The
Tivoli går i konkurs. Efter att tidningen gråtit ut och gnällt på
politiker (som om de ska ha fingrar i en redan utspädd kulturell
soppa) så lyckades konkursförvaltaren hitta en ny ägare. Såsom
det går till på en öppen marknad. Hela kulturbranschen genomgår stålbad, guldruschen under nittiotalet är sen länge över och hur framtiden blir vet ingen. Filmbranschen hittade nya sätt att producera magiska serier. Men musikbranschen famlar efter nya marknader och olika försörjningssätt. Brist på inkomster är ett problem. Även för konsertarrangörer som Tivoli. Själv har jag ingen vidare
relation till nöjesstället, har besökt några få konserter under alla år de existerat. I april såg jag Plura & co, vilket
var en hygglig konsert, men stökigt framför scenen trots hög
medelålder. Samma kväll inträffade terrordåd i Stockholm, något
ingen nämnde något om från scen, men låg ändå som ett sjok av
oro runt landet. Fruktansvärda scener spreds och jag blundade.
Lyssnade till ”27” och ”Alice” i magiska versioner och lät
mig vandra i samma värld sånger blir till. Där allt som går
sönder blir helt igen. Där minnen och drömmar går hand i hand.

Där
tågen stannar vid ångfärjestationen med ett gnisslande tjut, en
visselpipa ljuder från perrongen. I stationsbyggnaden står några
äldre personer med helsingörsvagn vid fötterna. Man kastar ett öga
på stora klockan i väntsalen. Röster ekar. Sjuttiotalshimlen
seglar över Öresunds grönskimrande vatten. Några röker och
fimpar på stengolv. Köper biljett i luckan. Klipper den, går
ombord och avnjuter en pölse, köper färgglada karameller och hör
snart en dansk speaker i högtalarna meddela att färjan strax är i
hamn. Hundratals resenärer går av på dansk sida. I friheten. Över
knagglig gatsten, förbi skyltfönster och butiker pallvis med vin,
öl och sprit på hög, kors och tvärs igenom ett idylliskt
samhälle. Svensk krona är vid den tiden värd mer och svensken får
mer för pengarna. De äldre drar helsingörsvagnen full med ost,
kött, korv, vin, sprit, öl ombord på färjan hem. Ungdomarna
stoppar billig vodka i byxlinningen och passerar tullen. Sedan går
vi på tåget mot Ängelholm. Kvällen är räddad. Eller förlorad,
beroende på hur man ser på saken.

Knutpunkten
restes sten för sten i slutet av åttiotalet. Jag satt på ett
arkitektkontor mittemot och såg den monstruösa kolossen växa på
höjd och långsamt skymma min utsikt. Radions P3 spelar Jakob
Hellman och Roxette varvat med gemytliga gäster i både morgonpasset
och Ulf Elfvings ”Efter tre”. Ritbordet är fyllt av A3-stora
ritningar jag färdigställer och bär ner i kopieringen. De viks
ihop och överlämnas åt kontorets arkitekter och ingenjörer. I ett
annat liv, en annan tid.

Det mesta viks ihop till sist.

Den
gamla träkåken blev restaurang och nöjestillhåll i mitten av
nittiotalet. All nerlagd verksamhet omvandlas, tack och lov, och är
inget att oja sig över. Allt i våra liv blir historia. Minnena blir
dikt, sång, scenframträdanden, romaner, fotografier, en spelpjäs,
kanske film eller tv-serie och slutligen en parentes i ett
historielexikon. Kultur fyller oss med känslor. Delade upplevelser,
gemenskap. Vi vallfärdar till minnenas tempel, till banden och
artisterna på stora scenen i Sofieros vackra trädgårdar. Vi köper
bag-in-box och dövar huvudet, låter spänd kropp mjukna i
gröngräset. Äter medhavd sallad och revbensspjäll. Vi betalar
gladeligen uppemot sjuhundra för två, tre timmars frist. En karavan
av bilar rullar hem framemot elva, tolv. Musikerna sitter i loge
efteråt, svettiga och rastlösa. Adrenalinstinna.

Att
livnära sig i nöjesbranschen är svårt. De få som lyckas bör
skatta sig enormt lyckliga.

Dokumentär
om Winnerbäcks går på biograferna och jag läser några
recensioner där sångaren beskriver sin lyxångest och vånda inför
kommers. I alla andra delar av samhället tittar svensken snett på
framgång men av någon anledning går kultureliten och
idrottsstjärnor fri. Som om vi måste ge vissa fristad. Låta dem
blomma ut. Nästan immuna mot kritik vandrar de olyckliga ikonerna
runt i sin evighet, burna på ouppnåelig förväntan och bara
längtar efter markkontakt igen. Samma Lars flyger över värmländska
skogar och delar samma funderingar som fd statsministern och en
aldrig ifrågasatt Annie Lööf. Högtflygande visioner har sällan
relevans för vanliga knegare. Gränsen mellan ödmjukhet och
arrogans är hårfin, den senare trampar vi över i av att leva i en
lyxbubbla för länge. Bli alltför självupptagen.

I
Stockholm lufsar den alltid lika underhållande Mauro Scocco nerom
gitarrverkstaden och beställer en handtillverkad gura, träffar
allas vår Plura och tänker: vi gör en dokumentär. Och SVT
producerar. Sänder ut i etern. “Lasse har beställt en till”
säger gitarrsnidaren glad över att tillfredsställa sina folkkära
kunder.

Kameran zoomar ut. Jag knäpper av teven och
återgår till vardagen.

Någonstans
inom oss maler ackorden i en livslång cykel av känslor. En del av
oss hanterar dem med gitarr, andra med ord. Tänjer dem, bänder dem.
De flesta gör inget alls utav dem utan kör troget till jobb,
skjutsar barn till dagis, handlar kassar med mat och låter snällt
skatteverk norpa hälften av all inkomst åt ett alltmer delat land.

Ett land styrd av en moraliserande
regering, mässande, med närmast religiösa anspråk, höga
på egen förträfflighet, i försök att
dribbla bort oss medborgare. Var dag tar jag mig för pannan. Men ibland
gläds jag. En hashtagrörelse #metoo löper som en eld genom sociala medier
– förhoppningsvis når den allmän insikt om människans
kroppsliga autonomi, den okränkbara friheten att välja liv och
roll. Likhet inför lagen oavsett kön, hudfärg, ålder eller
etnicitet. Människans rätt att vara. Kanske vi även når insikt om
hennes tid, hennes pengar och upphör med allomfattande stat som
detaljstyr minsta regel, minsta beslut och orsakar vårdkö,
bostadskö, skolhaveri och bibliotek annekterade av ungdomsgäng.

I
en del avseenden är Sverige ett förryckt land.

Statens
våldsmonopol hanterar svårligen dagens kriminalitet, är svag i att
försvara äganderätt. Den göder ensidiga folkrörelser mot hot och
hat av landet mest inkompetenta kulturminister någonsin.
Skattepengar göder även överbetalda asyladvokater och tolkar i en
oändlig ström av ärenden. Asylsökande blir sittande i svenskt
väntrum, månad för månad utan mening, där de flesta längtar
efter att arbeta, ingå och långsamt integreras. Denna redan utsatta
grupp ställs mot funktionsnedsatta, vars beviljade stöd minskar,
samt ökar i ytterst tveksamma fall hos några släkt- och klanstyrda
grupper. Konkurrens om bostäder råder. Kriminella dikterar villkor
i allmän miljö och dialogpoliser pratar språk de inte förstår.
Lite avlägset hörs Tage Danielsson läsa högt ur Aftonbladet och
bjuda in en hel hög med Lindemanfigurer för att göra komik utav
all dårskap.

Finns det verkligen någon kvar som tror att politiker
löser problem längre?

De kommer bara och endast att börja peta i en
oändlig mängd dokument och handlingar och förstöra varje enskild
medborgares dröm. Den som inte tror mig kan köpa en tomt och börja
bygga sitt drömhus. Intill millimeterprecision kommer den ena
myndighetspersonen efter den andra att granska ditt ärende, ställa
verklighetsfrånvända krav och dessutom pynta iväg feta fakturor.
Såvida du inte bygger själv är du också tvungen att anlita
rörmokare, elektriker och byggarbetare som knappt hinner andas
förrän de skickar lika saftiga fakturor och hugger mellan 400 till
800 kr per påbörjad timme. Med knapp utbildning och lika knapp
hantverksskicklighet har de fått en roll i bostadspolitikshaveriet
de inte förtjänar. Lägg därtill fackföreningar med sina
maktmetoder om verksamhet inte låter sig dikteras av deras
villkor. Sverige är världens dyraste land att bygga i och när
riksbanken år efter år deklarerar extremt låga räntor är det för
att kompensera en ohållbar bostadspolitik. Effekten är: högre
huspriser på grund av bostadsbrist och på tok för dyrt byggande;
hög skuldsättning för främst småbarnsfamiljer, då de är
beroende av eget boende och inte har tid att stå år i kö; sämre
löneutveckling utom i en subventionerad byggmarknad; banker lånar
gladeligen ut åt svenska medborgare som sedan fastnar i en utsatt
skuldsituation om marknaden havererar likt den gjorde 1992. Läs mig:
socialiserad bostadspolitik göder bankerna. Staten och kapitalet
sitter i samma båt. Staten hugger din lön och gör dig beroende av
utlåning av pengar hos banker. Samt bostadsbidrag.

Leif
Nyhlén skrev låten 1972, när han passerade husen på Karlavägen
och kallt konstaterade att bidragen höjs samtidigt med att hyrorna
stiger.

Frågan
är bara hur samhället ser ut när politik och detaljstyrning
minskar. När meningslösa myndigheter avvecklas och de viktiga
styvas upp. När arbetande folk får mer i plånboken och inte
tvingas underkasta sig myndighetskolosser och bli eviga gäldenärer
åt banker. När vi går från frö till frukt på nolltid och
skördar naturlig rättvisa igen. När tanken inte stoppas och
regleras till dumhet innan man skrider till verket. Frågan är också
hur liten skattenivån kan vara utan att vissa faller igenom
tillvarons golv? Att få ner skattepengar i volym är viktigt av den
anledningen att de går in i ett nollsummespel. Ute i fria världen
kan de växa och transformera enorma resurser till gagn för många
människor. Men i statlig ägo tappar de värde och måste gå till
nytta, inte att förvalta dumhet eller konservera utanförskap. Bortåt tusen miljarder omsätts av
stat där utbildning, skola, vård, omsorg och rättsväsende är
enormt vital del av samhället. Dessa utgör 1/4.

De
borde utgöra 3/4.

Många
äldre saknar det land som fanns under sextio- och sjuttiotalet. Med
Televerket, Posten och SJ. Med kommungubbar som tömmer sopor i arla
gryning. Enkla sysslor i en enkel värld. Morgontidningen i brevlådan
lagom till morgonkaffet. Oljetanken fylls två gånger per år.
Skolan är statlig och tydlig. Två kanaler på teven där samtliga
medborgare jublar över Stenmarks nagelbitande åk. John Blund
avrundar kvällarna lite förnumstigt och flyger över hustaken med
sin rymdfarkost. Hantverkare mejslar ut det mesta av sitt kunnande
och tar betalt för gott arbete. Tjänstemän nagelfar kostnader och
sköter kärnverksamhet de är ålagda. Maskinskrivna dokument fylls
i pärm för pärm. Ingemar Bergman regisserar, Astrid Lindgren
berättar otroliga sagor och Gunnar Sträng norpar dem båda inpå
bara skinnet, äter upp vad de har på bordet, tömmer skafferiet och
äter sig genom visthusboden. Jagar dem ut ur landet. Liksom Borg och
Ingemar så småningom. De var inte kloka, sossarna, och än idag
debatteras skatter som vore en helig guldkalv, oantastlig, omöjlig
att problematisera. Artur Laffers teorier borde ägnas större uppmärksamhet. Skattetrycket 1950 låg på 18,6 % och 1976 –
när Pomperipossasagan publicerades – var skattetrycket 43,2 % av
BNP.

Absolut
topp nåddes 1990 med 50,3 %. Strax innan taket föll in och golvet
rämnade.

Hundra
år av enormt välstånd i västvärlden är del av förklaring till utbyggd offentlighet och därmed ökad skatt.
Vatten, el, avlopp, gator, tågräls, telefoni byggdes ut och ingen
behövde frysa ihjäl i ett öde soldattorp. Magra åkrar är ett minne blott. Hundra år av industrialisering och globalisering. Hundra år
av välfärdsbyggen. Dessvärre hundra år av reaktionär och våldsromantisk socialism
inspirerat av både fransk och rysk kulturrevolution. Tack och lov föll socialistdiktaturerna i slutet av åttiotalet. En efter en. Även i vårt land bröts planekonomiska marknader.

Många lycksökande unga män sökte sig till byggbranschen då. Med hisnande timpenning. Överbetalda i en brinnande
bransch. Skojare blåste hyggligt ovetande folk i renoveringsyran och
utlåningens begynnelse. När kranarna öppnades drack dårarna sig berusade av framgång (som
Lundell sjöng om i ”Halvvägs till havet”). Resten av
befolkningen fick betala kalaset under nittiotalets finanskris
tillsammans med hela regering och riksdag samt bankerna.

Ekonomi
är en flod av energi där pengar arbetar i ett växande verk av
välstånd. Ju mer man reglerar och moraliserar, ju sämre går det.
Och erkänn – du är precis som alla människor och flyr undan pekpinnar och moralkakor. Även du gör avdrag i deklaration. Var och en längtar frihet i denna värld.
All tid, hela tiden. Allt vi gör – gör vi för friheten. Precis
som Björn Afzelius sjöng. Samhällets problem är att friheten
politiseras och debatteras sönder. I religiösa och auktoritära
regimer är den förbjuden i lag. I vår del av världen är den ännu
lovlig. När Wiehe angriper nyliberalism som hot attackerar han samma
frihet som skänker syre åt hans låtskriveri. Hela kulturvänstern
har samma blinda fläck – de ser ondska i något andra ser som
frihet. Jag hoppas att kulturfolk är mer kunniga i framtiden och
upphör sin fåniga predikan. Att de upphör sin aktivism. Att de ser
sig som vemsomhelst.

För
egen del ägnar jag dagar åt familj, hus och skrivande. Huset är anslutet till fibernätet, en ny kamin installerad. Att upphöra med vanligt jobb var mitt bästa beslut på många år. Research till nästa bok innebär djupdyk ner i arkiven, mängder av klipp ur tv-historien har fyllt mina dagar. En tjugoett
år lång och vindlande resa genom samhället och livet är till
tredjedelen klar. Nästa album har vi lagt grund till och ska bara
kryddas lite, sen mix och mastring. Min inkomst är två dagars
pappaledighet. 3600 per månad. Utan klagan. Vedklabbar i kaminen
glöder och Love ränner runt i huset. Louise har bara sex veckor
kvar innan nästa gosse tittar fram och vi blir fyra i familjen. Fantastiskt och underbart. Världens bästa julklapp. Puss och kram!