Att leva drömmen är enklare sagt än gjort. Tom Petty gjorde det fullt ut.

Man kan nästa se honom i en video med cylinderhatt på huvudet och berätta en saga för oss: Ung man med gitarr vrider förstärkare på max, bildar olika band i söderns amerika men tröttnar på hämmad och inskränkt småstad och ger sig av. I amerikansk vagn rullar några unga musiker hundratals mil för att jaga skivkontrakt i en blomstrande miljonstad, i ett kulturellt mecka. I ett tidigt och färgsprakande sjuttiotal, bland skyskrapor, under dånande himmel, med radiostationer i var mans bil att ratta in. Vägar kors och tvärs, ovan och under. Tusen andra konstnärer, drömmare, musikanter står i kö. Många är komna, men mycket få är utvalda. Den bästa musiken görs i detta nu. En slags revolution äger rum, en sexuell frigörelse, en kollektiv LSD-tripp, där musik banar väg för nya drömmar, eskapism och en annorlunda gemenskap. Hundratusental människor vallfärdar till festivaler och arenor för att åtnjuta all denna himmelska blues.

En industri är i uppbyggnad, miljoner vinyler pressas, dollartecken rullar i huvudet på ägare i industrins topp. Lastbilar kör enorma lass av paketerade drömmar till skivbutiker i landets alla städer. En generation av unga vaknar i en explosion av band. Bob Dylan har både protestsjungit en hel medborgarrättsrörelse och lämnat den (där svensk musikerelit står kvar och stampar). Byggt en myt och avfärdat. Blivit utbuad av trogna följare och vänt dem ryggen. Transformerat sin roll ett par vändor. Han har också fylla flera dimensioner i de till synes enkla ackordscyklerna. Väckt albumformattill liv, samt blåst hopp i skallen på unga mänskor världen över.

En annan ung man förenklar hantverket ytterligare och deras vägar kom snart att mötas. Tidigt förstod en del producenter nykomlingens geni. Kort efter ankomst i Los Angeles tog de första inspelningarna form, bandmedlemmar kastades om och bandledaren fick snart sin självklara roll. På tunna ben, blont rakt hår och röd Rickenbacker besjöngs unga amerikanskors väsen lika mycket som hjärtekrossande unga mäns.

Tidigt fanns en sårbarhet. Långt från bredbent hårdrock, långt från posering och spelad image. Istället gör han humor av rocksångares myt – som i “Into the great wide open” och “Dont come around here no more”. I frihetens USA kan vemsomhelst leva drömmen, oavsett hudfärg, oavsett klass. Mängder med lyckosamma drömmare har gått från botten till topp i the land of free. I ett underland av figurer når de slutligen fram och får spela huvudrollen. Roll the dice. Den som vinner folkets hjärta, tar också hem storslam. En del kommer att förlora sig i rollen de spelar, bli ett monument, en orörlig staty i en överspelad pjäs och stänga in sig. I ett Graceland. Eller Neverland.

Tom Pettys residens brann ner till grunden.

Barfota, i jeans och t-shirt kröp han ur sitt hem. Familj, fru och barn fick bosätta sig på hotell. Allt annat var kol och aska. Tydligen var någon ute efter döda honom. “En mycket märklig känsla” ska han ha sagt. Men istället för att göra affär av händelsen, blev den början på en förändring efter en längre tid av tvivel och svacka. All framgång har en baksida ingen går fri från.

Riktiga konstnärer har ingen mall utan följer naturens lag. Använder livserfarenheter och omvandlar dem. Mirakel sker då, inte förr.

Världens främsta låtskrivare all time – Bob Dylan – använder Tom Petty & Heartbreakers som kompband under en världsturné -87. Vid den tiden var jag själv tjugo, ung och omogen och hade inte en susning om någon av dem. Och ingen aning om något annat heller. De då högt burna ikonerna vandrar från scen till scen, från stad till land till ny världsdel, och har säkert inte någon större aning de heller. Men begåvningar få förunnat och förmåga att släppa livet vind för våg, bli ett med sina verk och en hänförd publik.

Få uttryck är mer slitna än “falla fritt” men ändå vad allting handlar om. Alltid.

Någonstans längs vägen, i slutet av nittiotalet tror jag, spelar Tom Petty och bandet in en konsert i programserien “Storytellers” – en föreställning jag bandar på VHS och spelar sönder. Opretentiöst och med varm humor delar han berättelser kring låtarnas tillkomst. I “Free falling” exempelvis spelar Tom väldigt enkla licks inför Jeff Lynne samtidigt som han lite skämtsamt kastar ur sig några påhittade fraser.
“Ah, good” säger Jeff.
“Whats good” undrar Tom.
“Its all good” och så blev en av världens bästa låtar till. Ett av världens bästa album dessutom – Moon fever.

Öppna ackord. Enkla fraser. Magin i det enkla.

Att denna sångare hastigt lämnar in och ställer bootsen efter fyrtio år är såklart ledsamt men jag känner ändå den största av tacksamhet. Tack Tom Petty för att du gav mig tröst och vägledning, du gav mig och delade den enklaste av känslor, av sång och text att bada i. Att leva med. Så många fraser som stannat i mig, fått mig att tänka om. Att tro. Att acceptera min egen känsla, att dela den. Att försiktigt viska fram min kärlek och rädsla till någon. Att våga vara sårbar. Att bara släppa garden.

Tänk så enkelt livet kan vara. En drink, ett samtal och glömma för en stund vad som gick fel. Ingen revolution, ingen kamp, inga ilskna plakat. Ett lågmält samtal och så är det ur världen.

I en värld där en slags ideologisk krigföring pågår, där triggade grupper spelar ut mot varandra, där flera hundra år kulturell historia ska rivas och tillintetgöras (likt de görs av IS-krigare i ett tusenårigt Mellanöstern och drar alltfler religiösa grupper i krig med varandra). Meningsmotståndare tystas och alltfler medelmåttor spelar ut offerrollen till fullo för att ta makt över vanliga hederliga medborgare. Demokratiska verktyg slängs på tippen. Amerikansk flagga bränns inte bara på pakistanska gator längre utav av sitt eget folk. Ofattbart. Och allt politiseras, varje gest, varje liten detalj. Hela idrottsevenemang förpestas. Vanligt folk dras in i en polariserande eld och alla förlorar.

Inte ens det största och mest förlösande ackord i världen tycks råda bot.

I vårt land krockar också dessa extremer. I debatter, på gator, i digitala flöden. Två grupper förlorar sig i en olöst ilska, förblindad i kärlek till en lika illa formulerad och totalitär överideologi. Ingen av dem har förstått sångernas betydelse. Musikens roll. Även Neil Young överger sitt geni för politiska syften och drar in något Tom Petty sagt vid tillfälle och lägger ut på facebook. Så ofattbart sorgligt. Svensk artistkår är såklart vilsegången, men det har sina förklaringar. Vi kan bara hoppas på tider när musik och konst vitaliserar igen. Återerövrar de gemensammas röst. Förenar. Låter fascisterna och dess antirörelser gapa på platser ingen bryr sig om. Tills de tystnar. Och kanske börjar lyssna igen. En svag viskning når kanske örat och tårar ögonen.

Kanske bjälken ger vika.

“This machine kills fascists” skrev Woody Guthrie på sin gura under fyrtiotalet. I en tid av dårskap, fattigdom och mycket enkla levnadssätt på landsbygden. Med vidrig apartheid på sina ställen. Med gitarren som vapen, istället för högaffel, sjöng han sina besvärjelser inför några få lyssnare, tog dagjobb, levde kringflackande liv, stod på de utsattas sida, de fattigas, de svartas. Skrev krönikor i arbetarblad och författade. Plockade upp amerikanska folksånger, skrev egna ibland, sjöng dem. Blåste munspel. I en tid utan tv. Med knapp radio. Vinylens första steg undkom honom. Sånger blåste bort med vinden och en ung man från New York satt vid hans sjukbädd i tidigt sextiotal, sjöng lite för den sjukdomsdrabbade trubaduren, lindrade hans smärta och tog snart över stafettpinnen.

Alla svenska låtskrivare är sprungna ur dessa två enkla folksångare. I amerikansk anda. Amerikansk tradition. En av dessa två blekansikten fångar upp och kanaliserar svart blues, gospel, soul och country som ingen annan. Snacka om kulturell integration. Han diktar snart världshistoriens alla främsta låtar.

Och banar väg för så många andra.

Tom Petty möter Elvis under en filminspelning i samma veva och är sedan tvärsäker på sin roll. En vindlande livsresa kommer ta fart och upphör femtio år senare. Endast sångerna återstår nu. Vinylerna i bokhyllan. De enkla fraserna vi sjunger tyst i huvudet, eller lyssnar högt på och navigerar med i livslabyrinterna. Sånger jag även kommer marinera mina söner med. Just ikväll sitter jag på sängkanten med min tolvsträngade Levin och spelar tyst Room at the top, Crawling back to you och Free falling. Vår gosse somnar gott och vaknar med ett skratt.

Svårare än så är det inte.

Woody hade fel, gitarrer dödar inga fascister utan får oss att drömma och fäkta undan bister, rå verklighet. Drömmar skiftar känslan, aningens, släpper in morgonljus och vädrar ut. Och någonstans från en lovande himmel sitter nu ett helt koppel av magiska sångare och inspirerar mänskligheten till stordåd. I det enkla. Tre ackord och fritt fall.

Peace!