Svensk
pop. En godhetsindustri på export.

Tomas
Andersson Wij och Uno Svenningson är två fantastiska artister.
Deras deltagande i ”Så mycket bättre” gör programmet till en
njutning. Tomas anekdoter är fängslande, hans hantverk oerhört
förfinat. Unos röst väcker varje cell i min femtioåriga kropp.

I
övrigt är musikbranschen obegriplig.

I
”Jills veranda” flygs nonsensartister in med dyra flygbiljetter
och ges höga arvoden för att sjunga gamla countrydängor och dela
politiska plattityder. I ett annars spännande upplägg. Jill är i
händerna på producentteam med politiska motiv. De letar upp de mest
extrema åsikter i delstaten och gör allt för att koppla ihop dem
med Trump, SD och allmän nationalism (och nä, jag delar inte deras tankegods heller). Alla oliktänkande buntas ihop
som alt-right. Eller ”högerextrema” som en stirrig Alex
Bengtsson kallade alla som inte delade hans infantila världsbild i
Live Opinion för någon månad sedan. Artisterna småpratar i köket
om tidernas ondska och är så goda och rättänkande att de blivit
blinda för sitt eget högmod. Ett högmod varvat med ringa eller ingen
kunskap om demokratiska stater, representativa styrelseskick, om
tusenårig kulturell evolution, hundratals år av samhällsdebatter och
prövad politik. För att inte tala om ekonomi. Hundra år av välståndsbygge har gjort alla rikare.

Kända personer
tycks leva och verka i en sluten bubbla. Där de ges överflöd av uppmärksamhet, priser och ceremonier och omsluts av en likasinnad kulturbransch och medieindustri. Även genom Statens kulturråd delar
kompisar och kollegor ut bidrag åt varandra. I somras
rörde P1 dokumentär vid detta men myndigheten slöt sig som en
mussla. Jag skrev även en blogg om det fördomsfulla hat vissa artister
ger uttryck för. Som staten avlönar dubbelt.

Denna
enfaldiga kultur måste upphöra för att ge rum för mångfald. På riktigt.

Sedan
hösten 2014 har jag kritiserat vänstern, och även nyandligheten –
då båda dessa rörelser stagnerat och blivit apparater för massprojektion. Att lämna dem har varit som att gå ur en sekt. Man avhumaniserar människor med
att vara ”egoist”, ”nationalist”, ”ha dolda avsikter”
eller ”högerextrem” och “rasist”. Mänskliga rättigheter, solidaritet och
rättvisa tillskrivs endast vänsterpolitik. Är du dessutom andligt troende ges total immunitet mot kritik eftersom upplysta personer är felfria och enkom av ljus. Men dessa rörelser är
så upptagna av en kollektiv och obearbetad ilska mot frihet
och pengar att ett monster skapats. För dem tycks jorden vara platt. Djävulen är kapitalism, Gud är
socialism. Under tre års tid har de ändå fått sin rödgröna
representant i regeringen och dess handhjärtanspolitik har till fullo skridit till verket. Men kan bara
beskrivas som katastrof. Ett kaos utan like. Den enorma belastning på
offentlig vård, skola och omsorg de orsakat är allt annat än god.

Hur blev det så här tokigt? När blev miljövänner miljöfundamentalister? När blev hälsomedvetna hälsofascister? När blev den frihetliga vänstern totalitär? Och varför?

Mitt enda svar är att de har alla en gemensam fiende. Och i samma ögonblick lede fi uppfinns börjar resan mot slutet.

Kilometerlång
text om konstens roll och våra gemensamma värden kan skrivas. Om
människors längtan efter gemenskap. Man kan läsa avancerade essäer
om det kollektivt omedvetna Carl Gustav Jung gjorde till sitt livsverk; om drömvärldens arketyper vi alla
klär av till sist; om illusioner som lyckligtvis spricker i ljuset. Vi är alla varelser som utvecklas känslomässigt och intellektuellt. Och andligen. Ju mer vi lär om oss själva – ju mer förstår vi om andra. Men vi har passerat en gräns och befinner oss i ingenmansland. Utan
lagar, utan regler. Där en lynchmobb agerar anklagare, domare och bödel i ett och via regeringsunderstödd hashtag görs immuna mot kritik även de. Där social justice warriors intar universitet och skapar slutna, döda rum. Där plakat- och identitetspolitik tågat in i
regeringsbyggnad och implementerats i intetsägande styrdokument
bland myndigheter, för att sedan köras ut och ner i systemet och
allt längre ner i halsen på oss medborgare. Svensk film går
inte att se. Teveproduktioner är politiskt polerad dramaturgi.
Rollbesatt av samma ansikten. Ibland blixtrar det såklart till och
någon produktion slinker igenom censurens filter (som Cowboykåken). Ju mer
byråkratiska fingrar i kakburken, ju mer meningslöst.

Men
kultur är inte en installation. Svensk kultur är ett levande väsen.

Kultur
är en en
pungspark mot stagnation och en kärleksförklaring till livets eviga
cykler.
Vissa
av oss
fångar upp en subtil
ton
i det kollektiva –
besjunger,
beskriver, iscensätter
och kanske
ställer
besvärliga frågor. Vrider
runt i huvudet på betraktare. Får någon att se sig själv. River
mayan. Får hovet att avgå. Skänker tröst. Gemenskap.

En
gång i tiden stod artister ut mot orättvisa.

Nu
är de del av makten. Och de sparkar neråt. I villfarelsen om att
vara goda krigare mot världens ondska. All
form av kritik rinner av dem eftersom du betraktas som ond och del av
den djävulska
och världsomspännande
konspiration man
bekämpar.

Men
Gud är endast ett ord och dess skugga bara en
illusion.