ett ingenting. Med fingrarna i chipspåsen och hörlurar
på. Min vän pausade efter ett halvt dygns trixande, gick in i
duschen och bytte om för ett pass på boendet i Karlskronas utkant.
Ett nedlagt industriområde. Till stressade, kaffepimplande
medarbetare och manipulativa unga ingen annan klarade av att hantera.
Ante körde de tre milen längs E22 och körde av mot Lyckeby.
Stannade bilen och gick in i den låga byggnaden. De kokade kaffe,
snackade med klienter i gemensamma rum och fortsatte reda ut deras
mardrömsvärld. Ante hade pluggat i Växjö, blivit
behandlingsassistent och läst psykoterapi i alla riktningar, pratat
lösningsfokuserat och hade själv växelvis egna bekymmer enklast
löst med mat eller drink. Precis som i LSS-industrin drogs folk med
grav medberoendeproblematik in i dessa yrken. Att skärskåda andras
problem och slippa sina egna är behagligt men verkningslöst. Att
ges full lön, åka på Kay Pollak-inspirerande kurser för andras
pengar, ingå i fackkollektivens eviga klasskamp och mässa att
missbruk är sprunget ur socioekonomiska förhållanden är också
skönt men likaledes meningslöst. I det smala köket hade Ante en
tavla där han skrev upp dåraktiga citat från de oändliga mötena.
Floskeltoppen. I hans yrkeskår fanns även en pågående könskamp
Ante hanterade med utmanande kommentarer. Men några av hans
kvinnliga medarbetare blev sura och trumpna. När det var konferenser
och uppsluppen fest med alkohol ville de dock ligga med honom. Vad
huvudet tycker stämmer sällan med vad kroppen känner. Diskrepansen
dem emellan är kanske vad allt handlar om. Och kanske
indianhövdingen har rätt i att den längsta resan vi gör är den
jag ägnade varje minut åt. Dygnets alla timmar.

I
källarlokalen på Föreningsgatan i Göteborg satt jag framför en
av många datorer projektet tillhandahöll. Ett par klick och ut på
nätet och en publik infosajt med biografi, spelningar och
mp3-spellista. Ett nytt blad i dagboken skrivs. Min hotmail öppnas
och sidan laddas långsamt upp. Några enstaka mejl läses. De andra
grupperna satt med sitt. Min projektledare Tomas ställer sig i
dörröppningen och berättar om sina drömmar. Sina dikter. Hur de
knyter samman hans värld. Med röda skosnören. Vi pratar lite,
sedan åker mina fötter i sandalerna och ut längs Göteborgs vackra
gator. Över gräsytor, över torg, under högspänningsnät.
Spårvagnar rullar kors och tvärs, bilar parkerar i stans alla
centrum. Biograferna affischerar senaste film, tidningar recenserar,
hyllar och sågar. Kaféer står öppna, liksom Domkyrkan och jag
äter ofta lunch på Govindas restaurang. Lägger upp en vegetarisk
måltid på tallrik av stål. Ser ut över Nya allén. Skriver några
rader på en ny text. Författar ett sms. Läser svar.

Ibland
rullar vagnen ut till Godhemsgatan men oftast promenerar jag i högt
tempo. Alltid med en sång i huvudet. En text, ett flödande samtal
med högt och ovan. Kryssande mellan husen på långgatorna, upp mot
Masthugget, uppför backen mot Bengans och in i Majorna. Förbi
flerbostadshusen i tre våningar och öppna innergårdar. Cyklar och
soptunnor var fredade. Folk hälsade. Unga föräldrar rullade
barnvagnen nerför gatan i hopp om en lycklig, lovande tid. Min
generation hade inga behov av radikal politik eller religiöst
nonsens. Många av oss sextiotalister hade läst Wayne Dyers Älska
dig själv
och gläntade försiktigt åt en outforskad andlighet.
En uppsjö amerikansk nyandlig litteratur distribuerades och
handlades. Amerikansk tv-show lanserade både dess idéer och
författare. Oprah Winfrey gav syre åt dessa fenomen. En mängd fyrtiotalister hängav sig åt indiska gurus, experimenterade med
både droger, fri sex och kollektiva krafter som snart snärjde var
individ. En kulturrevolution pågick och lämnade alla med fickorna in- och utvända, själen borta. Den
de dyrkade omgavs av flådiga bilar och ett överflöd av pengar, lyx
och ihåliga undersåtar. Vår generation var annorlunda, vi föll
inte för bluffande magiker och leviterande människor i ashrams. Vi
trodde inte på en föräldrageneration som låg med allt och alla
men inte kunde hålla ihop vare sig själv eller ett resonemang. Mest extrema var konstnärskollektiven, de härligt galna teatrarna, med en ensemble självupptagna och radikaliserade – som formade och fostrade vår
tids skådespelare. När sjuttiotalet långsamt brann ut kom
åttiotalet med en explosion av färger och brinnande
marknadskrafter. Min generation fixade frisyren inspirerad av George
Michael och Limahl, bar lappade jeans och midjekavaj. Fantasirik och
actionspäckad amerikansk film visades på bioduken, soundtrack
såldes på vinyl. En aldrig sinande ström av film på VHS stod staplade i videobutiker och
varje helg hyrde vi minst två, beställde pizza och halvlåg
i soffan under söndagen. Unga amerikanska skådespelare poserade på
idolplanscher och klistrades över pojk- och flickrumsväggar.
Musikvideon lanserades genom MTV och sändes dygnet runt.
Västvärlden tog ett kvantsprång i utvecklingen och välte
slutligen Berlinmuren. Den syrerika friheten gav förtryckta folk
kraft att störta sina socialistregimer. All planekonomi, all statlig
reglering föll samman även i vårt land under tidigt nittiotal.
Politiken kunde inte kontrollera marknadskrafterna – människors
önskan och vilja – och ett gammaldags system brakade ihop. Precis
på samma sätt och av samma anledning som östblocket.
Sextiotalisterna hade i samma veva skaffat sina första barn, bildat
sina familjer, köpt sina egna hus och tvingats punga upp med 13 % i
bolåneränta.

Mängder
med familjer hade belånat sina hus upp till skorstenen och över en
natt tvingats sälja sina egendomar. Billigt. Åttiotalets lånefest
var över, men – det var inte enbart marknadens fel. Den maktgiriga
socialdemokratin stod lika skyldig. Den infantila drömvärld de sålde
in med sin lotteriverksamhet följer exakt samma mall som Postkodlotteriet och annan hårt vinstdrivande verksamhet. Men man säljer ingenting, man producerar drömvärldar. Dyra lyxbilar utlovades åt
hyggligt folk, norrlandsstugor och resor till paradisöar, ekonomiska
oberoenden när högsta vinsten drogs! Att låta vanliga hederliga
medborgare tjäna ihop sin egen förmögenhet genom hårt arbete går inte för sig. Passivt-aggressivt stämplas du än idag som ond om du inte
bidrar till det allmänna via skattesedel.

En
bluff långt värre än indiska gurus.

Ungefär
samtidigt kraschade en amerikansk radiovärd sitt äktenskap, blev
utkörd hemifrån, förlorade sina jobb och drogs med hälsoproblem.
Han drev runt bland andra hemlösa, levde med handen i soptunnan
efter dagligt bröd och började snart häva en förbannelse i samtal
med högre entiteter. Från tillvarons absoluta botten kom boken
”Samtal med Gud” ut i mitten av nittiotalet och sålde som smör.
Den kom att översättas till fyrtioåtta språk och spridas världen
över. En text som enkelt förklarade mystiska upplevelser,
attraktionslagar, tankens förmåga och känslans oförmåga, själen
och kroppen, evigheten och nuet. Kunskap som idag – när aggressivt
religiösa organisationer välter samhället inifrån, äskar
skatteresurser, bygger sina tempel och fyller dem med infantil
nonsens och betvingar vanliga människor att lyssna till dess
propaganda – är vitalt för samhällsdebatt. Jag inbillar mig att
många saknar kontemplation, meditation och visshet om något evigt
och oändligt. Ingen klarar en torftig tillvaro utan drömmar, utan
hopp, utan liv efter detta. Ingen ung människa med vett och huvudet
på skaft vill ta del av ett liv där du ses som skatteboskap. Där
din inkomst mjölkas på mer än hälften åt en omättlig best.

Vi
är mitt i ett pågående världskrig. Fast inom oss. Var person är
en mobil cell i en global hjärna. En figur i det kollektivt
undermedvetna. En larv i kokong, redo att bryta mörkret. Mer finns
mellan himmel och jord än någon någonsin drömt om gosse, och vi
står på randen till en annan värld. Du rispar mobilskärmen och
vill igenom, men kan inte koden. Du ringer hem den ena drömmen efter
den anda. Något saknas. Huvudet kryllar av så
många frågor att kråkor bygger bo. De kraxar sönder all
konversation och leder vilse. Följ inga ledare, låt inte andra vara
språkrör för din värld. Svara an på varje känsla, på allt som
händer. Bli aldrig del av en mobb eller ett drev. Var din egen.
Ingen annan kan ta din roll på scenen, din plats i biografsalongen.
När någon raglar berusad in mellan stolarna och gapar ut sitt
förakt vet inom dig hon förlorat båda.

Längs
trottoarerna i det gemytliga Göteborg, förbi små affärer och
parkerade bilar vandrar lilla jag. I århundradets sista minuter. I
lugnet före stormen. En någorlunda ung man i början av sitt livs
resa med band, skivkontrakt, scener, loger och radiointervjuer.
Kanske tv-uppträden. Replokalen låg ute i Röda sten, i Klippans
gamla fabriksområde. Stor öde parkering och utsikt över älven.
Ett kluster av tegelbyggnader från en svunnen tid där gamla tidens
arbetare gått och stått och bekämpat stålet med naturens krafter.
De övergivna husen var nu replokaler åt äldre män spelande sina
meningslösa covers, eller unga män gapande sina svengelska texter i
extremt skitiga lokaler. Ölburkar, bananskal, äppelskal, tomma
chipspåsar, helfyllda askkoppar och utskrivna textblad på vingliga
notställ, över bord, i soffor, klistrade på äckliga mattor.
Omogna gossar kvar i pojkrummen. Ibland sprang vi på dessa
människor. Oftast mötte vi ingen. Trista affischer var uppsatta i
entrén. Hissen gick långsamt så långsamt. I denna värld bistod
folkbildningsförbunden – en organisation av friska ambitioner, nu
en sjuka åt värdelösa rockband som fyllde i cirkelmappar och ljög
om mängden tid de la ner. För att även de äska pengar. Än idag
pågår denna bluff. Och rockbanden är bara sämre och sämre. Mer
och mer omogna. Mitt huvud begrep ingenting. Hyran för lokalen var
femtonhundra kronor per månad. Något jag pungade upp ur egen ficka.
Såklart. Varför ska någon annan betala för mig, resonerade
skallen. Mina medmusikanter slapp betala eftersom drömmen var min.
Om de ödslar tid åt mina sånger och hoppfulla önskan ska de inte
betala ett öre. Basta.

Göteborgs
musikliv var i början av en ny era då. Soundtrack of our lives,
Håkan Hellström, Dan Viktor, Mustasch, West of Eden, Whyte seeds

och ett gäng andra popband stod på randen mot genombrott.
Utbölingen från nordvästskånska prärien bar runt sin demo och
gav till klubb efter klubb, restaurang efter restaurang men möttes
av dystra och arroganta typer. Närmast föraktfulla. Som om jag
befann mig i en ond dröm. Ett förtrollat underland. Som om de sa
mig något och inte tvärtom.
En efter en stängde dörren, sa: ”vi hör av oss.” Och
efterföljande tystnad hanterade jag med gura.

Allt
i mitt liv kom att stå tillbaka för en handfull sånger. All
resurs, alla pengar jag tjänat, varje liten tanke och känsla har
lagts i dem. År har passerat, ändå har jag stått kvar med
fötterna i underjordisk mark. Med huvudet bland molnen. Hjärtat i
elden. Mycket vatten har runnit under broarna men väldigt lite utav
min önskan har infriats. Nästan inget. Tjugo år senare ligger
tusen sidor på hög. Flera hundra sånger. När jag sjunger dem
stannar tiden.

Mobilen
ringer i min axelväska.

”Tjena,
vad gör du” undrar Ante i andra änden av landet.

”Inget
särskilt” svarar jag och är snart uppför backen mot
Svalebohöjden.

”Kräftskiva
på lördag, vad sägs? Du och jag, Micke och Strand!”

”Ja
visst, varför inte. Jag ringer brorsan oxå.”

”Lite
Västerbottenost, surdegsbröd med riktigt smör, kräftor, någon
liten hurring och litta annat smått och gott.”

”Absolut,
jag kommer” och med ens löstes all storstadsfrustration upp.
Tanken på den stilla byn under lika stilla blekingsk himmel lugnade
varje cell i mig. Vi la på. Mot kvällen packades en enkel väska.
Teven surrade i bakgrunden. Kroppen föll i sömn. Huvudet sjönk
igenom kudden. I drömmen svärmade getingar kring ett hål i jorden.
En trollpacka for mot en blå himmel och löstes upp bland molnen med
ett vasst skri. Längst ner i ett gruvschakt slet tolv av mina
mannar, dag som natt. Hell, sa de när jag kom. Sen fortsatte de
bryta svart malm med järnsmidd hacka och kolskyffel. Någonstans
fanns en glänta i en magisk skog, en tusenårig sömn led människor
utav och måste hävas, viskade en kvinnlig röst. Arior, sånger,
tisslande, tasslande fågelliv runtom. En annan sol. Ett annat ljus.
Mina fötter trampade i mjukt gräs, över mjuk mossa, allt tindrade
och gnistrade, varje del av naturen var både sin egen och hörde
samman i en slags symfoni. Varje insekt, varje liten blomma sjöng.
Mina mannar slet under jord men också i en del av min kropp.
Getingarna svärmade och blev ett koppel utav polisbilar som surrade
allt intensivare kring ett olöst brott och jag vaknar med ett ryck,
sätter mig upp i sängen och tar mig för vaden där en liten knuta
bildats under senare tid. Men efter drömmen kom den att minska och
så småningom försvinna. Känslan fanns kvar hela morgonen, mina
fingrar rörde över vaden under frukost. Ur teven strömmade
morgonnyheter och väder. Bengt Magnusson och Malou von Sivers satt i
soffa och lotsade tevepublik i ännu en direktsändning från
Stockholm. I en studio med kameramän, producenter och assistenter på
tå för att glädja oss nyvakna medborgare. Ena ögat blickade mot
teverutan, andra inåt. Med gitarren i knäet kliandes några ackord
som inte ledde någonstans.

Två
timmar senare rullade bilen ut mot riksväg 40 i ett grönskande
land, under en het sensommarhimmel. Vajande åkrar, torr blandskog,
in i Borås och snart ut igen på väg 27 mot Växjö. Förbi och
genom småbyar, enkla mackar, enkla människor i nedskruvad tillvaro
långt från storstad, långt från avancerad digital teknik,
evigheter från retoriska grepp av politiska grupperingar, mil och år
från ekonomiska transaktioner ingen begriper alls och en härva av
kvoter, tullar, fördelningspolitik i ett växande Europa där Göran
skrider fram som den allra sista socialdemokraten. Den sista ur en
gammal epok. I arm med miljöpartister – också de sista från sin
stam. Tjugo år senare är de alla skinnade på
ryggrad, på genuinitet. Men då, i augusti 1999, över
heltäckningsmattor i Bryssel där kostymklädda skred fram och
skakande hand med andra representanter fanns hopp om en levande och
öppen framtid, även om den var skyhögt över mackpersonalen i
Hjortsberga. Där jag stannat för att tanka upp. Godishyllorna
spränger av socker och färgglada förpackningar, kylen fyller var
centimeter av läskande dryck. Ända sedan oljekrisen 1972 har mannen
bakom disken skyltat om för både ägare och pris. Gått från
kontanta medel till ett litet plastkort alltfler använder. Även
jag. Småländska landskapet är lite dåsigt, ortsbefolkning verkar
hålla armlängds avstånd mot en snabb utveckling. Hus står liksom
stilla. På skorstenen sitter kajorna. Landsbygd och storstad skiljs
åt år för år. En moderat politiker i Stockholms innekrets kom att
yttra sig ohyfsat om lantisar i ett teveklipp. Att raljera över
vanligt folk, att hyvla av dem sin anständighet, anstod ingen
politiker eller journalist av den gamla skolan. Om det
förbipasserande pensionärsparet jag hälsade på innan min
bildörren gick igen fick skåda kristallkulan där och då hade de
troligtvis vänt. I dem såg jag ett stillsamt folkhem inredas, i dem
hörde jag applåder från sjuttiotalets tevestudio, Bosse Parneviks
narr av kändisar, tv-geniet Hyland och all vänlig konversation med
gästerna, de stora episka serieproduktionerna med Kunta Kintes resa
över kontinenterna mot bomullsodlingarna i sydstaternas amerika,
följetongen utav en brittisk skeppsredarfamilj från mitten av
1800-talet, den mustiga skildring av svenska bondefamiljer från
magra småländska jordar som rest över Atlanten för ett annat leverne.
Vars liv återvände i sjuttiotalets tv. I pensionärsparet såg jag
den oskyldiga schlagern, de tusen dansbanden uppå scenerna över
hela landet – så föraktad, pissad på, moraliserad över av
kulturadeln – ett hav av minnen fanns begravd där i parets sköra
blick. De passerade mig, log och hälsade. Till synes nöjda med
gemensam ansträngning av hårt arbete och uppfostran av barn. Till
punkt och pricka skött sina medborgerliga plikter. Om de fick se
tjugo år framåt hade de troligtvis förlorat allt hopp. De hade
skyndsamt sålt hus och hem och lämnat en annalkande undergång.
Bildörren stängdes, nyckeln vreds och motorn rusade. Skyndsamt
rullade jag därifrån och kastade en blick i backspegeln. För var
mil allt längre in i nutid. Tvärs genom Växjö – en småländsk
labyrintstad utan själ jag inte blir klok på. Breda vägar in och
snabba vägar ut. De sista milen avverkades likt fort som skogarna.
När bilen korsat E22, kört in i Ronneby och passerat Preem föll
lugnet. Ända ner i tårna. Långsamt rullade jag in i byn, tog djupa
andetag längs med ån, förbi torget och stationen och sedan förbi
skolbyggnaden och in mot villorna. Förbi dem och sista delen av
Flensburgsgatan – där någon gömt torpet undan bebyggelse och
nutid – och fram till grinden. Den långa uppfarten, knastret under
däcken, de höga omgivande ekarna. Den vildvuxna trädgården. Jag
kliver ur och lyfter väskan. Ytterdörren står öppen och i hallen
står några skor.

”Hallå”
ropar jag. Inget svar. I det lilla vardagsrummet sitter Ante och en vän framför datorn med pannorna rynkade.

”Tjena”
säger Ante och vaknar till. Tvåliters läsk står sidan om slokande
blommor. De gamla möblerna andas knappt och jag får återigen vädra
ut en lite unken doft. Klockan är strax efter 13 och dagen är lång.
”Vi kör till affären och handlar” säger Ante. ”Kan vi ta din
bil?”

”Javisst”
och så packar vi in oss. Två hundratjugokilos kroppar sjunker
ner i passagerar- och baksäte och bilen nästan kantrar. Mina
sextiofem väger inte riktigt upp. I den stora Ica-affären kör vi
sedan varuvagnen och plockar i allehanda kräftskiverelaterade varor.
Ett par lådor kinesiska kräftor, en hög med billigt bröd, smör,
vitlök, lagrad ost, potatis, gräddfil, persilja och dill. Vi
passerar kassan och delar på summan. Därefter rullar ekipaget mot
Systembolaget, vars butik är aningen svårnådd på grund av
ombyggnationer och troligtvis alkoholpolitiskt krångel. Anitra Steen
är ny vd och driver en av statens institutioner i sann
folkuppfostraranda. För den vidare i modern regi. Hon kom snart att
finna åtrå till landets statsminister, de kom båda att skiljas
från sina partners mitt under brinnande karriär och bilda egna
bolag, köpa eget gods ute på landet. I en tillfällig butik
någonstans i byn plockades mängder med öl ner i korgen, två
bag-in-box – som revolutionerat vinmarknaden – samt två flaskor
av dryck dessa kräftor kräva. Även här delades summan framme vid
kassan. Fyra gröna påsar bars sedan ut i bilen. Vi körde tillbaka
mot torpet. Till skillnad från min vän låg inte någon större
fokus på mat och dryck utan jag ville ha en enkel samvaro innan
utgång. Framförallt ville jag fly undan den press sångerna
orsakade mig. Lägenheten uppå svalebohöjden stod tom. De höga
husen under bohusklippornas himmel sjöng ett långsamt farväl.
Trafikinfernot, tunnlar, broar, trottoarer i alla väderstreck och
riktningar drev mig närapå till kokpunkt. Jag var överallt och
ingenstans i den byn. Allt kostade skjortan. Dörrar stod stängda.
Fel kod, fel lösen. Min vän gav mig ett andningshål i tillvaron
där jag bäddade sängen på övervåningen med rena lakan, ställde
väskan och stämde gitarren. Någonstans inom oss alla finns en
längtan att vara. Oavsett vad vi gör för ögonblicket. När ens
göranden inte slår knut på ens vara löses bindningen i tid.

Nästa
morgon vaknar jag tidigt. En bjässe låg och snarkade i rummet
mittemot. De låga fönstren på övervåningen läckte in
morgonljus. Mina fötter trampade ut i daggfyllt gräs, jag slog en
enkel drill inför stilla träd, lovande himmel och en lång dag.

Under
förmiddagen stod Ante i femtiotalsköket, gjorde kalla såser,
blandade grogg och satte kräftskivehatt på huvudet. Radio stod på.
Ett stort bord och några stolar ställdes ut på en gräsplätt jag
klippt ner med handjagare. Lite lanternor hängdes upp i trädgren
och trillade ner. Min yngre bror anlände strax efter lunch och
installerade sig i ett av rummen. Micke Olsson kom cyklande på grön
mountainbike, Markus Strand kom körande i röd Peugot. Fem grabbar i
lite olika åldrar med lika olika intressen samlades. Eftermiddagen
sjönk med både sol och tömda glas, tömda flaskor. De illröda
kräftorna avnjöts. I en annan tid, ett annat liv är Ante
stjärnkock, men inte nu. Mat och dryck är lika mycket en fallgrop
som passion. Skämten haglade in mot kvällen. Micke och Strand var
två unga killar Ante bjudit in via gemensamma vänner och de tre
spelade gärna datorspel lediga dagar i ända. Åt pizza. Drack läsk.
Som nittiotalsunga gjorde. En pervers matkultur odlades upp i
matindustrins mest cyniska delar där kvalitet, god smak, nytta blev
en klassfråga. Men inte genom tvång. Utan av fri vilja. Folk valde
skräpet. De åt skiten. De drack smörjan. Kapitalismen är genial –
när många handlar utav en produkt göder de tillverkarens kapital
som självklart producerar mer. Och ännu mer giftigt skräp ställs
ut i livsmedelsbutikerna. Kapitalism fungerar även omvänt för
nyttigare alternativ. Idag verkar alltfler förstå kostens
betydelse, synd bara att så få förstår marknadsekonomi och fri
handel. Vegan livsstil är kapad av ung, okunnig, lat
identitetssökande vänstersekt som moraliserar över folks matvanor.
Livsmedelsbutiker 2018 är en dröm för veganer och hälsomedvetna.
Tack vare marknadskrafter. Men långt innan eko-produkter blev
allmänt, långt innan plantbaserad mat gjorde intrång i människors
liv, långt innan vi förstod hela livsmedelskedjan, så satt jag
tillsammans med studenter på Världshuset i Göteborg. Vi läste
Humanekologi. En tvärvetenskaplig utbildning.
Antropologi, filosofi, kulturgeografi, biologi, kemi och poesi i en
enda salig röra. Två års
universitetsutbildning jag aldrig fick jobb på. Två år där jag
lärde mig allt av värde. Två år av mitt liv som banade väg för
en skrivande konstnärsdröm. En dröm jag satt mitt i, på trästol, med ett glas rödvin. Med vänner. I en omvälvande tid. Allt i
tillvaron nådde bläckpennans spets och mina läppar. En flodvåg av
energi drev mig över gatorna, genom rummen, genom replokalerna, in i
den kultur som rådde och med ett enkelt folkrockband längtade jag
uppå scen. Där och då, under gycklarhimlen, mellan cigg och grogg,
kläckte Ante ur sig:

”Spela
in själv då? Strunt i långsamma bolagsägare och alla andra som
inte vågar göra något. De bara snackar. Snack leder ingenstans.
Sätt igång själv istället.”

Min
bror satt med gitarren i knäet och spelade Neil Young-låtar för
oss. Sånger från naturen, långt inifrån vildmarkerna, där höga
Douglasgranar stoltserar. Sånger i evig längtan efter närvaro från
de som lyssnar. Skriven av en kanadensisk hippiesnubbe under tidigt
sjuttiotal. Tusentals unga killar härmade honom. Man såg dem under
nittiotalet. I en lägereld nere om stränderna i Halmstad eller en
grillplats i Västerviks skärgård. Svenska killar med långt blont
hår och skäggstubb. Hånglande par, nakenbad när solen gått ner,
blåa färger av smälta berg nerför kusterna i ett avlångt land,
där tåg rullar rakt igenom med Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Björn
Skifs och crew ombord. Med himlen runt hörnet. De svenska killarna
satt kvar under natthimlen och sjöng när ingen lyssnade, de sjöng
och slog på guran och snart skrev de själva. Kopior förstås. Min
bror sjöng varsamt och utan behov av att synas och höras. Efter
någon timma ställdes datorhögtalare i fönstret och all möjlig
mp3-komprimerad musik tystade fågelkvitter, ljum augustivind och även brorsan.
Alkoholens verkan tilltog, spänningar i kroppen släppte, vårt
lutherska arv hävdes. På bordet stod tomma kräftskålar, en
nedskuren ost, ett par skalkar bröd och en mängd tomma ölburkar.
Ante verkade kunna dricka mer än vanligt och vi såg inte riktigt
när det slog över. Kring åttatiden sjönk augustisolen och de höga
träden skuggade vår lilla kräftskiva, Ante höjde en sista skål
med moder natur och trillade baklänges ner i gräset med en duns.
Han skrattade till och tystnade. Efter någon minut sov han. Och utan
honom dog festen. Vi hjälpte de hundratrettio kilona in i torpet och
sedan siktade vi mot byn. Mot de överraskande många uteställena.

Byn
levde upp under kvällarna. Några pubar drog till sig stamkunder och
Bågen drog till sig traktens fyllon. Vi avverkade minst tre
välbesökta pubar innan taxin nådde Bågens kö. Klockan var bortåt
elva, halv tolv. Mitt huvud ljummet, tankarna mjuka. Min bror, Micke
och Strand stod bakom mig i kön med försvann så snart vi kom in i
lokalen. En kärlekskrank poet förvandlad till en simpel
småstadstjuv fann sig snart i en nätt kvinnas famn och några
timmar senare gick vi längs ån och inåt stans centrum. Över en
bro. Längs Blasius Königs gata, förbi trevåningshusen, in i en
trapp, in i hennes trerumslägenhet.

Balkongdörrar
stod öppna under nattens timmar, bakom tunna gardiner. Jag stannade
till frukost, åt med henne, höll en lite disträ konversation,
bläddrade lite i morgontidningen. Ensamstående mamma.
Tandhygienist. Ett par år yngre än mig. Långsamt strosade jag
tillbaka mot torpet i skarp sol, varmt söndagsväder. Över bron och
tvärsöver torget där någon stannat och satt sig på bänken.
Ingen kommers. Inte ens kyrkklockor slog. År och mil från
kriminella ungdomsgäng. I torpet satt min bror med gitarren i knäet,
Ante drack vatten och ojade sig. ”Fy fasen, vilken skallebank” sa
han. ”Ikväll blir det pizza.”

Min
bror hade åkt taxi hem sent under natten, bra larmad. Gått genom
ytterdörr och lagt sig i en soffa ovanpå Ante, som snart skakade av
sig bördan. Nu satt han i soffan och blåste i en alkoholmätare.
Drack vatten. Vi körde allihop till en pizzeria och beställde
varsin pizza, hyrde en film. Knäppte på teven i det lilla
vardagsrummet, kollade på ”Festen” – en av de utmärkta danska
Dogmafilmerna – vars hudnära pinsamheter och obehag gick rakt
igenom rutan. Framemot sextiden körde min bror mot Ängelholm.

Själv
stannade jag någon dag till. Höll kvar känslan. Friheten.
Enkelheten.