Februari
2018.

Vinter-OS
pågår, radion går varm och tv-sändningar tävlar om
uppmärksamhet. Unga idrottskvinnor äger och vinner medalj på
medalj. Lyckan är total. Något som verkar beröra allt färre. Det
fanns en tid då tv engagerade miljoner svenskar. Då tidningar skrev
och alla läste. Då en artist eller skådespelare blev känd över
natt. Då en roman nådde sin generation och bläddrade igenom en
livstid över en helg. Idag är det inte så. Klockan är strax efter
ett och jag avrundar mitt enkla jobb i Helsingborg, en halvtidstjänst
på daglig verksamhet, stänger radion och kör hem till familjen. En
tjugo minuters bilfärd i ett land jag inte är hemma i längre. En
gång bodde jag här, nu lever jag bara med mina älskade och
sångernas vindlande resa. Där drömmar och minnen lever omlott. Var
och en yxar sig fram genom tillvarons djungel. En del jobbar utav fan
och ges ständigt nya erbjudanden, några minglar sig upp i
societetsmiddagarna innersta krets, andra undviker den där pockande
känslan och petar i snus, tänder cigg på cigg, bäljar läsk,
tuggar choklad och tömmer bag-in-box helgen igenom. Hämtar, lämnar,
kämpar, springer, handlar, tankar, bär och kånkar och orkar inte
ta del av infekterade debatter i sociala medier. Andra mediterar
ensamt eller i grupp, reser till Indien och viftar bort flugor dagar
i ända. Yogar sig höga på solljus. Andra hojtar sig hesa på
svettiga friskispass. Lyfter tyngder på gym, spänner armarna i
spegeln tills att strängen brister. Får meddelande via sms. Rullar
höger pekfinger över liten skärm – som om något ska uppdagas.
Som om livet ska ske och pilen gå rätt igenom hjärtat. Om inte lär
vemsomhelst inta varje rum, varje vrå i dej och tvinga till
underkastelse. De lär snart stå på varenda scen och likt smilande
predikanter skruva ord tills all betydelse är borta och enfald
råder. Hatten av för alla er som använder röst och skrift, som
bräcker den mur politiker rest, som bränner styrdokument
myndighetsmonstren konstruerat. Som pissar på nymoralism och
förpassar varenda värdegrundsnorm till intet. Som röjer sly av
idioti och ängslan. Ni är mina hjältar.

Tack.

Innan
dårarna kom fanns breda tiljor av norrländsk fur, väggar av plank,
fönster av linoljedoftande kärnvirke och närapå evig livstid,
taktegel från ugnsbränd lera ur sydländska åkrar. Hantverkare
snidade ut detaljer i fasad och entré. De smyckade och krönte sina
livs verk. Snickarglädje förpassades när industritillverkade
betongelement tog över byggindustrin. Därefter kom
socialdemokratiska samhällsbyggare och körde sina generalplaner ner
i halsen på lättmanipulerade stadsarkitekter. Och någonstans blev
en hus inte längre en hus, utan boning åt mönsteranpassad
medborgare. Man ville politiskt
individualisera varje människa att ingå i det stora kollektivet.
Från vagga till grav. Från förskola till äldreboende. Genom dagis och skola till högre utbildning och första
jobbet. Till den stora glädjen av första barnet – som sedan ska
in i samma fotspår. Samhällsbyggarna kräver mer och mer skatteintäkt, mer allmänna resurser till ett kaos de själva orsakat. Kvar står stackars medborgare – itutade om samhällets
förträfflighet, den stora kollektivistiska drömmen vi alla vuxit
upp med – och ser in i handläggares blick, i polisers uppgivenhet,
i lärares tårar, i badhuspersonalens ilska, i förskolelärares
frustration.

Ingen
av de jag arbetar med gör minsta motstånd eller orkar stå emot.
Heltid är nog. För en ynka lön. Åt barnen, huset och fyra veckors
solsemester. För att härda ut. Men inte ens flygresan till Koh
Lanta får du glädjas över. Regeringen arbetar nämligen för
reklamskatt eftersom de varken vill förbjuda flygresor eller ge dig
skuldkänslor för din medelklassiga lyx att åka vart du vill men
väl kapa resebolagens reklamkampanj. Jag petar i trean. Radions P1
sänder snackig och intetsägande kulturprogram. Det fanns en tid då jag lyssnade på dem – då krönikörer sa något, gav
mig ny vy men en hel befolkning har tröttnat på dem och lyssnar
istället på podcast. Helsingborgs industriområden passerar min
framfart, vackra tegelbyggnader invaderade av biltvätt på biltvätt
i krig om medelklassens nedsmutsade fordonspark. Jag trycker över
till annan kanal. Där Debbie Harry sjunger Maria och
med den en bekant känsla. Tid
existerar inte i mig. Allt sker nu.

Juli
1999.

Stationsbyggnaden
i Karlskrona verkar öde. Nästan övergiven. Väntsalen är ljus och
tom på folk när jag stegar in och fram till biljettluckan, ännu
bemannad dagtid. Fula biljettautomater ses allt oftare och undvikes helst.

”Enkel
mot Ängelholm” säger jag och en SJ-anställd skriver ut, tar
betalt med sedlar och mynt. ”Byte i Kristianstad och Klippan”
säger han. ”Okej, ta enkel mot Klippan” svarar jag och får
anledning att skriva sms till min bror om skjuts.

Någon
enstaka resenär står på perrongen, måsar landar över hett
plåttak och ger skri. Himlen är alldeles blå, luften varm, nästan
het. Termometern pekade på trettio grader vid lunch. Efter en kvart
rullar tåget in i denna avlägsna del av landet, jag kliver ombord i
tomma kupéer och sätter mig på fönsterplats. Lägger upp mitt
rutade kollegieblock, pennan däröver. Blickar ut över landskapet.

Och
in.

Bilder
passerar och blandar både hänt och ohänt. Då visste jag inget om
klärvoajans. Om nuet och kristallkulan många vill åt, men få når.
Vad pennan lät ut över de tunna pappersarken var mitt lod, min väg.
Min bön, min bikt. Jag skrev för livet. Tiden var en tråd och jag
en nål. Tillvaron ett lapptäcke att sy ihop. Mig att hålla samman.
Tåget stannar med ett gnisslande tjut i Kristianstad. En tyst gammal
residensstad med öde gator även där, öde centrum. Sedan
militäranläggningen la ner finns inget liv. I pressbyrån handlas
en dricka. Nästa avgång om en timme. Välvda tak i stationshuset, en doft av såpa från moppat
stengolv. Väl suttna träbänkar. Någon enstaka besökare även där
med resväska mellan fötterna, bläddrande en kvällstidning.

Trettiotvå
år gammal. Eller ung. I kast med evigheten och en blick mot stora
uret längst ner i salen.

Både
trött och lycklig över fem veckors vistelse hos Ante, som nyss
flytt in i litet torp – ett dödsbo han hyr av sin före detta. Han
ringde för några månaders sen och önskade hjälp att skrapa
fasaden och måla om. Vilket jag tackade ja till. Iklädd slitna
jeansshorts och bar överkropp skrapades således gammal
knagglig färg av i gassande sol medan Ante drack en grogg, lagade färsk
torsk och kokte ljuvlig mandelpotatis. Torpet låg i en skogsglänta,
i slutet av en väg, bara ett stenkast från gamla vattentornet –
ett nergånget tegelmonument uppå en höjd, omgivet av sly, sökande
träd, murkna grenar. Påsar, flaskor, burkar låg slängde lite
varstans längs slänten. Vi gick fem minuters promenad över
stenhällarna och nerför vingliga stentrappor, tvärsöver gatan och
ner i centrum. Inom Konsum. Bland hyllor och magert sortiment. Stan
var lugn så lugn och bara väntade på storm. De där håglösa
bruksortssamhällena kunde vemsomhelst ta över vid den tiden. Få
brydde sig. Äldre levde kvar i industriåldern. Unga stämplade in
på arbetsförmedling och satte sig ner i väntan på bidrag. Som
nyanländ besökare läser man snabbt av rådande stämning –
vilken nästan var deprimerande. Men byn bjöd även på
ljusglimtar. En å ringlade långsamt ner och ut i blekingsk
skärgård. Snickarglädjen i husen ute i Ekenäs. I ett välskött
Brunnsparken låg gamla och k-märkta träkåkar. Bevarat för
framtida generationer. Wienerkaféet serverade luncher, kaffe och
äpplepaj om dagarna och ölsejdel med á la carte om kvällarna. När
vi gled in en kväll satt en blond trubadur på hög pall och spelade
gamla pärlor och nya nittiotalshits. Ett fåtal gäster i lokalen.
Ante och jag drack varsin flasköl och pratade lite musik. Eftersom
jag skrivit så mycket hade han planer på att agera lite manager.
”Kepsar måste du ha” sa han. ”Med bandnamn på… och
t-shirts!”

Själv
funderade jag mest på kontrakt. En kille från något skivbolag hade
nyligen ringt upp (gul bakelittelefon med siffersnurra) och bad om
demos. En kassett med fyra låtar postades men sen var det tyst. Ett
litet bolag i Göteborg visade intresse. Musikbranschen anno 99 var i
slutet av en era och början på en annan. En ung rödhårig trubadur
hade nyligen fått sitt stora genombrott i vispopsgenren och bosatt
sig i Stockholm med alla andra unga lycksökande drömmare. En del
tyckte jag skulle ta tåget upp och stövla in på
skivbolagskontoren. Men det lockade inte, en del av mig tvekade.
Efter någon timme lämnade vi puben och strosade över gatorna under
en ljus och ljum kvällshimmel och upp mot Flensburgsgatan.

Torpet
andades lite trögt och jag ställde fönster på vid gavel. Vädrade
ut all unken doft. Satt på stentrappa ibland och sjöng någon
vers. Tempot i Göteborg fanns kvar men efter några dagar sjönk ett
lugn. Ante visade runt i stan och hela bygden. Han jobbade på
ett boende i Karlskrona med ungdomar på glid och använde deras
arbetsbil mer än ofta. Vi rullade över E22:an och svängde in i en
av landets vackraste städer. Öar, broar och böljande gator,
bryggor och båtar i stiltje vatten. Parkerade bilen längs
Borgmästaregatan, alldeles nära vattnet, och gick inom en liten
telebutik.

”Nu
får du fan komma in i matchen, du kan inte leva i stenåldern” sa
han innan vi öppnade dörren och gick fram till disken. Tio minuter
senare packade jag upp en låda med Nokia 3510 och installerade
sim-kort. Långsamt kopplades mobilen upp. Ett par timmar senare
kunde ett första sms skickas.

Det
var tänkt att stanna en vecka. De blev fler. Dagarna gick kvickt.
Medan Ante kröp andfådd in under bordet, blöt av svett, för att
ratta in modem stod jag med målarpensel och skrapa. Vi körde nerom
Systemet och handlade öl. Drack dem framför teven. Åt chips. Tog
taxi nerom torget och Wienerbageriet – en annan välbesökt
restaurang där också band spelade om helgerna. Damer visade
intresse och jag var enkel att få omkull, lika enkel som byn vi
befann oss i. Ante skakade på huvudet och lunkade snart hem. Mitt
sällskap och jag tog taxi till Bågen där två biffiga vakter
hälsade oss välkomna. Tid är som sagt underlig, med alkohol i
kroppen än värre. Vi dansar bland traktens fyllon, är svettig
under tröjan, någon viskar något och håller min hand och leder
mig mot parkeringen och simsalabim kör någon oss över mörka vägar
mot Karlskrona. En del av mig följer med. Pengarna är slut.
Fickorna är tomma. Hon betalar tvåhundra för svarttaxin. Blir
avsläppta vid ett hus någonstans. Går in, öppnar dörren. Huvudet
susar och faller snart mot lite kall kudde. Den udda och lite
märkliga kvinna fick mig hem, men sedan tvekade hon och jag somnade
stilla bredvid. Natthimlen står still över nejder och hustak, över
kobbar, över skär. Blekinge hade blivit ett tillhåll för en del
nazistisk verksamhet. Stinna pojkar med faderskomplex, höga stövlar,
rakade huvuden. Ofarliga. Sprungna ur konflikt mellan etniska gäng i
höghusområden. Alla fast i förvridet rasideologiskt nonsens. Djup
antisemitism. Men allt var så långt ifrån mig, så långt från
vanliga människor i vanliga Svensson-liv och ingen brydde sig. Att
de skulle marschera över Klapeidaplatsen tre år senare och kunna gå
att rösta på var otänkbart. Att en efter en går ur sin kostym,
sin vanställda ideologi och börjar föreläsa i skolar troligtvis
lika otänkbart.

Som
ofta vaknar jag tidigt och syr ihop gårdagens scener. Tunga, mörka
gardiner stänger ute morgonljuset. Famnar henne några minuter,
lyfter kläder ur fåtöljen, söker mig till köket och dricker två
glas vatten. En sorg anas i rummen. Kan inte säga vad. Hon är
tjugoåtta, jobbar på Ericsson, har inga barn och inga vidare
planer. Vi ändrar inga. Gör inga barn. Efter någon timmes väntan
i huset hon ärvt efter sin far blir jag körd, först nerom
Karlskrona och en kiosk för att hämta en nyckel. Sedan mot Ronneby.
I sommargrönska och med en uppskruvad energi. Hela jag befann mig i
en annan tid. Ändå nu. Väl framme i torpet kommer jag på mig ha
glömt två silverringar på nattduksbord. Struntar i dem. Ante
skruvar med dator, drar sladdar och ser inte de snustorra blommorna runtom honom.

Han
installerar program och skriver kod på obegripliska. Efter några
timmar har han gjort en hemsida åt mitt band Ny Söndag.
Några demolåtar görs om till mp3-format och vi lägger till en
länk som heter ”dagbok” och samma kväll börjar jag skriva rakt
ut i etern. Blogg fanns inte vid den tiden. Då läste folk tidning.
Köpte månadsjournal. Gick till biblioteken. Storhandlade torsdag
eftermiddag. Arbetade, betalade skatt.

Ibland
satt även jag på stans lilla bibliotek, bokade datortid, läste
mejl. Fingrade över bokryggar. Lunkade vidare över trottoarerna och
hälsade på förbipasserande. Passerade en resebyrå och blev
stående i skyltfönstret. Längtade bort ett ögonblick. Men var
troligtvis redan ombord på mitt livs resa. Byn jag stannat i höll
mig kvar. En hel värld kom snart att skruvas ihop i en global
hjärna, där varje människa blir en cell i ett gigantiskt nätverk.
En IP-adress i ett digitalt universum. Den bransch jag stod på
tröskeln till kom snart unga datornördar knäcka rygg på. Musik
kan såklart ingen tysta men väldiga branscher faller hårt emot
marken när folk upphör att göda monstret. Branschen hade också
utnyttjat cd-skivan till max – låg tillverkningskostnad, väldiga
överpriser. De hade inte räknat med internet. Skivbolag kom snart
att dräneras på intäkter och famlade efter laglig rätt att
behålla sitt monopol.

Min
inkomst var mager. Sen några månader var ett gäng arbetssökande
delaktiga i ett framtidsprojekt. Femtusen kronor gavs var månad. Min
roll i projektet var att skriva och hitta försörjning på den
sysslan. Ordfront visade intresse. En filmare ville göra ett litet
personporträtt. I övrigt fanns inga villkor – varken på närvaro
eller prestation. För min del inga problem, datorn fylldes utav
textmassor och sparades på diskett. Livet bar frukt vart än jag
befann mig. De flesta hade svårt att få ändan ur vagnen och satt
på händerna eller rullade tummarna. Kravlöshet har den effekten.

Ibland
jobbade jag även nätter på hotell i Göteborg men var ledig över
sommaren. Några pass var inbokade i början av augusti. Tillvaron
gick mot sitt slut. Solen sjönk mellan trädstammarna sent om
kvällen. Fönster stod öppet om nätterna. Om morgonen klev jag
naken ut i den ängsliknande trädgården och slog en vacker sjua.
Innan jag avrundade vistelsen bokades spelningar hos Håkan på
Wienerbageriet, första helgen i oktober spikades. Två kvällar,
femtusen i gage. Mitt vilt spridda band befann sig lite varstans men
nu hade vi mobil och sms. Meddelanden pep och att skriva dem var en
konst i sig.

Tåget
rullade mot Klippan i strålande sommarväder. Min bror mötte upp på
stationen i sin Nissan Micra -87. Vi körde ner mot havsbaden och
stugan där han bodde, jag duschade och bytte om. Sedan strosade vi
långsamt nerom stranden och bort mot Klitterhus. Den vackra träkåken
alldeles vid vattnet där så många av oss bjudit upp till dans på
skolfester, hånglat i klitterna under stinn måne, däckat med näsan
i sanden, badat nakna eller påklädda, blivit nekade inträde,
bjudit upp, blivit ihop, gjort slut. Men just denna dag invigdes
kåken som pensionat och nyrenoverad restaurang och scen. På den
stod ett soulband med Jenny Öhlund vid mikrofonen. Många av stans
jetsetare svärmade kring kvällens drottning. Den före detta
dansbandssångerskan blev honung för besökare, den anrika
restaurangen ville vara finare och sätta guldkant men dog där och
då och har aldrig rest sig igen. Trots mängder med
återupplivningsförsök och påkostad renovering. I min tidsupplösta
värld står Ante i kalsonger och t-shirt och snackar sig in på
Fiskarestugan, vakten ger upp och min två meter långa vän kliver
in och blir sittande på barstol hela kvällen. Puben stod öppen för
vemsomhelst då i början av åttiotalet. Ingen var finare, alla var
lika vackra. Även de överförfriskade utan både byxor och hyfs.

Kvällen
var ljus, luften mild. Vi satte oss på uteserveringen och såg
ljuskäglor tindra över vattnet, ända upp till Vejbystrand. Ett
pärlband av drömmar och minnen passerade huvudet. Vi delade några
cigg och dyra flasköl innan lokalen släcktes ner, tömdes på folk
och långa rader av taxibilar hämtade dem. Hyfsat nyktra strosade
jag och brorsan över stranden och bort mot stugan för att sova.
Troligen strosade vi också bort från sönderrenoverade drömmar och
rum ingen vill bo, från en framtid byggd av pratkvarnar, av
floskelpladdrande politiker och stressade opportunister. Sol och måne
förstår de inte, människans natur, den väldiga natthimlen, de
långsamma dyningarna. En enkel madrass rullades ut på trägolvet
och jag kröp in under tunt täcke. Somnade mycket gott i stugan min
far reste sommaren 1969. En lång het sommar i shorts och linne. Med
virke och spik från trävarufabrik. Med hammare och fogsvans slet
vår pappa. Mamma satt på förstukvisten med min nyfödda lillebror.
Jag var två. Trettio år senare stod byggnaden kvar, ännu bebodd av
oss två bröder.

Femtio
år senare är den såld och bebos av andra.

Ängelholm
är min barndomsstad. Hela uppväxten är lagrad i mitt dna, varje ny
scen i min pjäs bär en vacker prägling av äldre. Förr var varken
sämre eller bättre. Förr var förr. Punkt. Den som inte känner
sin historia är dömd att upprepa den. Sverige är mitt land och jag
är uppväxt med en generation under en blek skandinavisk himmel.
Bebodd av ett naturälskande folk med kargt och lite blygt kynne.
Ibland ängsligt. Med enorm empati för utsatta, för svaga, men även
för farliga. Att göra sorti ur denna region av världen sker med
öppet hjärta – inte på dårars anmaning. Ett halv sekel ligger
bakom mig, lika mycket är framför mina bara fötter. Livet rullar i
cykler en del upprepar intill döden. Omständigheter kan långsamt
strypa en men när perceptionen skiftar löses repet upp. Allt går
att rita om i våra liv. De normer och betingelser vi lever efter
finns allra längst in, allra längst ner. I begynnelsen var några
enkla bokstäver och en första mening men livet sätter aldrig
punkt. Har du en gång börjat sjunga sot ur lungorna och skriva
tjära ur blodet är du ute på en evig resa. Magi och mirakel
existerar, de som upphört tro på dem har tappat livets allra
viktigaste komponent.

Jag
stannar bilen utanför vårt hus och funderar på möjlighet att
slippa ingå i samhällsrullarna, i tortyren att arbeta. Ängslighet
har tystat så många, kvävt människors kreativitet med skyhög
skatt och krångliga regelverk. En generation pensionärer öppnar
fönsterkuvert och tvingas in i demensboenden, in i sista anhalten
innan sorti – de byggde det här landet, la golvet, reste väggarna
och höll en hejdundrande taklagsfest. Rådande makt har vänt kappan
efter gaphalsars sura fjärt och idiotiska vindar. En undfallande
vuxenvärld gör att var och en sköter sitt. Ser ingen den uppenbara
konflikten? Den stora elefanten?

Nationen
är borta. En chimär.

Landet
är laglöst.