Mina
två söner besökte mig innan de föddes.

Love
satt på sängkanten tre månader innan nedkomst iklädd ljus byxa
och tunn skinnjacka. Jag sov, men vaknade till av att madrassen
pressades ner. Han sa inget utan deklarerade mest sin närvaro. Jag
somnade om utan att tänka närmare på vem det var och varför, det
slog mig långt senare. I somras, mitt på ljusa dagen, när Louise
stod på övervåningen och hängde tvätt, pratade om graviditet och
illamående gled en gestalt fram igenom en slags reva och
presenterade sig som ”Joel” – jag såg honom för min inre blick
och vi talade utan ord. Vid sådana tillfällen upplöses tidsbegrepp
och är både i ett vibrerande nu och i ett förflutet lika mycket
som framtiden – som om tidsdimensioner inte finns. Alternativt att
alla finns samtidigt. En märklig känsla. Båda annonserade alltså
sin ankomst i denna värld. I denna tid. Båda pojkarna var i
tjugofemårsåldern. Love upplevdes stark och mer manlig. Fokuserad.
Joel var mer av en känslig och konstnärlig karaktär, mer som jag.
Ett stråk av sorg anades. Varför de visade sig för mig vet jag
inte. Eller så har min klärvoajans vässats under senare år.
Ibland drabbas jag utav omvälvande scener i vardagen, förnimmelser
bäst fångade i en sång. En vag, pockande känsla omöjlig att slå
bort.


vår andra ultraljudsundersökning hade jag en sådan känsla men
slog den undan. Halvvägs in i undersökningen upptäckte sköterskan
en avvikelse på hjärtat hos fostret. En oro ångade in. Sköterskan
hämtade en läkare som kikade på skärmen och sen bokade de tid
nere i Lund. Varannan vecka körde vi sedan till kontroller hos
otroligt kunniga läkare. Men att sitta helt maktlös inför vad två
kardiologerna ser på en skärm med blippande siffror och hjärtats
alla ljud är minst sagt påfrestande. Vecka för vecka närmade vi
oss förlossning och ju mer solid fostrets skelett blev, ju svårare
var det att se hjärtat hos vår pojk. ”Vi får undersöka när
pojken är född” sa specialisterna och ordnade all form av
förberedelse åt oss. Patienthotell, vi träffade ett team från
neonetal, visades hur kuvös fungerade, de beskrev ett troligt
scenario. Natten till den 20 december kom de första värkarna och vi
packade ihop oss i Volvon och körde över mörka, ensliga vägar
neråt Lund. Vi parkerade utanför förlossningen och gick sedan in i
korridoren. En barnmorska tog hand om oss, gav oss ett rum och
klockan pekade på halvtre. En timme senare damp en fyra kilo tung
gosse ner till världen med ett härligt skrik och låg snart på sin
mammas bröst. Välmående. Navelsträngen klipptes. I dörren stod
barnläkare och sjuksköterskor på tå för att ta honom till
neonetalavdelning. Tio minuter höll vi honom tätt intill utmattad
mamma och överlycklig pappa.

Under
ett dygn i kuvös, uppkopplad, medicinerad och undersökt sa
barnläkaren att operation var nödvändig. En förträngning i
aortabågen var såpass smal att vår son troligtvis inte hade
överlevt de första dygnen om det inte upptäckts i tid. Vår
tacksamhet till den sköterska som gjorde ultraljud visste inga
gränser. Louise var magisk under förlossning, magisk under de
första dygnen, ammade den lilla gossen trots en härva av slangar
och onaturlig blinkande omgivning. Joel var trött av all
undersökning och medicin, så sköterskor började sondmata honom
med den bröstmjölk Louise gav dem. Trots de vidriga
betongbyggnaderna, de fula tillbyggnaderna, den hetsiga trafiken runt
dem, de långa korridorerna och de tusen låsta dörrarna, de vackra
sköterskorna med papperlunta i famnen, nycklar till rum efter rum
efter rum, handspritsburkar i varje cell, möttes jag av en oändlig
strid med leenden. Decemberkyla och rå blöt vind passerade genom
hela mitt väsen när jag gick mot Volvon, liksom kärleken, liksom
oron, liksom tilliten, liksom längtan efter vår andra pojk där
hemma. Fem dygn gick jag upp kl 5 och gjorde mina tibetanska riter,
gav Love frukost och satte på Pixarfilmer åt honom. Själv avnjöts
Cowboykåken och en underhållande och ständigt svärande
figur uppe i norrländska höglandet som snickrade ihop en livsdröm
under några år. Han lämnade reklambransch i Malmö och köpte kåk
i norr. Mil från civilisation. Dokumenterade på film och klippte
ihop. Postade till SVT som otroligt nog sände. Väldigt befriande
att skåda. Fem dygn vaggade världen oss och växlade mellan visshet och ovisshet. Dagen innan operation hade vi möte med kirurgen
Jens som skissade upp hjärtats struktur på papper och förklarade
både enkelt och självklart. Plötsligt ringde kirurgens mobil –
vilken var en hisnande vacker aria av Puccini – Nessun Dorma –
vilket betyder ”ingen får sova”. Louise hade drömt om
samma aria och även hört om den i radions P1 någon månad
tidigare. För mig var budskapet solklart. Inte bara kirurgen bistår
pojken nästkommande dag. När Joel sövdes ner på juldagen och
rullades in i operationssalen började en klocka ticka ner. Louise
och hennes pappa satt i Lund och spelade kort, läste tidning, åt
lunch, lät tiden gå. Jag satt i vårt hus med Love och kollade
film, lagade mat, åt frukt, vaggade fram och åter genom rummen. Fem
timmar senare ringde mobilen. Klockan var halv fem. Klockvisarna stod
stilla. Hjärtat slog förvånansvärt lugnt.

”Allt
gick bra” sa Louise och följdes av mitt livs längsta utandning.


senare år har jag inte delat mystiska upplevelser med någon. En
anledning är att det endast ankommer mig, en annan är att alltfler
har blivit alltmer förvirrade. Uppskruvade inför ingenting, rädda
för minsta avvikelse. Som om vi vandrar runt i ett hypnotiskt
tillstånd. Uppeldade av värdegrundsnonsens och allmän
underhållning utan botten. I andliga forum och trådar finns
ingenting av värde. Sökande människor önskar svar hos förvirrade
siare och låtsasandliga som inget vet, utan bara gissar. De verkligt
spirituella människorna är inte där. Frågan är om de ens kallar
sig andliga. Min måttstock idag är istället autenticitet. Närvaro.
Eget språk, självständiga tankar. De behöver inte en grupp av
likatänkande. De behöver bara frihet att dela sina tankar och
upplevelser.

De
vassaste texter kommer från de mest avskydda. Enskilda skribenter
bespottade av omogna människor. Människor som gått samman i
sektliknande grupper och förfäras av de enklaste av sanning. Varje
stor sådan börjar som en hädelse. Någon svär i kyrkan. Säger
emot de styrande prästerna och dess . Församlingen skruvar på sig
och vill inte på några sätt skapa oordning eller delta i revolten.
Istället ger massorna sig på sanningssägarna – de som hävdar
att kejsaren är naken, att de styrande ljuger. Att de höga ideal de
proklamerar inte själva efterlevs, tvärtom. Politik har blivit vår
nya religion och blivit ett dysfunktionellt samhällsverktyg och
åstadkommer nu endast kaos. Samhället är politiserat in absurdum.
Varje litet ord ges numera betydelse den inte har. Människor ges
betydelse de inte har utan blir måltavlor – ikoner eller demoner.
Budbärare skjuts. Kritiker karaktärsmördas. Debatter upprepar
narrativ om vi och dem och gör allmänheten dummare än de är.
Politiker är svaga och blodfattiga. Deras makt måste minskas, deras
inflytande måste begränsas. Vilket endast görs med lägre skatt.

Staten
måste bantas. Mängder med statliga stöd måste fråntas mängder med organisationer. Staten
måste bli kärnfull igen. Neutral, färgblind.

Jag
är man. Med blek nordisk hy. Blåögd. Icke svartsynt. I femtio år
har jag vandrat på denna jord men aldrig upplevt något liknande.
Mina söner är oskyldiga pojkar. Med blek nordisk hy och norrländska
rötter. Blå ögon. De växer upp i den mest skruvade rasism och
sexism världen skådat. Denna sjuka har bara ett botemedel och
kommer inifrån.

En
del förvånas över min politiska svängning som om jag vore
förlorad eller tappad. Som om jag blivit ond. En lakej åt
dem. Men jag har endast mognat. All form av
världsförbättrarvison lever genom att skapa fiender – från
allsköns religioner till samtliga partier på vänstersidan. Dess
livsluft är konflikt. Men vill ge sken av att vara de som önskar
människor det goda. En vision där lejon sover med lamm. Där stora
ledare ler och låter sig ikoniseras. Affischeras mot väggar och
stans murar. Ingen får kritiseras eller svärtas ner. Varje hot
elimineras. Kinas kommunistledare blir personkult och ges rätt att
sitta i evig tid. I Venezuela förbjuds svält som dödsorsak. I
Sydafrika anklagas Jacob Zuma för över sjuhundra fall av
korruption. Överallt ses tecken på maktfullkomlighet – människor
i maktposition som också vill införskaffa mer, begränsa andras och
ge sken av sin förträfflighet. Grandiosa egon hos enskilda skrattar
vi åt. Grandiosa kollektiva ego är många helt blinda för. När
Katerina Janouch stack hål på svensk uppblåst självbild i
tjeckisk tv var det som om flera år av skämd luft åkte ur.

Det
stank.

Den
som inte delar och sprider ”rätt” bild av vårt förryckta land
får bekymmer. I maktens korridorer behandlas förslag om ändring i
grundlag kring medier. Regeringen tillsammans med stora medieaktörer
attackerar Google. Man vill frånta vanliga människors
rätt att uttrycka sig riskfritt. Samtidigt ansöker moské i Växjö om
böneutrop. Religiös propaganda pådyvlas medborgare medan fel bild
och kritiska åsikter från alternativa sajter ska kunna lagföras.
Att läsa artiklar från traditionell media och lyssna till Sveriges
radio är som att leva utan syre. Ingen kraft, ingen känsla. En
kulturell död.

Kulturbranschen
borde vara en motreaktion mot denna vanställda idioti. Och jo, några
starka och självständiga kort finns kvar där publik når extas för
en kväll. I övrigt är det fattigt. Ingen når den nivå Ulf
Lundell eller Björn Afzelius haft hos svensk allmänhet. Även om de
båda har ideologiskt fel så tar det inte ifrån dessa giganters
inverkan. Afzelius var ojämn, hans samhällssyn svartvit men kunde
ändå leverera starka texter väldigt många kände igen sig i.
Lundells album är andliga men tyvärr går många artister in med
ilska mot penning och företagande – konstigt då de själva tjänat
enorma pengar på sina verk. I en bransch som är världens mest
orättvisa, icke solidariska och förljugna. Afzelius drog sig ur
kommunistbolaget Nacksving eftersom endast han tjänade in
pengar åt dem och deras mediokra artiststall. Precis som hos alla
andra fanns egna drömmar om hus i Italien, ett fritt liv bland fria
människor. Ensam med en gitarr på terrassen, en avlägsen
kyrkklocka när solen går ner. Lugnet invaderar huvudet och all
meningslös sörja. När fan blir gammal kastar han in handduken. Och
ställer tofflorna med ett leende. Februari 1999 lämnade Björn sin
kropp, sina två döttrar och huset i Göteborg. Själv satt jag på
Lorensbergs hotell när nyheten nådde mig. Vilket berörde på ett
lite oväntat sätt. Till skillnad från dagens tämligen tandlösa
artister uppfattade många honom som autentisk. Genuin. Han
omvärderade Kubas totalitära styre i sin roman ”En gång i
Havanna” och fick utstå kritik av vänstern. Han svek deras ideal.

Att
positionera sig politiskt och idealistiskt har blivit populärt bland
kulturpersonligheter idag. Men bara till ytan. Image, bygga sin
person, sitt namn, har blivit en popindustri. Intellektuellt finns
ingen skarpsinnig utan allmänheten får dras med unga brudar med
stora faderskomplex, häftiga utspel mot cis-män och en applåderande
kår av rättrogna journalister.

Mina
två söner ska växa upp i detta samhälle där vuxna
kapitulerat. De kommer gå i förskola, de kommer så småningom gå
i skola. De kommer bli vuxna individer och också de ta ansvar för
sina liv. De kommer använda språk som det verktyg det är. Om fler
idioter suddar ut ord eller laddar om betydelse i dem, eller kliver
in i bibliotek och petar i svensk historia, då söker vi oss till
ett annat land.

Ett
vuxet land.

Regeringens
roll är att förvalta vad man gått till val på. Med riksdagens
godkännande. Kalla det folkvilja. Fördelning av skattepengar.
Visioner och drömmar kan de lägga därhän. Statsmakt och rättsstat
ska upprätthållas för allmänhetens frihet. Stävja våld, lösa
brott, fördela resurser åt svaga och utsatta. Myndigheter ska göra
det de är ålagda att göra. Inte leka aktivister på
skattebetalares bekostnad. Kyrkan är skild från staten.
Religionsfrihet råder. Såväl inom som utom Sveriges riksdag. Du
kan vara buddist, nyandlig, miljöfrälst, djupt troende muslim,
kristen, frireligiös och tungomålstalande eller gudlös ateist och
ändå ledamot av Sveriges riksdag. Men måste förstå att din sak
är inte andras. Andras sak är inte din. En spade är en spade. Ett
moln är ett moln. Ett utredningsprotokoll är ett papper fyllt utav
text. Två av varandra oberoende källor kan läsa de hundra sidorna
och komma fram till olika slutsatser. Och därmed två olika
åtgärder. Någon måste fatta ett beslut. Vara auktoritet. Vara
vuxen.

Mina
två söner gör mig vuxen.

Att vissa inte kan hålla styr i sin båt och sikta mot sin dröm är
begripligt. Att sluta ro verkar göras av lite olika anledningar: för
låg lön, fel villkor, fel åror, en hotfull himmel, stora farliga
hajen i vattnet, kvoterad plats för rätt kön men fel kompetens, en
hel hög med snyltgäster i aktern som inget annat gör än
konspirerar mot dej. En radio som sprider propaganda och förbjuder
oss att byta kanal, att tänka själv. En propagandaminister som
delar ut gemensamma resurser åt religiösa sekter som bordar din
båt, moraliserar i några timmar och har snart legala verktyg att
fängsla dig för åsikter om dem. Enda sättet att bli kvitt alla
obehöriga i båten är att sluta betala skatt åt en nation som inte
existerar. Svält odjuret. Se till att nå din ö och ha god
uppkoppling till dina egna – de som ser, känner, förlåter,
förstår och inte har några som helst anspråk på dig. Ro utav fan
nu. Från morgon till kväll och även nattetid, under en gnistrande
vacker stjärnhimmel. I en annan dimension finns alla i vårt
förflutna, en mängd själar som applåderar dej till stordåd, som
väver en värld av möjligheter. Stora tänkare före oss banade
väg, de sa jorden var rund, att världen inte snurrar kring en
konungs totalitära mara. Stora poeter drog ner himlen i några få
ord, den enklaste teckning, den vackraste tavla. Barder sjöng
förtrollande visor under ditt fönster. Stora författare tog de
stora vita arken och reste ett universum över några hundra sidor.
De stora pjäserna spelades inför hovet. Skrivna av de obildade. Vi
fyllde bibliotek och universitet med all den lov en enskild gav. All
denna kunskap. Och för varje generation iscensattes kunskapen och
delades vidare. Andra tänkare plockade upp tråden och tog ner
himlens alla stjärnor åt oss vanliga. Uppfann den moderna världens
alla bekvämligheter. Från ånga till el. Från koppar till fiber.
Från frö till frukt. Från kropp till själ. Håll styr i båten,
sikta mot din dröm.

Själv
sitter jag ute på öppet vatten och hämtar mig. Hur många årtag
kvar innan vi når strand, undrar huvudet.

Själen
är verklig. En icke-fysisk dimension existerar. Den står vägg i
vägg med min perception men bryter in nattetid likt en tjuv. Även
dagtid rymmer vi alla ur torftig tillvaro. Drömmar och fantasi är
mentala verktyg åt var och en för att reda ut en inre värld, finna
livpassioner och sedan delta i en gemensam. Dårarna fantiserar ihop
egna världskartor där jorden slutar tvärt vid en kant, där alla
är platta karaktärer och undersåtar i ett svartvitt dockhusdrama.
Samma drama där spelkortssoldater attackerar oss vanliga och gömmer
sig under drottningens kjol när någon kritiserar dem. Samma pjäs
Shakespeare skrivit manus åt i syfte att spelas på teater. Samma
saga mamma läste för oss som små. Samma drömska och kreativa
filmer Walt Disney gav oss. Den som inte kan skilja verklighet från
sagor är dömd att förlora all makt. Läs sagor igen gosse, de bär
på sanningar du glömt. När Stina Oscarsson skriver i vänstersajten
ETC att hon önskar se mördaren Akilov i kassan på Coop har hon
fallit offer för samma sagovärld han lever och mördar i och de
båda vägrar se en verklighet. Med riktiga offer, riktiga förövare.
Naivitet intill stupiditet. En person faller av samma skäl som ett
kollektiv. När kulturministern samlar trupper mot påstådd ondska
och bildar en fabulerad myt så får den snart eget liv. Då släpps
monstret fritt – samma monster Kim Jong Un rider. Ett helt folk
dras ner i dyn, alla dörrar stängs, all frihet förbjuds. Samma
eviga epos har vält hela civilisationer men till sist vänder folket
sin samlade ilska mot hovet och hänger dem på torgen. Som i
Gaddafis Libyen, som i Ceausescus Rumänien. Makt är ett tveeggat
svärd. Makt korrumperar. Samma makt du tilldelas kommer snart att
äga dig. Makt är den starkaste kraft, den svåraste att hantera och
vad som styr vår värld. Maktens natur är att leda – inte äga.
Den som leder navigerar under himlavalvet. Den som leder delar hav,
klyver berg och bryter sitt bröd. De är ett med alltet. En sann
ledare skapar fritänkande, självständiga, frispråkiga dito. De
styrs av kärlek – inte rädsla. Kärlekens natur är frihet.
Frihet är kärlek.