Juli
1999.

Stora
handdukar hänger över strecket och lakanen skakas från sand. Var
dag går jag barfota över gräsmattan och nerom stranden för
svalkande bad. Sommaren ångar på. Glasåtervinningspåsarna står
fulla av vinflaskor och vittnar om sommarens alla fester. Huden är
brun och doftar salt, mina naglar har en rosa ton. Vissa
eftermiddagar sitter jag på Annas Tehus med té och kollegieblock.
Långsam trafik mullrar lågt framför mina bara fötter. Sävliga
människor passerar stadsparken mittemot. Sista helgen i juli samlas
bandet för ett akustiskt rep och två gigg. Martin och Marcus dyker
ner från Göteborg med bilen full av trummor. Mot kvällen riggar vi
en scen längst in i restaurangen och spelar inför ett trettiotal
besökare i två set. Anläggningen skruvas ner strax efter midnatt
och vi kör två bilar ner mot stugan i havsbaden. Med rostig skruv
och hovtång öppnar jag och Martin en flaska vin innan läggdags.
”Snortajt” säger han om kvällen och tyckte vi skulle spela in
snart. ”Hur går det med kontrakt” undrar han och jag med.

Nästa
morgon börjar med dopp i havet, därefter en flera timmar lång
frukost med yrvakna musiker och bröder. Kroon och Magnus anländer
uppklädda inför spelning på Tullakrok i gassande sol. Klockan två
spelar vi, en halvtimme senare kliver vi av. En klocka tickar tyst.
En tom känsla drabbar alla som går upp på den berömda scenen.
Mitt i utlevelsen fylls varje cell av sångernas kraft, men offstage
klingar den snabbt av. En del dövar tomheten med droger och sprit,
andra med kvinnor. Jag gjorde ingetdera. De vingliga trapporna mot
milslånga stränder, fötterna i varm sand, en ljum vind, var nog.
De tunna molnen. En båtmotor surrar någonstans över vattnet. Ett
propellerplan surrar ovan huvudet. När pennan nuddar pappret är jag
där. Solblekta blad klottras fulla av bokstäver och
jag vänder in och ut på både mig och pappret. Något följer, leder mig. Kroon ringer på mobilen och vill ses på tehuset. Vi avnjuter stor
kanelbulle och är sittande några timmar innan det är tid att lämna
paradiset. Bussen rullar nästa morgon och svänger in på Nils
Ericsson-terminalen under förmiddagen. Alla stiger av och jag
fortsätter över de många torgen, rätt igenom saluhallen och
tvärsigenom en stillsam stad. Helt klar i huvud och med en märkligt
lätt energi i steget. Som om jag lyfter, nästan svävar ovan asfalt
och gräs.

Göteborg,
Göteborg. Älskade gamla varvsindustristad. Dårarnas fotfolk kommer
om några år att lyfta dina gatstenar och hysta dem mot
butiksfönster och förgöra allt i sin väg. Med artisteliten i
ryggen, med förakt och polishat i blodet. Sina skruvade
vanföreställningar i handling. Ingen av dem ser dej. Lika lite som
stans storpamp och tjänstemän snor åt sig fördelar gör. Likt små barn i godisbutik. Även en ung amfetaminstinn pojk i sjömansdress kommer sjunga
dig farväl om något år.

Andra
knackar din dörr för tredje gången. Och sista.

Solen
nästan brinner över Slottsskogens gulnade gräs. Några hundar
löper fritt. Ett par barnvagnar står mittpå gräsytorna och
lättklädda småbarnsföräldrar har stjälpt sina bleka kroppar
sidan om medan bebisarna sover. Några killar kastar frisbee i shorts
och bar överkropp. Klädd i ljusa byxor, sandaler och urblekt svart
skjorta strosar jag hela vägen ut till Majorna och uppför gatorna
mot Högsbohöjd, förbi bullerby-villorna och in i min port på
Svalebogatan. Den lilla lägenhet jag fann men aldrig funnit mig i.
Den stora staden ingen kommer in i. Att delges stadens nycklar är
inget att åtrå då de inte längre finns. En drömlik känsla omger
min tillknäppta tillvaro och står i bjärt kontrast med den
otvungna i Ronneby. Mina bara fötter trampar över plastmattan och
klistrar sig. Fjortontumsteven står svart och tyst på bänken.
Sängen väntar mig. Sommarkvällen sjunker utanför fönstret. Över
gräsplätten. En måne reser över kyrkogården strax nedanför
slänten, över flerbostadshusen. När ögonen sluts är jag i en
annan värld.

Nästa
morgon vaknar jag kring sju. Tvättar av mig i handfatet. Klär mig,
går ut.

Linnégatan
sjuder av ångande kaféer, spårvagnar kränger och dess klang ekar
mellan husfasaderna. Sätter mig i folktomt kafé och beställer
kaffe med baguette fylld av grönsaker och ost. Blir sittande med
blicken ut mot gatans glesa trafik. Några människor rusar ut ur sin
port och ner mot hållplatsen. En annan rastar hunden och låter den
göra sina behov mot ensliga träd eller rakt mot gatsten.
Verkligheten har sen länge överträffat dikten och jag kollar
sällan på film. Folks triviala liv och leverne är otroligt
spännande. Hur bor de, vem lever de med, vad gör de om dagar och
kvällar och vad driver oss? Vad längtar vi efter? Nere på
Handelshögskolan är det föreläsning om integration, om freds- och
konfliktlösning och en bonnläpp som jag vet absolut ingenting om
förortsproblem. Nada. Första och andra generationens invandrare
brottas med olika problem. Kulturella. Tredje generation är oftast fullt
integrerade och bråkar inte längre med majoritetsbefolkning.
Föreläsaren är själv från Balkan och pratar om ”kokosnötter”
– mörka på utsidan, vita på insidan – han ser ut som invandrare
men är ändå fullt integrerad i samhället. En otänkbar
beskrivning av integration i dagens galna värld. De hyperkränkta
ser rött så snart någon nämner kulturell skillnad och andas annat
än deras egen föreställningsvärld. Symboler och liknelser förstår
de inte – de tar dig på orden och gör varje bokstav till ett
vapen att hugga dig med. Åhörare till föreläsningen var alla
inskrivna på arbetsförmedlingen. En del kände sig kränkta av
föreläsaren, andra reste sig upp och tillrättavisade sina
landsmän. Man måste integrera sig i samhället, sa de högt och
bestämt. Lära sig språket, förstå koderna. Förstå det
demokratiska systemet. Jag lyssnade med halvt öra eftersom det inte
ankom mig. Och jag förstod inte heller förortskonflikter,
gängkriminalitet, etniska strider ute på Hisingen.

Sverige
var just då ändå ett land. Ett folk under samma himmel.

Göran
Persson är statsminister och på sin karriärs höjd. I en alltmer
uppluckrad omvärld där regioner bryter sig ur och bildar egna
stater. Balkan är fortfarande politiskt slagfält för dårar. I
Ryssland lever fyllot Jeltsin jävel och den lömska Putin utnämns
till premiärminister. I Israel förbereds fredsförhandlingar där
nervösa politiska ledare manövrerar diktat med terroristen och
islamisten Arafat. Judehatet är utbrett, antisemitismen är del av
både politisk makt och folk. I Mellanöstern går hatet i arv. I
västvärlden är vitmaktrörelser marinerade i myter om förmögna
judiska familjer med världsherravälde. Samma myt kom snart att
manipulera en aningslös generation i väst. Stockholm Pride
arrangeras för första gången, vilket upprör en del äldre. Men
min generation är befriad från homofobi, från rasism, från
massdemonisering av människor med avvikande åsikt, hudfärg,
etnicitet. Alla är vi en och samma men med olika prövningar i
livet. Vi vill bryta ny mark, fast inom oss. Regeringen Persson
bryter en trettiosju år lång tystnad med Israel och förbereder
besök. Göran spelar en roll för att nå fred i regionen. Lika
omöjlig då som nu. Men hedervärd. Under tvåtusentalet kom en
djupt ideologisk falang inom sossarna få mer och mer inflytande.
Tidigt knöt de band med muslimska råd och föreningar. Då hette den
Broderskapsrörelsen, nu heter den Tro och solidaritet
och inbegriper dagens statsminister. De tror sig vara del av lösning
på världens alla orättvisor men är dessvärre del av världens
problem. Alla som seglar in i Gaza och flaggar in under brinnande tal
om frihet seglar in i strid om rätt och fel. Ont och gott.

De
åker vilse in i elden.

Enskilda
människors liv börjar med beslut om att leva. Världen tar tio steg
mot ditt enda. De svartaste ögonblick bär alltid spår av ljus.
Liksom den ljusnande framtid unga studenter 1987 sprang nerför
trapporna mot bär spår av mörker. I ett hav av lyckliga
medmänniskor med höjda pappersplakat stod vi aningslösa och
hoppades på vuxenliv, utbildning, jobb, livspartner, barn och nya
cykler i ett samhälle med stabilt golv. En del föll igenom såklart.
Men hjälp fanns alltid. Alltid. Men ingen kan tvingas ta emot den.
De med glas utan botten måste möta och famna sin skugga på egen
hand.

I
mitt huvud rider sångtexter fram i ett underligt skymningsland och
ingenting av dagspolitik ankommer. Endast frihet har betydelse –
detta ord och begrepp många missförstått och tjugo år senare
lyckats både trolla bort och spä ut. Unga killar och tjejer från
landsbygden åkte till Stockholm, trängde sig in i nationens nav,
inpå tidningsredaktionerna, i teve och radio, började på
nöjessidor och skvallerpress och skrev sig upp i kändisvärldens
hov. Nära himlen.

Vår
lilla projektgrupp samlas utanför Handelshögskolan och pratar
lågmält. Några röker och dricker blaskigt kaffe ur plastmugg.
Alla går sedan åt sitt håll, hoppar på sin spårvagn eller buss,
själv vandrar jag bort mot Haga och äter en aningens sen lunch.
Slår ut en GP över bordet. I krigets Afghanistan är
hundrafyrtiotusen på flykt ifrån mänsklighetens vansinne.
Kommunisterna tilltvingade sig makten 1978 och förbjöd all annan
politisk verksamhet men fick motstånd av USA- och Pakistanstödd
trupp. När kommunistregimen kollapsade dundrade Sovjetunionen in.
Under tio år pågick ideologiska strider innan alla socialistregimer
föll samman i slutet av åttiotalet. Men banade väg för maktvakuum
och talibanterrorism, en salig blandning av religiös och geopolitisk
röra och jordmån för islamism, al-Qaida, rörelser vars kärna är
extremt hat mot västvärldens frihet och pluralism. Snart dyker
konspirationsbesatta in i debatten och inbillar sig att striden står
om röda vallmofält, mellan de höga bergen och ökentorra jord –
och att USA:s inblandning handlar om att slå vakt om utvinnande av
kokain. Som om amerikansk stat rullar in sin hundratusen man starka
armé i strid om en planta. I informationsålderns första levnadsår
sprids de mest omogna av fantasier. Islamism och marxism är båda falska
doktriner. Den ideologiska planta som
slog rot i världen under 1900-talet fick mängder av grenar, mängder
av autonoma rörelser som alla driver krig mot frihet. Mot oss.
Dessvärre bar de frukt långt in i vår tid, ända fram till dags
dato.

Under
de sista dagarna av februari kryper termometern ner på minus elva.
Isande kallt om fingrarna när jag slänger skräp i tunnan.

I
Stockholm pågår rättegång mot jihadisten Akilov som mejade ner
fem människor på Drottninggatan. I hans huvud pågår ett
världskrig, hela hans kropp är besatt av en idé där en osynlig
makt hotar hans existens. En ihopfantiserad världsbild
förkroppsligad av fem helt oskyldiga liv han medvetet släckt. Vars
kroppar slets isär av en lastbils framfart. Ett dåd han ställs
till svars för och inför jury, domare och svensk press. Han kan
fritt plädera sitt kompakta vansinne. En ideologi går inte att dra
inför rätt. Västvärlden bygger på individer i demokratiska
system, med rösträtt och bred politisk palett. I totalitära
nationer ställs individen inte ens till svars för fri åsikt och
handling, utan giljotinen faller inför kollektivet, normen, dogmen.
Den enda.

Inför
allmänhetens ögon är terroristen en bestialisk mördare.

En
liten pojke går på knä inför en vacker blomma, i en dalgång,
sent trettiotal. Hög himmel, ljuva moln. Pojken är ett med blomman
och lycklig. Ett hus på en slätt, en mor, en far. Syskon. Enkelt
jordbruk i en by, religiöst uppfostrad i gränsland mellan Asien och
Europa. Sovjetunionen kollektiviserade jordbruk då, rev moskéer,
ödelade folks historia men under ytan pyrde gammalt groll. Som så
många andra pojkar växer man upp i en familj, en släkt och i smyg
behåller de sina ritualer undan maktens utsända. Islamska och
socialistiska imperiet slogs om makt över människor vid den tiden i
svagt utvecklade regioner. Med hjärntvätt, utsållning i brutal
anda tills dagen då dess totalitära styre släpper. Glasnost,
perestrojka. Den plötsliga friheten gav syre åt etniska strider.
All fredsmäklande mellan armenier och azerbajdzjaner hjälpte inte.
Politiska och religiösa ambitioner har alltid misslyckats att ena
människor. Istället går man ur huse för att döda sin granne i en
oändlig strid om något de glömt, med ett blint hat sjungande i
samma blod sonen ärver. Generation för generation. En blind fläck,
ett svart hål av förintelse. Som berövar, kväver, förtrycker,
dödar. I vilken del av världen som helst. Den som uppfinner en
fiende sätter punkt på livet. Och kanske, om möjligt, går en
liten kuvad och förtryckt pojke återigen ner på knä inför den
sköraste och starkaste av drömmar – den som endast behöver din
närvaro, din omtanke. Kanske om möjligt i låsta rum och bakom
galler kan den lilla gossen vara ett frö till förlåtelse, till
frid, till återuppbyggnad för en död själ. Att vara fri är den
svåraste uppgift – men också enklaste. Att vara i nuet och låta
alla förtryckta sidor komma till tals lär göra lika ont som vad
hans offer fått utstå. Att se sitt förvridna föreställningsvärld
söndras lär göra mördaren till den ynkedom han är – lika
ynklig som alla mördare, kriminella, odugliga, värdelösa dårar
är. Jordgubbsförsäljare längs vägen till sommaren styrd av
albansk maffia. Svart bilhandel i Malmö utanför all lag.
Uppgörelser mellan afghaner och araber i Helsingborg och vanligt
folks ilska över den totala galenskapens frihet. Växande laglöst
territorium släcker omgivningens hopp. En drogad generation blind
för omständigheter med hörlurar om öronen och mellan dem hiphop
på hög volym. Uppiskad text av förortsgangsters. Samma
artister får fritt plädera sitt offernarrativ
och väcka en medberoende del av populationen. Samma som under
sjuttiotalet med punken och en rökande, supande och obstinat ungdom
uppväxt i miljonprogrammets skugga. De gav sig också på oskyldiga
svenska familjer. Hederliga, skötsamma och vuxna människor. Samma
människor man sedan krämar på skattemedel via statliga
konstnärsstöd – i referensgrupper där kompisar sitter.

Ideologiska
kamrater i den sista sovjetstaten.

Statens
kulturråd delar 2018 ut 75 000 kronor till skivalbum som heter
”Krossa de populistiska hororna”. Och det är inte Fi titeln
antyder. Utan folk med annan åsikt än upphovsmannen. Sedan jag
lämnade vänstern, dess bärande idé om maktstruktur, så fann jag
en mållös förövare i mig– en skugga. En blind fläck där
kollektiva känslor bröt fram. Tillsammans med andra av nätets
riddare delade vi falska känslor och konspiratoriska idéer utan att
se. Jag var del av en mobb, förvisso perifer men ändå. Mobbens
väsen bygger på att med gemensamma krafter angripa påstådd fiende
– en halmgubbe. Vit medelålders medelklass man stod måltavla. Ett
rasistiskt och sexistiskt raseri där man inte heller upprörs över
verkliga förövare – de är alltid offer för en dold maktstruktur
skickligt iscensatt av en fantiserad maktelit döpt till Illuminati –
en myriad av högerpolitiker, liberala opinionsbildare, aristokrater,
en judisk maktelit, bankväsenden, Israel, USA, big farma, big
business – och när samma konspiratoriska idé fanns i den
framväxande islamismen fann de varandras gemenskap kring räntefria
banker, de onda oljebolagens kolonisering av Mellanöstern och
petrodollar, fiatpengar. Dokumentärer som Zeitgeist, Bowling
for Columbine
och andra bekräftade deras tes och hypnotiserade
långsamt folk sittande framför datorn. En global masshypnos kom snart att inkludera
miljö- och hälsorörelser. Islamisternas dödsverk 9/11 fick exakt
den effekt de sökte och nyttiga idioter som Michael Moore fick
vatten på sin kvarn och blåste liv i en glöd av hat. Men ingen idé
har bäring hos någon som ser. Ingen religion, ingen radikal
politik. Ingen guru kan manipulera dig. Början på slutet för mig
var under en tantrakurs. Ledd av Carl Johan och Jennie Rehbinder.

Maj
2009.

Att
ändra åsikt förutsätter förändrad perception. Från två av
varann oberoende källor är vi alla upphov, men till syvende och
sist är vi själva poängen med allt. Allt vi tänker, allt vi säger
och gör är sprunget ur vår egen källa. Eller inte. Självt,
ständigt, varande rör våra nakna kroppar varandra. Andningen.
Nerven, pulsen. En dörr står öppen in till trädoftande sal i
utkanten av Norrköping. Alldeles vid sjön. En bastu där nakna
kvinnor och män svettas innan de sjunker under ytan. Att kasta
kläderna och stå naken inför tjugofyra okända människor var
kittlande. När fingrarna nuddar annan hud vibrerar luften. För
ovana en skräckblandad förtjusning men för en van är det bara
lek. Som när tyska vuxna människor strippar i en annan del av
Europa, lägger sig i en enda stor hög och kursledare häller olja
över dem. Kropparna ålar sig och låter dem slappna av och styvna i
en enda salig röra. Reaktioner, erektioner, små sensationer av
endorfiner och oxytocin. Dörr i dörr med dessa utlevelser står en
ung man på diskotek, tidigt åttiotal. Alla onyktra. En del grabbar
muckar och vill slåss men stöter på patrull i fyllans villervalla.
En del tjejer söker sig intill kvällens flirt och inväntar nattens
kyss. Själv söker jag i publiken efter någon okänd att dansa med
och knackar försiktigt någons axel. Chicago spelar upp och kvällen
försvinner med en nattbuss genom sydskånska skogar och byar. Vägg
i vägg med tonårsscener ligger en pojke i sängen och läser Spirou
& Nicke, Tintin, Gaston, Buddy Longway, Asterix & Obelix,
Jocke & Pellevins äventyr, Starke Staffan, Riddar Eldhjärta och
blad för blad närmare extasen i pojkrummet. I barndomshuset.
Seriealbumens yviga berättelser. Skickligt skissade av belgiska och
franska tecknare, många gånger utifrån ett europeiskt perspektiv,
under en tid då kolonialmakter släppte sitt grepp.
Sjuttiotalsskolan undervisade mig dagtid. Lärde mig läsa, skriva,
räkna. Om rasterna spelade vi boll. Parkskolans tegelbyggnad rest
1913 med tidstypiska fönster och dörrar. Tung, monumental. Eleverna
i klassen var alla barn ur en familj. Var familj sprungna i möte
mellan två unga människor i ett nyförlovat land. Snabbt förälskade
och alldeles i begynnelsen av ett liv ihop. Från lägenheter,
studier, arbeten i sextiotalets Sverige. Dörr i dörr står varje
tid i oss. När fingertopparna nuddar en okänd människa – eller
tvärtom – kan dessa dörrar gå upp och vädra ut gammalt och
obearbetat. Likt förunderliga drömmar kan skönja en glimt av
framtiden. Tid är en illusion. Varje förövare när ett offer och
vice versa. Inom oss finns en hel värld, ett helt universum. Men –
och här är den springande punkten mellan de som vet och de som tror
– din sak är inte min. Dela den och den blir vår. I samma
ögonblick din sak är mer värd än andras då vanställs stolen, då
delas och söndras världen. Då börjar projektionerna där egna
obearbetade sidor tillskrivs andra. Men att framställa andra som
onda gör dig inte god. Din sak – din idé, din
föreställningsvärld – dominerar genom att skugga andras. Att
kasta epitet och invektiv och ropa ”allas lika värde” är en
härskarteknik. Den nya tidens heliga
doktrin.

Men.
För oss som kan hantera vår sak och låta andra komma fram till sin
behövs inga religiösa påbud. Ingen moral. Ingen etik.

Sverige
är ett delat land. De politiska lägren pågår febril aktivitet
inför landets viktigaste val på mycket länge och alla kommer skjuta
vilt. Snett och vint. Ingen kommer träffa bullseye eller nå fram
till någon poäng. De lär säga vad som förväntas och
journalister lär ställa samma gamla uttjatade frågor. Medborgare
är förda bakom ljuset och våra politiska företrädare vet inte
ens om att de släckt ner rummen. Stängt fabriken. Tystat en hel
befolkning. Allmänheten läser Ann Heberlein och Tino Sanandaji i
smyg. Liksom alternativ media och friska opinionsbildare över hela
politiska kartan – som alla brännmärks av en journalistisk elit.
Av nyttiga idioter.

Vi
står inför att försvara det fria ordet. Inget
annat. Alexander Bard twittrar och hugger rakt in i porslinsbygget,
rakt in i kulturbranschens ideologiska skrytbygge, det fula
luftslottet landets kulturminister orerar kring och bygger med
statliga medel. Under två år har jag själv tystnat. Upphört säga,
upphört skriva. Känslor har stockats upp i mitt system, orden står
mig upp i halsen och måste ut. Nu.