Blog Image

I MITT UNDERLAND

En varg sökte sin flock

Nöje, musik Posted on Fri, February 15, 2019 07:56:39

Juli
1987.

Vår
vita minibuss svänger inom lilla torg i Halmstad och parkerar. Varje
fredag går vi runt hela stan och tömmer parkeringsautomater. En
nyckel och ett vred och automatens mynt ramlar ner i tygpåsar från
Riksbanken. Vi tömmer längs gator i innerstan och lägger in tunga
och väl fyllda tygpåsar i bilen. Sen kör vi vidare. Klockan är
strax efter lunch. Jag är ung och utan drömmar. Svenne, min
arbetskollega är kring de fyrtio, lätt överviktig och ganska lat.
Men glad. Dessutom stans största Lundell-fan. När vi rundar Scandic
hotell bromsar han tvärt in.

”Fan,
såg du… det är Lundell, för i h-e, det är LUNDELL!” säger
han upphetsat.

Ut
från hotellet stegar mycket riktigt den svenska rockstjärnan med
armen runt en vacker kvinna. Stupfull. Han vinglar vidare nerom stan
och ut ur sikt. Bandet ska uppträda mot kvällen. Svenne är
alldeles till sig. Efter någon kvart hämtar han sig och vi
fortsätter tömma p-automater tills fredagen är till ända och
gatukontoret håller helg.

Mot
kvällen står Svenne längst fram vid kravallstaketet med tusentals
andra och skrålar med i Lundells texter och refränger. Och kanske var de alla lika fulla då. Jag förstår dem. Musik och fylla är en
befriande flykt från vardagens kamp. På måndag är alla på jobbet
igen. Även Svenne. Den tillfälliga extasen i honom borta. Kanske
dränkt i för många roliga drinkar.

”Nån
jävla rebell måste ju Sverige få ha kvar!” lär Lundell ha sagt
apropå att vara berusad på scen.

Kort
därefter sätter han korken på flaskan. En tio år lång fest är
slut. Kroppen är sjuk. Lusten borta.

För
hundratusentals människor har han sedan första skivan och
framförallt debutromanen ”Jack”
ömsom inspirerat,
ömsom tröstat. Till konserter har folk vallfärdat. I ”En varg
söker sin flock” gör han upp med alkoholen. Bättre låtar
skrivs. Bättre böcker. Som också provocerar. Inför dubbelalbumet
”På andra sidan drömmarna” från 1996 poserar han med två
vackra, lättklädda modeller i tidningen Slitz och en puritan urban
kulturelit i Stockholm sätter drinkarna i halsen. Han blir i samma
veva måltavla för unga kvinnliga nöjesjournalister. Att vinna den
debatten visade sig lika omöjlig då som nu. Hela tiden har han
speglat samtiden och väckt känslor. Hela vägen bort från Idiot
city och allt längre inåt landet. Alltid med en gammaldags
socialdemokratisk idé om solidaritet med svagare grupper. Ett
politiskt system han under inga omständigheter ville ingå i själv.

Frihet
är viktigast. Men frihet bara för en själv är ingen frihet alls.

”Jag
växte upp i folkhem. Jag växte upp i hela den tanken och idén om
ett folkhem. Jag har sett den visionen byggas genom hela femtiotalet,
sextiotalet, sjuttiotalet och så vidare tills visionen var
färdigbyggd./…/ Visionen bar inte längre så vad gör vi nu då?
Och det är väl ingen riktig som vet vad ska göra nu då. Och när
vi inte vad det är som ska ske då brukar ju reaktionära krafter ta
över. Det väller in reaktionära högerkrafter och så vidare”
säger han i en dokumentär från 1995.

Tjugofyra
år har passerat.

Göran
Persson lämnade politiken efter valförlusten 2006 efter tio år som
landets statsminister. Nya moderaterna vann valet. De utropade sig
till Sveriges arbetarparti. Göran Häggström talade åt
verklighetens folk. Socialdemokratin övergav att vara
arbetarklassens parti och lämnade den flock som röstat på dem.
Istället siktade de in sig på framväxande underklass i förorterna,
etniska minoriteter och muslimska föreningar – som också lovades
inflytande. Alla politiska partier böjde sig sakta för
identitetspolitik och satsade på mångfald. Att ifrågasätta en
alltför stor migration blev ett tabu stort nog att få
Sverigedemokrater att växa. År för år. Dåvarande
integrationsminister Erik Ullenhag viftade bort alla farhågor om
ökad segregation och fortsatte implementera offentligheten med
värdegrundsarbete.

Folkhemmet
är sönderrenoverat. Svensk kultur finns inte, hävdar vissa utan är
bara uppkommen ur andra kulturer – som tokhyllas och är tabu att
approprieras. Kulturarbetare ogillar oliktänkande. Bloggare önskar
styras av en klimatdiktatur. Inga rebeller hörs. Minsta lilla
livstecken från en sextionioårig författare på Österlen och
kvällspressen brinner.

Många
kippar onekligen efter syre i denna vanvettiga samtid.

När
Ulf Lundell återigen letar sig ut i svenska städer lär publiken
sjunga med i texter om en mans drömmar och ett land som både rests
och fallit. Drömmar är allt. Utan dem dör vi. Utan dem ingen
framtid. Berättare som Lundell gör oss orädda för dem.

Svenne
är pensionär idag. Äger sin tid. Men bär mer minnen än drömmar.
Om ens några. Tar hellre ett glas. Blickar in i horisonten.

”Nån
jävla rebell måste det här landet ha kvar!”



En blues innan taket faller in, väggarna välter och golvet rämnar. Del 6.

Nöje, musik Posted on Tue, April 17, 2018 06:57:01

Mars
2018.

Var
dag börjar klockan fem. Mörk morgon. En kvarts yoga, en stilla bön.
Två koppar nattsvart kaffe. En hög med hembakt fröknäcke. Någon
enstaka bil passerar utmed vägen. Någon timmes skrivande innan
resten av familjen trippar nerför trapporna och fyller rummen med
oförställd glädje. Elementen är varma. Trädgården ett fruset
stilleben. Nakna buskar och träd i väntan på våren och att saven
stiger genom stammar och ut i varje liten kvist. Älskade moder
natur. Du skiter fullkomligt i skatt och skuld och byråkratisk
millimeterrättvisa. I fördelningspolitik. I ängsliga
åsiktskorridorer. Du bryr dig inte ett smack om rätt och fel, om
ont och gott. Du river upp hav och klyvs mot stenklippor, du sliter i
vindpinad tall säsong efter säsong, du drar likt vilda tornados
över amerikanska slätter, likt uppslitande orkaner över karibiska
öar och in i Florida, du bränner tunnland efter tunnland i
kanadensiska skogar. Låter lava ödelägga byar intill frustande
vulkaner. Du sköljer tsunamihöga vågor in över sydostasiatiska
stränder och skövlar värre än tusen bulldozer någonsin gjort. Du
är en kraft inom oss omöjlig att tämja, ändå genialt betingad
till ständig anpassning. Du skyr inga medel för att återställa
balans. Men inom dej trängs djuren med människan och inom ramen för
mänskliga samhällen har vi lagar och regler. Regering och riksdag,
representativt parlament eller andra beslutande organ.
Maktdelningsprinciper, yttrandefrihetslagar, tryckfrihetsförordningar
och en fungerande rättsstat. Grundlagar upprättade för över
tvåhundra år sedan. Demokrati sedan kvinnlig rösträtt. I takt med
folks självständighet behövs mindre lag, mindre kontrollerande
makt. I hela västvärlden har brottsstatistik gått ner.
Demokratiskt sinnad population har lärt sig hantera frihet och ägnar
tid åt självförverkligande. Till väst flyr människor. En del
flyr undan krig. Andra i hopp om ett bättre liv. En del unga pojkar
av tvång för att sedan agera dörr åt en manipulativ släkt och
utnyttja lagar kring anhöriginvandring. Människor massvandrar in i
europeiska välfärdsstater. De vill ingå i
liberala, sekulära samhällen. Alla önskar slippa en våldsam, tvingande, förtryckande,
kvinnohatande, manshatande och barnfientlig kultur. Den som söker
asyl i frihetliga samhällen måste lämna dessa vanställda sidor.
Hederskulturer är dock ett problem. Bakom lyckta dörrar fortlever
övergrepp mot släkters döttrar. Vars mödrar moraliserar över dem
och hotas till livet av fäder och bröder. Släkter samverkar.
Bildar klan och insyn närapå omöjlig för lagstiftning att
penetrera.

De
förtryckta döttrarnas rätt att yttra sig fritt är enda redskapet
ut ur helvetet.

Fram
till för några år sedan var ordet fritt, men dårarna fyllde
spalter och ledare med moraliserande nonsens och tog pennan ur hand
på karikatyrtecknarna. Dårarna friserade verkligheten. De intog
politikens värld med foliehatt, omvänd rasism och skruvad sexism.
De öppnade Pandoras ask och lät galenskapen flöda fritt. De har
samtliga gått vilse i ledning av sanningsministrar och låter sig
kuvas av åsiktspoliser.

Journalisten
Jan Scherman åker land och rike runt för att ta tempen på
demokratin i en dokumentär i tre delar. Visad i SVT. Företagare är
övertygade om att antalet ledamöter är för många. Politiker är
för okunniga. De vet för lite om både politik och företagande.
Ingen vill såklart överge demokratin men samtliga ser gärna att
den evolverar.

I
närgående klipp ställer Jan obekväma frågor. Skickligt, moget.
En mur av pressekreterare omger folkvalda. De håvar in frågor och
dikterar vad robotpolitiker ska säga och inte. Sväva på målet
kanske, men aldrig ge några definitiva formuleringar. Sittande på
fotbollsläktare i småländsk ort ojar sig Annie Lööf över hot
och hat och vänder lite plattityder. Många ord kommer ur henne. Men
inget sägs. Ingenting. Centern kommer gå samma öde till mötes som
miljöpartiet. Riksdagens talman Urban Ahlin är frispråkig. De två
männen avnjuter varsin korv och samtalar om en alltmer frånvarande
autenticitet. De oroas båda över framtiden.

Intressant
är att inte en enda musiker eller författare intervjuas. Inte en
enda. Kulturbranschen är inte ens en maktfaktor längre.
Kulturministerns uppdrag är enkelt. Den kulturrevolution hon drömmer
om har sövt en hel bransch under två decennier. ”Demokratin måste
demokratiseras – ständigt” citerar hon en 101-åring hon mött
över fika. Ändå totaliserar hon i syn och handling och mobiliserar
en rättänkande stab.

I
en mycket obehaglig scen gör Jan försök att intervjua en man från
Nordfront som vägrar prata med honom. Istället blir han kallad en
”äcklig, vidrig jude och sionist.” Jan är otroligt smidig och
undkommer polemik med dessa dårar och galningar.

Rädda
för känslor. Sin oförlösta ilska, sitt avgrundsdjupa förakt.

En
helig princip är att aldrig någonsin lägga känslor, upplevelser
och åsikter över någon. Dela dem och låt andra ta del utav dem.
Människans fria vilja är helig. ”Yttrandefrihetens gräns går
vid förtal och uppvigling av våld”, säger Aron Flam. För att ta
ansvar för sina yttranden måste en befolkning vara fri att säga
vad hon vill. Att hemfalla åt invektiv och ilskna utbrott eller att
kokettera över sin heliga sanning har motsatt effekt. Alltid.

Låt
dårarna tala i dagsljus, inför strålkastare. Ställ dem mot
väggen. Tids nog är de tvungna att famna sin egen skugga.

Hotet
mot demokratin är människor med totalitära anspråk. De som
drömmer om perfekta människor i en perfekt värld. ”Det leder
raka vägen till Gulag eller Auschwitz” summerar Per T Olsson i
dokumentären. Eftertexter följer. Min vardag återvänder med
småbarnsliv, husbestyr, knapp lön, knapp tid och oket av att leva i
ett samhälle där tilliten rämnar. Faller isär. Söndras. Enda
botemedel är att odla visshet. Att hoppas på repression av
uppkommen sjuka.

”Folk
vågar inte säga någonting” säger min granne.

”Varför
då” undrar jag.

”Man
blir kallad rasist.”

”Fortfarande?”

”Ja.”

Våra
datorer och mobiltelefoner uppdateras dagligen. Algoritmer sorterar
information åt oss. Vi vässar vår kunskap. Vi lär oss. Vi
ordineras kognitiv beteendeterapi om vår värld faller. Vi sitter
med terapeut i nedsläckt rum. En del låter sig hypnotiseras och
vandra åter i det förflutna. En del vandrar tusentals år i tiden.
En del fram. Väl därinne förstår vi att livet inte upphör, att
döden inte existerar.

Men
väl rädsla inför dem båda.

Alla
undrar om andra sidan. Vad som händer när hjärnan släcks ner och
hjärtat upphör att slå. I rädsla för döden håller många andan och kör rakt in i infernot, rakt in i
trafikjiddret, rakt in i härvorna av intrasslade relationer och drömmar, rakt in i
förbannelsen av eviga räkningar och fakturor, statens oändligt
långa fingrar och prästerskapets förmaningar, medias blåslampa
och utplånande strålkastarljus där vi antingen hyllas till döds, eller tigs ihjäl. Vi
lät oss förföras av lömsk postmodernism, numera implementerad i
folkvaldas diaboliska värdegrund. Mer än någonsin behöver
människan en absolut värld att relatera till. Inte en fiende. Text
kan förföra, göra oss odödliga, men andra sidan är väsensskild
vår. Svår att nå, omöjlig att komma åt.

Nålsögat
passerar vi alla en dag. En del innan sista andetaget, andra under resans gång. Mitt passerades under några dagar i maj
1997.

En
svartklädd och mäktig gestalt stämde träff med mig nere i Prag.
Hans namn var Mr Jones. En andlig vägvisare från en annan
dimension, en annan tid, förstod jag efteråt. Tillsammans med honom
började mitt livs upptäcktsfärd. Scenen vi möttes i minns jag i
detalj än idag, som om det var nyss och alltid med samma kraft,
samma innebörd. Tusen gånger har jag berättat och skrivit, bedyrat
och upprepat, inför människor som inte förstår. Tusen gånger har
jag strött pärlor för svin. Tusen gånger för många. Men det är
inte skivan som hakat upp sig. Nålen går djupare och djupare. Våra
liv upprepas. Samma scen utspelas. Nya aktörer kommer in och efter
hundra tagningar är replikerna alltför bekanta. Something is
happening here and I dont know what it is, do you Mr Jones
,
sjunger en ung Dylan från en scen i London sent sextiotal. Han
passerade en mytomspunnen korsväg några år tidigare och köpslog
med the big boss. När han återvände till New Yorks små klubbar
och spelställen fanns en närvaro ingen annan hade. Men Dylan
stannade inte där. Hans personliga resa stod över kollektivets.
Massornas förväntan.

Vi
fattar alla ett beslut någon gång i våra liv. Du är ansvarig.
Ingen annan.

Vissa
måste skylla ifrån sig: Att ha klippdocka. En spyhink. En
syndabock. En pojkvän att häva all skit över. Ett barn att
projicera egna olater över. En dålig chef. En terapeut kanske. Men
livet är ett oskrivet blad – en tabula rasa – och när väggen
är fullklottrad är det tid att sudda ut. Se igenom. Ta emot hjälp.
Utöka perception.

En
del stampar fot. Trampar vatten.

Den
unga tjejen är mitt i infernot. De eviga samtalen under arbetstid,
sms:en, rökandet, klagandet på pappan till deras två knoddar, de
många älskarna i lika många städer. De ständiga kommentarerna
när någon lämnar rummet. Den bitska, sura tonen. De undflyende
cheferna. Vad än någon säger åt henne går rakt in i elden, blir
kol, blir aska. Likt fimparna ut mot gatstenen utanför
kontorsbyggnaden i industriområdet. Mitt över gatan finns en annan
värld. Ett spårområde SJ ägde en gång. Tåghangarerna i tjock
plåt. Elledningarna uppå massiva stålreglar och tjärade stolpar.
En övergiven värld. En rest ur ett Sverige som fanns. Nu passerar
unga killar med huvan uppdragen, helt utan riktning, från en skolsal
till en annan. De passerar nonchalant genom ett land unga friska
starka män byggde en gång. Unga män asfalterade vägarna. Reste
tegelhusen. La rälsen. Grävde ner kablage och spillvattenrör,
vattenledningar och telekablar. De svor antagligen i byggbodarna,
spelade kortspel, rökte, tog en jävel i var tå och fortsatte mot
sena eftermiddagen. Deras barn gick skola om lördagar. Unga huvuden
i en förlovad värld. Fädrer arbetade för barnens skull. För
framtiden. En framtid ynkliga slynglar pissar på, kastar smällare
åt, gör sig tuffa i lektionssalarna för. Kvar står uppgivna
lärare med kritan i hand. Utan verktyg att hindra. Elevens rätt och
inflytande ledde till anarki där de få förgör för de många. Ett
maktvakuum där reaktionära krafter går in. Ensamma lärare vid
katedern har inget skydd längre, få söker till utbildning, ännu
färre stannar till pension. Den sönderpolitiserade skolan är inget
för mina barn. De lär inte gå dit. Vi lär inte stanna.

En
misshandelsdom i Solna Tingsrätt åker upp på förstasidorna och
upp till tv-debatt. Självaste Leif GW skakar på huvudet och tror
inte sina ögon efter att ha läst utlåtandena. Islamisterna i vårt
land finns i så många instanser, de äskar mängder med skattemedel
och bygger upp föreningar där ingen får insyn. Lagstiftningen är
oduglig i att möta ideologiska och religiösa anspråk. Allmänheten
är lika oduglig i att hantera islam. Medborgare är också förda
bakom ljuset av odugliga politiker – som krokar arm med politiska
företrädare av svenska kyrkan, som i sin tur krokar arm med den
mest vanställda av alla religioner. Tillsammans bildar de
århundradets mest löjliga värdegrund, drömmer om god ton och
sansade samtal.

De
tror sig stå för det Sanna, det Rätta, det Goda. Men drivs av
kärlek till sin övertygelse. Inget annat.

De
kunde lyft buddisterna, hedningarna, humanisterna, men väljer de
mest radikala av krafter – som är mästerliga i att manipulera och
indoktrinera. Det märkligaste av allt är när hederliga
journalister och enskilda opinionsbildare granskar och avslöjar
hyckleriet så misstänkliggörs de. Manipulationens mäktiga kraft
utnyttjas maximalt och svenska värdegrundssekter låter sig
gladeligen användas.

Ansökan
om böneutrop i Växjö hanteras av nyttig idioti och korkade
tjänstemän. Tack och lov engagerar frågan hela landet. Vi måste
stoppa till truten på alla megafoner av propaganda. Vi måste lära
barnen göra karikatyrer av religiösa ikoner och skratta högt och
hjärtligt åt fantasierna. Vi måste göra narr av dem. Klä av
imamernas uppblåsta kostym, slå hål på grandiosa självbilder hos
män i deras församling. Sätt på dem clownnäsa. Oroa dem. Stryp
deras energi, kväv deras möjligheter. Krama dem inte. Buga inte.
Bekräfta aldrig. Låt de på egen hand ebba ut till den minoritet de
utgör. Låt de långsamt dö ut och låt framtiden göra dem till
människor. Med äkta känslor och ärliga åsikter. När tiden är
mogen – släpp in dem till terapeuterna och livscoacherna.

En
isande kyla släpper inte landet. Vädret speglar nästan debatterna.

Små
tecken på tillfrisknande. Böcker börjar släppas. Ett nytt
politiskt initiativ är mer och mer aktivt i medierna. Framförallt i
sociala. Alternativ media har varit vasstrået att andas genom under
några år. Vi behöver dra ner syre i lungorna och vädra ur de
unkna föreställningar som härskat under lång tid. Ingen orkar en
dag till i skugga.

Varje
liten kackerlacka måste fram i ljuset. Varje litet troll. Varenda
liten trollpacka.



En blues innan taket faller in, väggarna välter och golvet rämnar. Del 5.

Nöje, musik Posted on Wed, April 04, 2018 07:17:48

Augusti
1999.

En
vind drar i tyllgardinen. Ante var en av många som skruvade ihop
denna värld innan millennieskiftet. Dygnet runt satt miljoner killar
och tjejer på obetald tid och fogade samman mänsklighetens allra
största demokratirörelse. Bill Gates vision om en dator i varje hem
blev verklig under några få år. Själv skrev jag ur eget huvud och
ner på vanligt papper uppkopplad till väder och vind. Ena fingret i
luften, örat mot marken. Datorbesatta fann mening först när de var
ute i den kodade världen. Med lösenord och användarnamn. Allt
längre inåt ett ingenting. Med fingrarna i chipspåsen och hörlurar
på. Min vän pausade efter ett halvt dygns trixande, gick in i
duschen och bytte om för ett pass på boendet i Karlskronas utkant.
Ett nedlagt industriområde. Till stressade, kaffepimplande
medarbetare och manipulativa unga ingen annan klarade av att hantera.
Ante körde de tre milen längs E22 och körde av mot Lyckeby.
Stannade bilen och gick in i den låga byggnaden. De kokade kaffe,
snackade med klienter i gemensamma rum och fortsatte reda ut deras
mardrömsvärld. Ante hade pluggat i Växjö, blivit
behandlingsassistent och läst psykoterapi i alla riktningar, pratat
lösningsfokuserat och hade själv växelvis egna bekymmer enklast
löst med mat eller drink. Precis som i LSS-industrin drogs folk med
grav medberoendeproblematik in i dessa yrken. Att skärskåda andras
problem och slippa sina egna är behagligt men verkningslöst. Att
ges full lön, åka på Kay Pollak-inspirerande kurser för andras
pengar, ingå i fackkollektivens eviga klasskamp och mässa att
missbruk är sprunget ur socioekonomiska förhållanden är också
skönt men likaledes meningslöst. I det smala köket hade Ante en
tavla där han skrev upp dåraktiga citat från de oändliga mötena.
Floskeltoppen. I hans yrkeskår fanns även en pågående könskamp
Ante hanterade med utmanande kommentarer. Men några av hans
kvinnliga medarbetare blev sura och trumpna. När det var konferenser
och uppsluppen fest med alkohol ville de dock ligga med honom. Vad
huvudet tycker stämmer sällan med vad kroppen känner. Diskrepansen
dem emellan är kanske vad allt handlar om. Och kanske
indianhövdingen har rätt i att den längsta resan vi gör är den
jag ägnade varje minut åt. Dygnets alla timmar.

I
källarlokalen på Föreningsgatan i Göteborg satt jag framför en
av många datorer projektet tillhandahöll. Ett par klick och ut på
nätet och en publik infosajt med biografi, spelningar och
mp3-spellista. Ett nytt blad i dagboken skrivs. Min hotmail öppnas
och sidan laddas långsamt upp. Några enstaka mejl läses. De andra
grupperna satt med sitt. Min projektledare Tomas ställer sig i
dörröppningen och berättar om sina drömmar. Sina dikter. Hur de
knyter samman hans värld. Med röda skosnören. Vi pratar lite,
sedan åker mina fötter i sandalerna och ut längs Göteborgs vackra
gator. Över gräsytor, över torg, under högspänningsnät.
Spårvagnar rullar kors och tvärs, bilar parkerar i stans alla
centrum. Biograferna affischerar senaste film, tidningar recenserar,
hyllar och sågar. Kaféer står öppna, liksom Domkyrkan och jag
äter ofta lunch på Govindas restaurang. Lägger upp en vegetarisk
måltid på tallrik av stål. Ser ut över Nya allén. Skriver några
rader på en ny text. Författar ett sms. Läser svar.

Ibland
rullar vagnen ut till Godhemsgatan men oftast promenerar jag i högt
tempo. Alltid med en sång i huvudet. En text, ett flödande samtal
med högt och ovan. Kryssande mellan husen på långgatorna, upp mot
Masthugget, uppför backen mot Bengans och in i Majorna. Förbi
flerbostadshusen i tre våningar och öppna innergårdar. Cyklar och
soptunnor var fredade. Folk hälsade. Unga föräldrar rullade
barnvagnen nerför gatan i hopp om en lycklig, lovande tid. Min
generation hade inga behov av radikal politik eller religiöst
nonsens. Många av oss sextiotalister hade läst Wayne Dyers Älska
dig själv
och gläntade försiktigt åt en outforskad andlighet.
En uppsjö amerikansk nyandlig litteratur distribuerades och
handlades. Amerikansk tv-show lanserade både dess idéer och
författare. Oprah Winfrey gav syre åt dessa fenomen. En mängd fyrtiotalister hängav sig åt indiska gurus, experimenterade med
både droger, fri sex och kollektiva krafter som snart snärjde var
individ. En kulturrevolution pågick och lämnade alla med fickorna in- och utvända, själen borta. Den
de dyrkade omgavs av flådiga bilar och ett överflöd av pengar, lyx
och ihåliga undersåtar. Vår generation var annorlunda, vi föll
inte för bluffande magiker och leviterande människor i ashrams. Vi
trodde inte på en föräldrageneration som låg med allt och alla
men inte kunde hålla ihop vare sig själv eller ett resonemang. Mest extrema var konstnärskollektiven, de härligt galna teatrarna, med en ensemble självupptagna och radikaliserade – som formade och fostrade vår
tids skådespelare. När sjuttiotalet långsamt brann ut kom
åttiotalet med en explosion av färger och brinnande
marknadskrafter. Min generation fixade frisyren inspirerad av George
Michael och Limahl, bar lappade jeans och midjekavaj. Fantasirik och
actionspäckad amerikansk film visades på bioduken, soundtrack
såldes på vinyl. En aldrig sinande ström av film på VHS stod staplade i videobutiker och
varje helg hyrde vi minst två, beställde pizza och halvlåg
i soffan under söndagen. Unga amerikanska skådespelare poserade på
idolplanscher och klistrades över pojk- och flickrumsväggar.
Musikvideon lanserades genom MTV och sändes dygnet runt.
Västvärlden tog ett kvantsprång i utvecklingen och välte
slutligen Berlinmuren. Den syrerika friheten gav förtryckta folk
kraft att störta sina socialistregimer. All planekonomi, all statlig
reglering föll samman även i vårt land under tidigt nittiotal.
Politiken kunde inte kontrollera marknadskrafterna – människors
önskan och vilja – och ett gammaldags system brakade ihop. Precis
på samma sätt och av samma anledning som östblocket.
Sextiotalisterna hade i samma veva skaffat sina första barn, bildat
sina familjer, köpt sina egna hus och tvingats punga upp med 13 % i
bolåneränta.

Mängder
med familjer hade belånat sina hus upp till skorstenen och över en
natt tvingats sälja sina egendomar. Billigt. Åttiotalets lånefest
var över, men – det var inte enbart marknadens fel. Den maktgiriga
socialdemokratin stod lika skyldig. Den infantila drömvärld de sålde
in med sin lotteriverksamhet följer exakt samma mall som Postkodlotteriet och annan hårt vinstdrivande verksamhet. Men man säljer ingenting, man producerar drömvärldar. Dyra lyxbilar utlovades åt
hyggligt folk, norrlandsstugor och resor till paradisöar, ekonomiska
oberoenden när högsta vinsten drogs! Att låta vanliga hederliga
medborgare tjäna ihop sin egen förmögenhet genom hårt arbete går inte för sig. Passivt-aggressivt stämplas du än idag som ond om du inte
bidrar till det allmänna via skattesedel.

En
bluff långt värre än indiska gurus.

Ungefär
samtidigt kraschade en amerikansk radiovärd sitt äktenskap, blev
utkörd hemifrån, förlorade sina jobb och drogs med hälsoproblem.
Han drev runt bland andra hemlösa, levde med handen i soptunnan
efter dagligt bröd och började snart häva en förbannelse i samtal
med högre entiteter. Från tillvarons absoluta botten kom boken
”Samtal med Gud” ut i mitten av nittiotalet och sålde som smör.
Den kom att översättas till fyrtioåtta språk och spridas världen
över. En text som enkelt förklarade mystiska upplevelser,
attraktionslagar, tankens förmåga och känslans oförmåga, själen
och kroppen, evigheten och nuet. Kunskap som idag – när aggressivt
religiösa organisationer välter samhället inifrån, äskar
skatteresurser, bygger sina tempel och fyller dem med infantil
nonsens och betvingar vanliga människor att lyssna till dess
propaganda – är vitalt för samhällsdebatt. Jag inbillar mig att
många saknar kontemplation, meditation och visshet om något evigt
och oändligt. Ingen klarar en torftig tillvaro utan drömmar, utan
hopp, utan liv efter detta. Ingen ung människa med vett och huvudet
på skaft vill ta del av ett liv där du ses som skatteboskap. Där
din inkomst mjölkas på mer än hälften åt en omättlig best.

Vi
är mitt i ett pågående världskrig. Fast inom oss. Var person är
en mobil cell i en global hjärna. En figur i det kollektivt
undermedvetna. En larv i kokong, redo att bryta mörkret. Mer finns
mellan himmel och jord än någon någonsin drömt om gosse, och vi
står på randen till en annan värld. Du rispar mobilskärmen och
vill igenom, men kan inte koden. Du ringer hem den ena drömmen efter
den anda. Något saknas. Huvudet kryllar av så
många frågor att kråkor bygger bo. De kraxar sönder all
konversation och leder vilse. Följ inga ledare, låt inte andra vara
språkrör för din värld. Svara an på varje känsla, på allt som
händer. Bli aldrig del av en mobb eller ett drev. Var din egen.
Ingen annan kan ta din roll på scenen, din plats i biografsalongen.
När någon raglar berusad in mellan stolarna och gapar ut sitt
förakt vet inom dig hon förlorat båda.

Längs
trottoarerna i det gemytliga Göteborg, förbi små affärer och
parkerade bilar vandrar lilla jag. I århundradets sista minuter. I
lugnet före stormen. En någorlunda ung man i början av sitt livs
resa med band, skivkontrakt, scener, loger och radiointervjuer.
Kanske tv-uppträden. Replokalen låg ute i Röda sten, i Klippans
gamla fabriksområde. Stor öde parkering och utsikt över älven.
Ett kluster av tegelbyggnader från en svunnen tid där gamla tidens
arbetare gått och stått och bekämpat stålet med naturens krafter.
De övergivna husen var nu replokaler åt äldre män spelande sina
meningslösa covers, eller unga män gapande sina svengelska texter i
extremt skitiga lokaler. Ölburkar, bananskal, äppelskal, tomma
chipspåsar, helfyllda askkoppar och utskrivna textblad på vingliga
notställ, över bord, i soffor, klistrade på äckliga mattor.
Omogna gossar kvar i pojkrummen. Ibland sprang vi på dessa
människor. Oftast mötte vi ingen. Trista affischer var uppsatta i
entrén. Hissen gick långsamt så långsamt. I denna värld bistod
folkbildningsförbunden – en organisation av friska ambitioner, nu
en sjuka åt värdelösa rockband som fyllde i cirkelmappar och ljög
om mängden tid de la ner. För att även de äska pengar. Än idag
pågår denna bluff. Och rockbanden är bara sämre och sämre. Mer
och mer omogna. Mitt huvud begrep ingenting. Hyran för lokalen var
femtonhundra kronor per månad. Något jag pungade upp ur egen ficka.
Såklart. Varför ska någon annan betala för mig, resonerade
skallen. Mina medmusikanter slapp betala eftersom drömmen var min.
Om de ödslar tid åt mina sånger och hoppfulla önskan ska de inte
betala ett öre. Basta.

Göteborgs
musikliv var i början av en ny era då. Soundtrack of our lives,
Håkan Hellström, Dan Viktor, Mustasch, West of Eden, Whyte seeds

och ett gäng andra popband stod på randen mot genombrott.
Utbölingen från nordvästskånska prärien bar runt sin demo och
gav till klubb efter klubb, restaurang efter restaurang men möttes
av dystra och arroganta typer. Närmast föraktfulla. Som om jag
befann mig i en ond dröm. Ett förtrollat underland. Som om de sa
mig något och inte tvärtom.
En efter en stängde dörren, sa: ”vi hör av oss.” Och
efterföljande tystnad hanterade jag med gura.

Allt
i mitt liv kom att stå tillbaka för en handfull sånger. All
resurs, alla pengar jag tjänat, varje liten tanke och känsla har
lagts i dem. År har passerat, ändå har jag stått kvar med
fötterna i underjordisk mark. Med huvudet bland molnen. Hjärtat i
elden. Mycket vatten har runnit under broarna men väldigt lite utav
min önskan har infriats. Nästan inget. Tjugo år senare ligger
tusen sidor på hög. Flera hundra sånger. När jag sjunger dem
stannar tiden.

Mobilen
ringer i min axelväska.

”Tjena,
vad gör du” undrar Ante i andra änden av landet.

”Inget
särskilt” svarar jag och är snart uppför backen mot
Svalebohöjden.

”Kräftskiva
på lördag, vad sägs? Du och jag, Micke och Strand!”

”Ja
visst, varför inte. Jag ringer brorsan oxå.”

”Lite
Västerbottenost, surdegsbröd med riktigt smör, kräftor, någon
liten hurring och litta annat smått och gott.”

”Absolut,
jag kommer” och med ens löstes all storstadsfrustration upp.
Tanken på den stilla byn under lika stilla blekingsk himmel lugnade
varje cell i mig. Vi la på. Mot kvällen packades en enkel väska.
Teven surrade i bakgrunden. Kroppen föll i sömn. Huvudet sjönk
igenom kudden. I drömmen svärmade getingar kring ett hål i jorden.
En trollpacka for mot en blå himmel och löstes upp bland molnen med
ett vasst skri. Längst ner i ett gruvschakt slet tolv av mina
mannar, dag som natt. Hell, sa de när jag kom. Sen fortsatte de
bryta svart malm med järnsmidd hacka och kolskyffel. Någonstans
fanns en glänta i en magisk skog, en tusenårig sömn led människor
utav och måste hävas, viskade en kvinnlig röst. Arior, sånger,
tisslande, tasslande fågelliv runtom. En annan sol. Ett annat ljus.
Mina fötter trampade i mjukt gräs, över mjuk mossa, allt tindrade
och gnistrade, varje del av naturen var både sin egen och hörde
samman i en slags symfoni. Varje insekt, varje liten blomma sjöng.
Mina mannar slet under jord men också i en del av min kropp.
Getingarna svärmade och blev ett koppel utav polisbilar som surrade
allt intensivare kring ett olöst brott och jag vaknar med ett ryck,
sätter mig upp i sängen och tar mig för vaden där en liten knuta
bildats under senare tid. Men efter drömmen kom den att minska och
så småningom försvinna. Känslan fanns kvar hela morgonen, mina
fingrar rörde över vaden under frukost. Ur teven strömmade
morgonnyheter och väder. Bengt Magnusson och Malou von Sivers satt i
soffa och lotsade tevepublik i ännu en direktsändning från
Stockholm. I en studio med kameramän, producenter och assistenter på
tå för att glädja oss nyvakna medborgare. Ena ögat blickade mot
teverutan, andra inåt. Med gitarren i knäet kliandes några ackord
som inte ledde någonstans.

Två
timmar senare rullade bilen ut mot riksväg 40 i ett grönskande
land, under en het sensommarhimmel. Vajande åkrar, torr blandskog,
in i Borås och snart ut igen på väg 27 mot Växjö. Förbi och
genom småbyar, enkla mackar, enkla människor i nedskruvad tillvaro
långt från storstad, långt från avancerad digital teknik,
evigheter från retoriska grepp av politiska grupperingar, mil och år
från ekonomiska transaktioner ingen begriper alls och en härva av
kvoter, tullar, fördelningspolitik i ett växande Europa där Göran
skrider fram som den allra sista socialdemokraten. Den sista ur en
gammal epok. I arm med miljöpartister – också de sista från sin
stam. Tjugo år senare är de alla skinnade på
ryggrad, på genuinitet. Men då, i augusti 1999, över
heltäckningsmattor i Bryssel där kostymklädda skred fram och
skakande hand med andra representanter fanns hopp om en levande och
öppen framtid, även om den var skyhögt över mackpersonalen i
Hjortsberga. Där jag stannat för att tanka upp. Godishyllorna
spränger av socker och färgglada förpackningar, kylen fyller var
centimeter av läskande dryck. Ända sedan oljekrisen 1972 har mannen
bakom disken skyltat om för både ägare och pris. Gått från
kontanta medel till ett litet plastkort alltfler använder. Även
jag. Småländska landskapet är lite dåsigt, ortsbefolkning verkar
hålla armlängds avstånd mot en snabb utveckling. Hus står liksom
stilla. På skorstenen sitter kajorna. Landsbygd och storstad skiljs
åt år för år. En moderat politiker i Stockholms innekrets kom att
yttra sig ohyfsat om lantisar i ett teveklipp. Att raljera över
vanligt folk, att hyvla av dem sin anständighet, anstod ingen
politiker eller journalist av den gamla skolan. Om det
förbipasserande pensionärsparet jag hälsade på innan min
bildörren gick igen fick skåda kristallkulan där och då hade de
troligtvis vänt. I dem såg jag ett stillsamt folkhem inredas, i dem
hörde jag applåder från sjuttiotalets tevestudio, Bosse Parneviks
narr av kändisar, tv-geniet Hyland och all vänlig konversation med
gästerna, de stora episka serieproduktionerna med Kunta Kintes resa
över kontinenterna mot bomullsodlingarna i sydstaternas amerika,
följetongen utav en brittisk skeppsredarfamilj från mitten av
1800-talet, den mustiga skildring av svenska bondefamiljer från
magra småländska jordar som rest över Atlanten för ett annat leverne.
Vars liv återvände i sjuttiotalets tv. I pensionärsparet såg jag
den oskyldiga schlagern, de tusen dansbanden uppå scenerna över
hela landet – så föraktad, pissad på, moraliserad över av
kulturadeln – ett hav av minnen fanns begravd där i parets sköra
blick. De passerade mig, log och hälsade. Till synes nöjda med
gemensam ansträngning av hårt arbete och uppfostran av barn. Till
punkt och pricka skött sina medborgerliga plikter. Om de fick se
tjugo år framåt hade de troligtvis förlorat allt hopp. De hade
skyndsamt sålt hus och hem och lämnat en annalkande undergång.
Bildörren stängdes, nyckeln vreds och motorn rusade. Skyndsamt
rullade jag därifrån och kastade en blick i backspegeln. För var
mil allt längre in i nutid. Tvärs genom Växjö – en småländsk
labyrintstad utan själ jag inte blir klok på. Breda vägar in och
snabba vägar ut. De sista milen avverkades likt fort som skogarna.
När bilen korsat E22, kört in i Ronneby och passerat Preem föll
lugnet. Ända ner i tårna. Långsamt rullade jag in i byn, tog djupa
andetag längs med ån, förbi torget och stationen och sedan förbi
skolbyggnaden och in mot villorna. Förbi dem och sista delen av
Flensburgsgatan – där någon gömt torpet undan bebyggelse och
nutid – och fram till grinden. Den långa uppfarten, knastret under
däcken, de höga omgivande ekarna. Den vildvuxna trädgården. Jag
kliver ur och lyfter väskan. Ytterdörren står öppen och i hallen
står några skor.

”Hallå”
ropar jag. Inget svar. I det lilla vardagsrummet sitter Ante och en vän framför datorn med pannorna rynkade.

”Tjena”
säger Ante och vaknar till. Tvåliters läsk står sidan om slokande
blommor. De gamla möblerna andas knappt och jag får återigen vädra
ut en lite unken doft. Klockan är strax efter 13 och dagen är lång.
”Vi kör till affären och handlar” säger Ante. ”Kan vi ta din
bil?”

”Javisst”
och så packar vi in oss. Två hundratjugokilos kroppar sjunker
ner i passagerar- och baksäte och bilen nästan kantrar. Mina
sextiofem väger inte riktigt upp. I den stora Ica-affären kör vi
sedan varuvagnen och plockar i allehanda kräftskiverelaterade varor.
Ett par lådor kinesiska kräftor, en hög med billigt bröd, smör,
vitlök, lagrad ost, potatis, gräddfil, persilja och dill. Vi
passerar kassan och delar på summan. Därefter rullar ekipaget mot
Systembolaget, vars butik är aningen svårnådd på grund av
ombyggnationer och troligtvis alkoholpolitiskt krångel. Anitra Steen
är ny vd och driver en av statens institutioner i sann
folkuppfostraranda. För den vidare i modern regi. Hon kom snart att
finna åtrå till landets statsminister, de kom båda att skiljas
från sina partners mitt under brinnande karriär och bilda egna
bolag, köpa eget gods ute på landet. I en tillfällig butik
någonstans i byn plockades mängder med öl ner i korgen, två
bag-in-box – som revolutionerat vinmarknaden – samt två flaskor
av dryck dessa kräftor kräva. Även här delades summan framme vid
kassan. Fyra gröna påsar bars sedan ut i bilen. Vi körde tillbaka
mot torpet. Till skillnad från min vän låg inte någon större
fokus på mat och dryck utan jag ville ha en enkel samvaro innan
utgång. Framförallt ville jag fly undan den press sångerna
orsakade mig. Lägenheten uppå svalebohöjden stod tom. De höga
husen under bohusklippornas himmel sjöng ett långsamt farväl.
Trafikinfernot, tunnlar, broar, trottoarer i alla väderstreck och
riktningar drev mig närapå till kokpunkt. Jag var överallt och
ingenstans i den byn. Allt kostade skjortan. Dörrar stod stängda.
Fel kod, fel lösen. Min vän gav mig ett andningshål i tillvaron
där jag bäddade sängen på övervåningen med rena lakan, ställde
väskan och stämde gitarren. Någonstans inom oss alla finns en
längtan att vara. Oavsett vad vi gör för ögonblicket. När ens
göranden inte slår knut på ens vara löses bindningen i tid.

Nästa
morgon vaknar jag tidigt. En bjässe låg och snarkade i rummet
mittemot. De låga fönstren på övervåningen läckte in
morgonljus. Mina fötter trampade ut i daggfyllt gräs, jag slog en
enkel drill inför stilla träd, lovande himmel och en lång dag.

Under
förmiddagen stod Ante i femtiotalsköket, gjorde kalla såser,
blandade grogg och satte kräftskivehatt på huvudet. Radio stod på.
Ett stort bord och några stolar ställdes ut på en gräsplätt jag
klippt ner med handjagare. Lite lanternor hängdes upp i trädgren
och trillade ner. Min yngre bror anlände strax efter lunch och
installerade sig i ett av rummen. Micke Olsson kom cyklande på grön
mountainbike, Markus Strand kom körande i röd Peugot. Fem grabbar i
lite olika åldrar med lika olika intressen samlades. Eftermiddagen
sjönk med både sol och tömda glas, tömda flaskor. De illröda
kräftorna avnjöts. I en annan tid, ett annat liv är Ante
stjärnkock, men inte nu. Mat och dryck är lika mycket en fallgrop
som passion. Skämten haglade in mot kvällen. Micke och Strand var
två unga killar Ante bjudit in via gemensamma vänner och de tre
spelade gärna datorspel lediga dagar i ända. Åt pizza. Drack läsk.
Som nittiotalsunga gjorde. En pervers matkultur odlades upp i
matindustrins mest cyniska delar där kvalitet, god smak, nytta blev
en klassfråga. Men inte genom tvång. Utan av fri vilja. Folk valde
skräpet. De åt skiten. De drack smörjan. Kapitalismen är genial –
när många handlar utav en produkt göder de tillverkarens kapital
som självklart producerar mer. Och ännu mer giftigt skräp ställs
ut i livsmedelsbutikerna. Kapitalism fungerar även omvänt för
nyttigare alternativ. Idag verkar alltfler förstå kostens
betydelse, synd bara att så få förstår marknadsekonomi och fri
handel. Vegan livsstil är kapad av ung, okunnig, lat
identitetssökande vänstersekt som moraliserar över folks matvanor.
Livsmedelsbutiker 2018 är en dröm för veganer och hälsomedvetna.
Tack vare marknadskrafter. Men långt innan eko-produkter blev
allmänt, långt innan plantbaserad mat gjorde intrång i människors
liv, långt innan vi förstod hela livsmedelskedjan, så satt jag
tillsammans med studenter på Världshuset i Göteborg. Vi läste
Humanekologi. En tvärvetenskaplig utbildning.
Antropologi, filosofi, kulturgeografi, biologi, kemi och poesi i en
enda salig röra. Två års
universitetsutbildning jag aldrig fick jobb på. Två år där jag
lärde mig allt av värde. Två år av mitt liv som banade väg för
en skrivande konstnärsdröm. En dröm jag satt mitt i, på trästol, med ett glas rödvin. Med vänner. I en omvälvande tid. Allt i
tillvaron nådde bläckpennans spets och mina läppar. En flodvåg av
energi drev mig över gatorna, genom rummen, genom replokalerna, in i
den kultur som rådde och med ett enkelt folkrockband längtade jag
uppå scen. Där och då, under gycklarhimlen, mellan cigg och grogg,
kläckte Ante ur sig:

”Spela
in själv då? Strunt i långsamma bolagsägare och alla andra som
inte vågar göra något. De bara snackar. Snack leder ingenstans.
Sätt igång själv istället.”

Min
bror satt med gitarren i knäet och spelade Neil Young-låtar för
oss. Sånger från naturen, långt inifrån vildmarkerna, där höga
Douglasgranar stoltserar. Sånger i evig längtan efter närvaro från
de som lyssnar. Skriven av en kanadensisk hippiesnubbe under tidigt
sjuttiotal. Tusentals unga killar härmade honom. Man såg dem under
nittiotalet. I en lägereld nere om stränderna i Halmstad eller en
grillplats i Västerviks skärgård. Svenska killar med långt blont
hår och skäggstubb. Hånglande par, nakenbad när solen gått ner,
blåa färger av smälta berg nerför kusterna i ett avlångt land,
där tåg rullar rakt igenom med Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Björn
Skifs och crew ombord. Med himlen runt hörnet. De svenska killarna
satt kvar under natthimlen och sjöng när ingen lyssnade, de sjöng
och slog på guran och snart skrev de själva. Kopior förstås. Min
bror sjöng varsamt och utan behov av att synas och höras. Efter
någon timma ställdes datorhögtalare i fönstret och all möjlig
mp3-komprimerad musik tystade fågelkvitter, ljum augustivind och även brorsan.
Alkoholens verkan tilltog, spänningar i kroppen släppte, vårt
lutherska arv hävdes. På bordet stod tomma kräftskålar, en
nedskuren ost, ett par skalkar bröd och en mängd tomma ölburkar.
Ante verkade kunna dricka mer än vanligt och vi såg inte riktigt
när det slog över. Kring åttatiden sjönk augustisolen och de höga
träden skuggade vår lilla kräftskiva, Ante höjde en sista skål
med moder natur och trillade baklänges ner i gräset med en duns.
Han skrattade till och tystnade. Efter någon minut sov han. Och utan
honom dog festen. Vi hjälpte de hundratrettio kilona in i torpet och
sedan siktade vi mot byn. Mot de överraskande många uteställena.

Byn
levde upp under kvällarna. Några pubar drog till sig stamkunder och
Bågen drog till sig traktens fyllon. Vi avverkade minst tre
välbesökta pubar innan taxin nådde Bågens kö. Klockan var bortåt
elva, halv tolv. Mitt huvud ljummet, tankarna mjuka. Min bror, Micke
och Strand stod bakom mig i kön med försvann så snart vi kom in i
lokalen. En kärlekskrank poet förvandlad till en simpel
småstadstjuv fann sig snart i en nätt kvinnas famn och några
timmar senare gick vi längs ån och inåt stans centrum. Över en
bro. Längs Blasius Königs gata, förbi trevåningshusen, in i en
trapp, in i hennes trerumslägenhet.

Balkongdörrar
stod öppna under nattens timmar, bakom tunna gardiner. Jag stannade
till frukost, åt med henne, höll en lite disträ konversation,
bläddrade lite i morgontidningen. Ensamstående mamma.
Tandhygienist. Ett par år yngre än mig. Långsamt strosade jag
tillbaka mot torpet i skarp sol, varmt söndagsväder. Över bron och
tvärsöver torget där någon stannat och satt sig på bänken.
Ingen kommers. Inte ens kyrkklockor slog. År och mil från
kriminella ungdomsgäng. I torpet satt min bror med gitarren i knäet,
Ante drack vatten och ojade sig. ”Fy fasen, vilken skallebank” sa
han. ”Ikväll blir det pizza.”

Min
bror hade åkt taxi hem sent under natten, bra larmad. Gått genom
ytterdörr och lagt sig i en soffa ovanpå Ante, som snart skakade av
sig bördan. Nu satt han i soffan och blåste i en alkoholmätare.
Drack vatten. Vi körde allihop till en pizzeria och beställde
varsin pizza, hyrde en film. Knäppte på teven i det lilla
vardagsrummet, kollade på ”Festen” – en av de utmärkta danska
Dogmafilmerna – vars hudnära pinsamheter och obehag gick rakt
igenom rutan. Framemot sextiden körde min bror mot Ängelholm.

Själv
stannade jag någon dag till. Höll kvar känslan. Friheten.
Enkelheten.



En blues innan taket föll in, väggarna välte och golvet rämnade. Del 4.

Nöje, musik Posted on Thu, March 22, 2018 06:33:49

Mina
två söner besökte mig innan de föddes.

Love
satt på sängkanten tre månader innan nedkomst iklädd ljus byxa
och tunn skinnjacka. Jag sov, men vaknade till av att madrassen
pressades ner. Han sa inget utan deklarerade mest sin närvaro. Jag
somnade om utan att tänka närmare på vem det var och varför, det
slog mig långt senare. I somras, mitt på ljusa dagen, när Louise
stod på övervåningen och hängde tvätt, pratade om graviditet och
illamående gled en gestalt fram igenom en slags reva och
presenterade sig som ”Joel” – jag såg honom för min inre blick
och vi talade utan ord. Vid sådana tillfällen upplöses tidsbegrepp
och är både i ett vibrerande nu och i ett förflutet lika mycket
som framtiden – som om tidsdimensioner inte finns. Alternativt att
alla finns samtidigt. En märklig känsla. Båda annonserade alltså
sin ankomst i denna värld. I denna tid. Båda pojkarna var i
tjugofemårsåldern. Love upplevdes stark och mer manlig. Fokuserad.
Joel var mer av en känslig och konstnärlig karaktär, mer som jag.
Ett stråk av sorg anades. Varför de visade sig för mig vet jag
inte. Eller så har min klärvoajans vässats under senare år.
Ibland drabbas jag utav omvälvande scener i vardagen, förnimmelser
bäst fångade i en sång. En vag, pockande känsla omöjlig att slå
bort.


vår andra ultraljudsundersökning hade jag en sådan känsla men
slog den undan. Halvvägs in i undersökningen upptäckte sköterskan
en avvikelse på hjärtat hos fostret. En oro ångade in. Sköterskan
hämtade en läkare som kikade på skärmen och sen bokade de tid
nere i Lund. Varannan vecka körde vi sedan till kontroller hos
otroligt kunniga läkare. Men att sitta helt maktlös inför vad två
kardiologerna ser på en skärm med blippande siffror och hjärtats
alla ljud är minst sagt påfrestande. Vecka för vecka närmade vi
oss förlossning och ju mer solid fostrets skelett blev, ju svårare
var det att se hjärtat hos vår pojk. ”Vi får undersöka när
pojken är född” sa specialisterna och ordnade all form av
förberedelse åt oss. Patienthotell, vi träffade ett team från
neonetal, visades hur kuvös fungerade, de beskrev ett troligt
scenario. Natten till den 20 december kom de första värkarna och vi
packade ihop oss i Volvon och körde över mörka, ensliga vägar
neråt Lund. Vi parkerade utanför förlossningen och gick sedan in i
korridoren. En barnmorska tog hand om oss, gav oss ett rum och
klockan pekade på halvtre. En timme senare damp en fyra kilo tung
gosse ner till världen med ett härligt skrik och låg snart på sin
mammas bröst. Välmående. Navelsträngen klipptes. I dörren stod
barnläkare och sjuksköterskor på tå för att ta honom till
neonetalavdelning. Tio minuter höll vi honom tätt intill utmattad
mamma och överlycklig pappa.

Under
ett dygn i kuvös, uppkopplad, medicinerad och undersökt sa
barnläkaren att operation var nödvändig. En förträngning i
aortabågen var såpass smal att vår son troligtvis inte hade
överlevt de första dygnen om det inte upptäckts i tid. Vår
tacksamhet till den sköterska som gjorde ultraljud visste inga
gränser. Louise var magisk under förlossning, magisk under de
första dygnen, ammade den lilla gossen trots en härva av slangar
och onaturlig blinkande omgivning. Joel var trött av all
undersökning och medicin, så sköterskor började sondmata honom
med den bröstmjölk Louise gav dem. Trots de vidriga
betongbyggnaderna, de fula tillbyggnaderna, den hetsiga trafiken runt
dem, de långa korridorerna och de tusen låsta dörrarna, de vackra
sköterskorna med papperlunta i famnen, nycklar till rum efter rum
efter rum, handspritsburkar i varje cell, möttes jag av en oändlig
strid med leenden. Decemberkyla och rå blöt vind passerade genom
hela mitt väsen när jag gick mot Volvon, liksom kärleken, liksom
oron, liksom tilliten, liksom längtan efter vår andra pojk där
hemma. Fem dygn gick jag upp kl 5 och gjorde mina tibetanska riter,
gav Love frukost och satte på Pixarfilmer åt honom. Själv avnjöts
Cowboykåken och en underhållande och ständigt svärande
figur uppe i norrländska höglandet som snickrade ihop en livsdröm
under några år. Han lämnade reklambransch i Malmö och köpte kåk
i norr. Mil från civilisation. Dokumenterade på film och klippte
ihop. Postade till SVT som otroligt nog sände. Väldigt befriande
att skåda. Fem dygn vaggade världen oss och växlade mellan visshet och ovisshet. Dagen innan operation hade vi möte med kirurgen
Jens som skissade upp hjärtats struktur på papper och förklarade
både enkelt och självklart. Plötsligt ringde kirurgens mobil –
vilken var en hisnande vacker aria av Puccini – Nessun Dorma –
vilket betyder ”ingen får sova”. Louise hade drömt om
samma aria och även hört om den i radions P1 någon månad
tidigare. För mig var budskapet solklart. Inte bara kirurgen bistår
pojken nästkommande dag. När Joel sövdes ner på juldagen och
rullades in i operationssalen började en klocka ticka ner. Louise
och hennes pappa satt i Lund och spelade kort, läste tidning, åt
lunch, lät tiden gå. Jag satt i vårt hus med Love och kollade
film, lagade mat, åt frukt, vaggade fram och åter genom rummen. Fem
timmar senare ringde mobilen. Klockan var halv fem. Klockvisarna stod
stilla. Hjärtat slog förvånansvärt lugnt.

”Allt
gick bra” sa Louise och följdes av mitt livs längsta utandning.


senare år har jag inte delat mystiska upplevelser med någon. En
anledning är att det endast ankommer mig, en annan är att alltfler
har blivit alltmer förvirrade. Uppskruvade inför ingenting, rädda
för minsta avvikelse. Som om vi vandrar runt i ett hypnotiskt
tillstånd. Uppeldade av värdegrundsnonsens och allmän
underhållning utan botten. I andliga forum och trådar finns
ingenting av värde. Sökande människor önskar svar hos förvirrade
siare och låtsasandliga som inget vet, utan bara gissar. De verkligt
spirituella människorna är inte där. Frågan är om de ens kallar
sig andliga. Min måttstock idag är istället autenticitet. Närvaro.
Eget språk, självständiga tankar. De behöver inte en grupp av
likatänkande. De behöver bara frihet att dela sina tankar och
upplevelser.

De
vassaste texter kommer från de mest avskydda. Enskilda skribenter
bespottade av omogna människor. Människor som gått samman i
sektliknande grupper och förfäras av de enklaste av sanning. Varje
stor sådan börjar som en hädelse. Någon svär i kyrkan. Säger
emot de styrande prästerna och dess . Församlingen skruvar på sig
och vill inte på några sätt skapa oordning eller delta i revolten.
Istället ger massorna sig på sanningssägarna – de som hävdar
att kejsaren är naken, att de styrande ljuger. Att de höga ideal de
proklamerar inte själva efterlevs, tvärtom. Politik har blivit vår
nya religion och blivit ett dysfunktionellt samhällsverktyg och
åstadkommer nu endast kaos. Samhället är politiserat in absurdum.
Varje litet ord ges numera betydelse den inte har. Människor ges
betydelse de inte har utan blir måltavlor – ikoner eller demoner.
Budbärare skjuts. Kritiker karaktärsmördas. Debatter upprepar
narrativ om vi och dem och gör allmänheten dummare än de är.
Politiker är svaga och blodfattiga. Deras makt måste minskas, deras
inflytande måste begränsas. Vilket endast görs med lägre skatt.

Staten
måste bantas. Mängder med statliga stöd måste fråntas mängder med organisationer. Staten
måste bli kärnfull igen. Neutral, färgblind.

Jag
är man. Med blek nordisk hy. Blåögd. Icke svartsynt. I femtio år
har jag vandrat på denna jord men aldrig upplevt något liknande.
Mina söner är oskyldiga pojkar. Med blek nordisk hy och norrländska
rötter. Blå ögon. De växer upp i den mest skruvade rasism och
sexism världen skådat. Denna sjuka har bara ett botemedel och
kommer inifrån.

En
del förvånas över min politiska svängning som om jag vore
förlorad eller tappad. Som om jag blivit ond. En lakej åt
dem. Men jag har endast mognat. All form av
världsförbättrarvison lever genom att skapa fiender – från
allsköns religioner till samtliga partier på vänstersidan. Dess
livsluft är konflikt. Men vill ge sken av att vara de som önskar
människor det goda. En vision där lejon sover med lamm. Där stora
ledare ler och låter sig ikoniseras. Affischeras mot väggar och
stans murar. Ingen får kritiseras eller svärtas ner. Varje hot
elimineras. Kinas kommunistledare blir personkult och ges rätt att
sitta i evig tid. I Venezuela förbjuds svält som dödsorsak. I
Sydafrika anklagas Jacob Zuma för över sjuhundra fall av
korruption. Överallt ses tecken på maktfullkomlighet – människor
i maktposition som också vill införskaffa mer, begränsa andras och
ge sken av sin förträfflighet. Grandiosa egon hos enskilda skrattar
vi åt. Grandiosa kollektiva ego är många helt blinda för. När
Katerina Janouch stack hål på svensk uppblåst självbild i
tjeckisk tv var det som om flera år av skämd luft åkte ur.

Det
stank.

Den
som inte delar och sprider ”rätt” bild av vårt förryckta land
får bekymmer. I maktens korridorer behandlas förslag om ändring i
grundlag kring medier. Regeringen tillsammans med stora medieaktörer
attackerar Google. Man vill frånta vanliga människors
rätt att uttrycka sig riskfritt. Samtidigt ansöker moské i Växjö om
böneutrop. Religiös propaganda pådyvlas medborgare medan fel bild
och kritiska åsikter från alternativa sajter ska kunna lagföras.
Att läsa artiklar från traditionell media och lyssna till Sveriges
radio är som att leva utan syre. Ingen kraft, ingen känsla. En
kulturell död.

Kulturbranschen
borde vara en motreaktion mot denna vanställda idioti. Och jo, några
starka och självständiga kort finns kvar där publik når extas för
en kväll. I övrigt är det fattigt. Ingen når den nivå Ulf
Lundell eller Björn Afzelius haft hos svensk allmänhet. Även om de
båda har ideologiskt fel så tar det inte ifrån dessa giganters
inverkan. Afzelius var ojämn, hans samhällssyn svartvit men kunde
ändå leverera starka texter väldigt många kände igen sig i.
Lundells album är andliga men tyvärr går många artister in med
ilska mot penning och företagande – konstigt då de själva tjänat
enorma pengar på sina verk. I en bransch som är världens mest
orättvisa, icke solidariska och förljugna. Afzelius drog sig ur
kommunistbolaget Nacksving eftersom endast han tjänade in
pengar åt dem och deras mediokra artiststall. Precis som hos alla
andra fanns egna drömmar om hus i Italien, ett fritt liv bland fria
människor. Ensam med en gitarr på terrassen, en avlägsen
kyrkklocka när solen går ner. Lugnet invaderar huvudet och all
meningslös sörja. När fan blir gammal kastar han in handduken. Och
ställer tofflorna med ett leende. Februari 1999 lämnade Björn sin
kropp, sina två döttrar och huset i Göteborg. Själv satt jag på
Lorensbergs hotell när nyheten nådde mig. Vilket berörde på ett
lite oväntat sätt. Till skillnad från dagens tämligen tandlösa
artister uppfattade många honom som autentisk. Genuin. Han
omvärderade Kubas totalitära styre i sin roman ”En gång i
Havanna” och fick utstå kritik av vänstern. Han svek deras ideal.

Att
positionera sig politiskt och idealistiskt har blivit populärt bland
kulturpersonligheter idag. Men bara till ytan. Image, bygga sin
person, sitt namn, har blivit en popindustri. Intellektuellt finns
ingen skarpsinnig utan allmänheten får dras med unga brudar med
stora faderskomplex, häftiga utspel mot cis-män och en applåderande
kår av rättrogna journalister.

Mina
två söner ska växa upp i detta samhälle där vuxna
kapitulerat. De kommer gå i förskola, de kommer så småningom gå
i skola. De kommer bli vuxna individer och också de ta ansvar för
sina liv. De kommer använda språk som det verktyg det är. Om fler
idioter suddar ut ord eller laddar om betydelse i dem, eller kliver
in i bibliotek och petar i svensk historia, då söker vi oss till
ett annat land.

Ett
vuxet land.

Regeringens
roll är att förvalta vad man gått till val på. Med riksdagens
godkännande. Kalla det folkvilja. Fördelning av skattepengar.
Visioner och drömmar kan de lägga därhän. Statsmakt och rättsstat
ska upprätthållas för allmänhetens frihet. Stävja våld, lösa
brott, fördela resurser åt svaga och utsatta. Myndigheter ska göra
det de är ålagda att göra. Inte leka aktivister på
skattebetalares bekostnad. Kyrkan är skild från staten.
Religionsfrihet råder. Såväl inom som utom Sveriges riksdag. Du
kan vara buddist, nyandlig, miljöfrälst, djupt troende muslim,
kristen, frireligiös och tungomålstalande eller gudlös ateist och
ändå ledamot av Sveriges riksdag. Men måste förstå att din sak
är inte andras. Andras sak är inte din. En spade är en spade. Ett
moln är ett moln. Ett utredningsprotokoll är ett papper fyllt utav
text. Två av varandra oberoende källor kan läsa de hundra sidorna
och komma fram till olika slutsatser. Och därmed två olika
åtgärder. Någon måste fatta ett beslut. Vara auktoritet. Vara
vuxen.

Mina
två söner gör mig vuxen.

Att vissa inte kan hålla styr i sin båt och sikta mot sin dröm är
begripligt. Att sluta ro verkar göras av lite olika anledningar: för
låg lön, fel villkor, fel åror, en hotfull himmel, stora farliga
hajen i vattnet, kvoterad plats för rätt kön men fel kompetens, en
hel hög med snyltgäster i aktern som inget annat gör än
konspirerar mot dej. En radio som sprider propaganda och förbjuder
oss att byta kanal, att tänka själv. En propagandaminister som
delar ut gemensamma resurser åt religiösa sekter som bordar din
båt, moraliserar i några timmar och har snart legala verktyg att
fängsla dig för åsikter om dem. Enda sättet att bli kvitt alla
obehöriga i båten är att sluta betala skatt åt en nation som inte
existerar. Svält odjuret. Se till att nå din ö och ha god
uppkoppling till dina egna – de som ser, känner, förlåter,
förstår och inte har några som helst anspråk på dig. Ro utav fan
nu. Från morgon till kväll och även nattetid, under en gnistrande
vacker stjärnhimmel. I en annan dimension finns alla i vårt
förflutna, en mängd själar som applåderar dej till stordåd, som
väver en värld av möjligheter. Stora tänkare före oss banade
väg, de sa jorden var rund, att världen inte snurrar kring en
konungs totalitära mara. Stora poeter drog ner himlen i några få
ord, den enklaste teckning, den vackraste tavla. Barder sjöng
förtrollande visor under ditt fönster. Stora författare tog de
stora vita arken och reste ett universum över några hundra sidor.
De stora pjäserna spelades inför hovet. Skrivna av de obildade. Vi
fyllde bibliotek och universitet med all den lov en enskild gav. All
denna kunskap. Och för varje generation iscensattes kunskapen och
delades vidare. Andra tänkare plockade upp tråden och tog ner
himlens alla stjärnor åt oss vanliga. Uppfann den moderna världens
alla bekvämligheter. Från ånga till el. Från koppar till fiber.
Från frö till frukt. Från kropp till själ. Håll styr i båten,
sikta mot din dröm.

Själv
sitter jag ute på öppet vatten och hämtar mig. Hur många årtag
kvar innan vi når strand, undrar huvudet.

Själen
är verklig. En icke-fysisk dimension existerar. Den står vägg i
vägg med min perception men bryter in nattetid likt en tjuv. Även
dagtid rymmer vi alla ur torftig tillvaro. Drömmar och fantasi är
mentala verktyg åt var och en för att reda ut en inre värld, finna
livpassioner och sedan delta i en gemensam. Dårarna fantiserar ihop
egna världskartor där jorden slutar tvärt vid en kant, där alla
är platta karaktärer och undersåtar i ett svartvitt dockhusdrama.
Samma drama där spelkortssoldater attackerar oss vanliga och gömmer
sig under drottningens kjol när någon kritiserar dem. Samma pjäs
Shakespeare skrivit manus åt i syfte att spelas på teater. Samma
saga mamma läste för oss som små. Samma drömska och kreativa
filmer Walt Disney gav oss. Den som inte kan skilja verklighet från
sagor är dömd att förlora all makt. Läs sagor igen gosse, de bär
på sanningar du glömt. När Stina Oscarsson skriver i vänstersajten
ETC att hon önskar se mördaren Akilov i kassan på Coop har hon
fallit offer för samma sagovärld han lever och mördar i och de
båda vägrar se en verklighet. Med riktiga offer, riktiga förövare.
Naivitet intill stupiditet. En person faller av samma skäl som ett
kollektiv. När kulturministern samlar trupper mot påstådd ondska
och bildar en fabulerad myt så får den snart eget liv. Då släpps
monstret fritt – samma monster Kim Jong Un rider. Ett helt folk
dras ner i dyn, alla dörrar stängs, all frihet förbjuds. Samma
eviga epos har vält hela civilisationer men till sist vänder folket
sin samlade ilska mot hovet och hänger dem på torgen. Som i
Gaddafis Libyen, som i Ceausescus Rumänien. Makt är ett tveeggat
svärd. Makt korrumperar. Samma makt du tilldelas kommer snart att
äga dig. Makt är den starkaste kraft, den svåraste att hantera och
vad som styr vår värld. Maktens natur är att leda – inte äga.
Den som leder navigerar under himlavalvet. Den som leder delar hav,
klyver berg och bryter sitt bröd. De är ett med alltet. En sann
ledare skapar fritänkande, självständiga, frispråkiga dito. De
styrs av kärlek – inte rädsla. Kärlekens natur är frihet.
Frihet är kärlek.



En blues innan taket föll in, väggarna välte och golvet rämnade. Del 3.

Nöje, musik Posted on Tue, March 13, 2018 06:09:19

Ordet
är fritt.

Var
och en är fri att utforska språket. Resa en värld likt ett nimis
av drivved. Tänj dem, vrid betydelsen, skruva upp volymen, bänd
tonerna eller sitt och humma aom i en enda lång meditation.
Vadsomhelst. Låt världen förändras, skiftas, färgas och födas
på nytt. Orden är dina. Använd dem. Gör gott av dem. Skänk
världen en mening. Var den mening i världen du själv drömmer om.
Var kreativ. Inte reaktiv alltför länge. Undvik att vara
destruktiv.

Ordet
är fritt. Om möjligt felstavat ibland men din fulla och lagstadgade
rätt.

Ställ
upp skrivmaskinen. Rulla i pappret och skriv helvetet ur venerna. Se
bokstäverna brinna, sätt samman alla försvunna scener i en enda
tagning, låt världen äntligen få se vad du burit. Vad du varit
med om. Vem du hatat, vem du älskat. Vad du jagat, vad som jagat
dig. Den sista pusselbiten, eller första. Det stora dramat i en ännu
större krönika.

Orden
är fria. Se till att sprida dem.

Att
vara människa erfar vi alla. Samma känslor genomsyrar oss. Samma
rädslor, samma behov av sammanhang. Att vara älskad. Accepterad.
Hörd. Vissa av oss saknar ord och har svårt att klä känslan. De
behöver språkrör och tolkar. Vi är alla i ett enda stort
integrationsprojekt. Huvud, hjärta, kön och ryggrad ska bli ett med
själen. Utan ord når vi inte varandra. Utan ord bygger vi stängsel,
drar kniv, svartnar och trär på rustning. Inom oss alla finns en
blind fläck, ett hål mot universum, vars obändiga ljus skrämmer
mer än mörkret. De som faller för mörkret kommer klistra invektiv
över dig. De slår biblar, koraner, heliga lagar, förvirrade
styrdokument, idiotiska tabun i skallen och gapar sig hesa över
hotet du utgör. De kommer angripa din person – inte ditt ord.

Ordet
är fritt. Låt
väcka
den vrede som hindrar någon att använda dem.

Kärleken
har tusen språk, sägs det. Rädsla endast
ett. Och
två metoder.
De onda använder våld, de goda använder tvång. Varje
metod kommer tysta dej.
De kommer kliva in i ditt huvud och förvrida alltings
betydelse. De kommer stänga
ditt livs
bibliotek, sudda ut i
ordförråden,
tukta
och uppfostra,
granska under lupp när fel ord används. De
kommer bygga bo i ditt hjärta och inreda rum efter rum efter egen
smak. De kommer producera all möjlig nonsens och programmera om fria
individer till ett rättänkande kollektiv.

Ordet
är fritt. Vräk obehöriga.
Avhys
dem.

En
geniförklarad poet
gör
förvirrade och pubertala intervjuer kring en dystopi om vad som
händer när SD kommer till makten. Han vågade inte skrika ut sitt
hat mot
sina meningsmotståndare
utan svamlade mest.
Intervjuarna
ställde inga problematiserande frågor utan lät honom fumla och
famla vidare efter orden.
Ord vilka
är
hans livsverk. Jag har inte läst honom. Intervjuerna gav ringa
motivation. Han är dock
geniförklarad
av enig kritikerkår och tilldelades även aktat
pris
för dystopin. Så boken måste vara långt bättre än honom.

Ordet
är fritt. Mena vad säger snarare än att säga vad du menar.

I
en artikel i
GP (sep
2017) om
Röhsska muséet i Göteborg beskriver dess verksamhetsledare ”vit
medelålder” som ett problem. Ett ”stort” problem. Varför
de är problem framgår inte av artikeln.
Detta
förakt mot en
människas kön, ålder
och hudfärg är redaktören på GP blind för och godkänner
artikeln
för
tryckning
och
sedan tvingas läsare bli utsatta
för en
omvänd
(men
likväl)
rasism.

Ordet
är fritt. Även för de som inte förstår
vad de säger.

Jihadism,
islamism, salafism – alla möjliga varianter på samma tema. Sekter
vars ideologi bygger på förintelse av allt mänskligt, allt liv.
Unga förvirrade människor dras in i dessa rörelser likt andra dras
in i heroinmissbruk, i kriminalitet och de sväljs hela. Av
ideologin. Av en illusion. I illusionen tror de sig vara
övermänskliga och ges guds nåd till vilken genomvidrig handling
som helst. I både IS-lägren och mexikansk maffiakultur stympas,
mördas, våldtas och skändas allt liv till intet. Allt för att
illusionen ska träda ner. Vilket den aldrig gör. Endast döden
närmar sig dem. Dessvärre åker tusentals
oskyldiga in i det svarta hål där galenskapen uppstod en
gång.

Ordet
är fritt. I
sekternas värld fängslas de
och raderas från hårddisken.

I
Sverige ses alla som offer. Även de grövsta av förövare. En
nation vars myndigheter lider av kollektivt medberoende. Skattepengar
åker in i en växande kvarn av arbetsinsatser utan effekt samtidigt
som andra arbetar ihjäl sig.
Ett monster är satt i verket. Politiker höga på mantran om allas
lika värde bistår. Göder besten,
försvarar, agerar grindvakt. En drös av nyttiga idioter sluter upp,
bedriver regimtrogna hatkampanjer. En
tiotusentalsarmé gömmer sig bakom en hashtag och gör allt för att
straffa en enda författarinna. Som ensamt lyfter ordet och dess makt
i den position det skall vara – och fritt för vemsomhelst att
använda. Lynchmobben står i vägen för alla författare, poeter
och skriftställare.

Ordet
är fritt. Göm dej bakom eller stå för det. Jag
är här.

Kulturinstitutioner
är
vilse under
ledning av inkompetenta chefer och landets sämsta minister någonsin.
Kultur
är en en
pungspark mot stagnation och en kärleksförklaring till livets eviga
cykler.
Vissa
av oss
fångar upp en ton
i det kollektiva;
besjunger,
beskriver, iscensätter
och kanske
ställer
besvärliga frågor. Vrider
runt i huvudet på betraktare. Får någon att se sig själv. River
mayan. Får hovet att avgå. Skänker tröst. Gemenskap.

Delar
berättelser. Avnjuter.

En
generation konstnärer av idag lämnar frågor kvar. Offentlighet
kryddas med kultur myndigheter bistår. Politiskt godkänd. Okritisk
mot makten. Branschen omhuldar densamma och vågar inte sticka ut.
Museichefer intervjuas i tidningen och avslöjar både förakt och en
kolonial blick. Kulturskribenter ägnar sig åt folklig uppfostran.
Upptagna med sitt monumentala verk av idioti. Alltfler svenskar står
med höjda ögonbryn och tar sig för pannan gång efter annan. En
graffitivägg i Tensta invigs. Medelålders tjänstemän har ägnat
arbetstid åt nonsensprojekt och kan för en eftermiddag känna sig
lika häftiga som skateboardåkande historiker på Södermalm.

Svensk
kultur är inte en installation utan
ett levande väsen. En
kollektiv dröm att tyda.

Kilometerlång
text om konstens roll och våra gemensamma värden kan skrivas. Om
människors längtan efter gemenskap. Från den stund vi öppnar
ögonen och går ur sängen är vi del av andra. En familj, ett
arbete, ett samhälle. När vi sluter ögonen om kvällen är vi
tillbaka i oss själv. Man kan läsa avancerade essäer om ett
kollektivt undermedvetna, om drömvärldens arketyper vi alla klär
av till sist, om illusioner som lyckligtvis spricker i ljuset. Tack
och lov är drömmen endast en dröm. I vårt inre är vi allt, hela
världen ryms i ett evigt flöde av märkliga scener. I tjugo år har
jag utforskat och vänt dem. Likt en flicka på upptäcktsfärd i ett
underland. Inget är förbjudet, inget är tabu. Endast så lär vi
känna oss själva. Varje nyfödd längtar efter att forma de första
orden. Varje förälder kan knappt vänta på nästa steg i
evolutionen. En dag är vi vuxna. Och barnens inspiratörer.

Ordet
är fritt. Och måste vara. Något annat är otänkbart.

Går
det inte att dra politiken ur samhället så får man dra samhället
ur politikers händer. Dårarna vill på allvar lagstifta mot falska
nyheter och censurera innan de når massorna. I en annars galen värld
där allas känslor är allenarådande och heliga. Där vemsomhelst
kan uppge vadsomhelst och få vad hon vill. Innan du vet ordet av är
tomter och torg ockuperade av illegala. Horder av rättshaverister
dras in i ockupanternas eld och tillsammans bannar de en av få
fredliga platser på jorden. Skräpar ner, sprider propaganda, vägrar
följa svensk lagstiftning. Kastar all möjlig dynga på oliktänkande
och drar till sig samma andas barn som ropar rasistiska slagord,
kastar samma idiotiska dynga. Och ingen på endera sidan ser sin roll
i dramat. Skäms tamejfan alla ni som går i lögnens ledband, alla
ni som tvingar in oskyldiga i ert medberoende, er sekt. Ordet är
fritt, liksom tanken svingar sitt svärd inom dig tills du handlar.
Gör slag i sak. Agerar. Reser dig ur trasorna och tar ditt ansvar i
en fri värld. Uppger din sanna identitet. Sann ålder. Använder
sanningens befriande ord och återtar din förlorade frihet.

Ett
sista ord.

Fan
ta den jäveln som tar ordet ifrån oss. Doppa dem i tjära och
fjädrar, kör dem ut ur stan illa kvickt. Må de alla förlora sin
tjänst, må de alla förlora sina uppdrag. Må de alla få tjäna
verkliga människor i de värsta av tillstånd tills de själva lär
sig – som vi fått göra.



En blues innan taket föll in, väggarna välte och golvet rämnade. Del 2.

Nöje, musik Posted on Thu, March 08, 2018 07:57:10

Juli
1999.

Stora
handdukar hänger över strecket och lakanen skakas från sand. Var
dag går jag barfota över gräsmattan och nerom stranden för
svalkande bad. Sommaren ångar på. Glasåtervinningspåsarna står
fulla av vinflaskor och vittnar om sommarens alla fester. Huden är
brun och doftar salt, mina naglar har en rosa ton. Vissa
eftermiddagar sitter jag på Annas Tehus med té och kollegieblock.
Långsam trafik mullrar lågt framför mina bara fötter. Sävliga
människor passerar stadsparken mittemot. Sista helgen i juli samlas
bandet för ett akustiskt rep och två gigg. Martin och Marcus dyker
ner från Göteborg med bilen full av trummor. Mot kvällen riggar vi
en scen längst in i restaurangen och spelar inför ett trettiotal
besökare i två set. Anläggningen skruvas ner strax efter midnatt
och vi kör två bilar ner mot stugan i havsbaden. Med rostig skruv
och hovtång öppnar jag och Martin en flaska vin innan läggdags.
”Snortajt” säger han om kvällen och tyckte vi skulle spela in
snart. ”Hur går det med kontrakt” undrar han och jag med.

Nästa
morgon börjar med dopp i havet, därefter en flera timmar lång
frukost med yrvakna musiker och bröder. Kroon och Magnus anländer
uppklädda inför spelning på Tullakrok i gassande sol. Klockan två
spelar vi, en halvtimme senare kliver vi av. En klocka tickar tyst.
En tom känsla drabbar alla som går upp på den berömda scenen.
Mitt i utlevelsen fylls varje cell av sångernas kraft, men offstage
klingar den snabbt av. En del dövar tomheten med droger och sprit,
andra med kvinnor. Jag gjorde ingetdera. De vingliga trapporna mot
milslånga stränder, fötterna i varm sand, en ljum vind, var nog.
De tunna molnen. En båtmotor surrar någonstans över vattnet. Ett
propellerplan surrar ovan huvudet. När pennan nuddar pappret är jag
där. Solblekta blad klottras fulla av bokstäver och
jag vänder in och ut på både mig och pappret. Något följer, leder mig. Kroon ringer på mobilen och vill ses på tehuset. Vi avnjuter stor
kanelbulle och är sittande några timmar innan det är tid att lämna
paradiset. Bussen rullar nästa morgon och svänger in på Nils
Ericsson-terminalen under förmiddagen. Alla stiger av och jag
fortsätter över de många torgen, rätt igenom saluhallen och
tvärsigenom en stillsam stad. Helt klar i huvud och med en märkligt
lätt energi i steget. Som om jag lyfter, nästan svävar ovan asfalt
och gräs.

Göteborg,
Göteborg. Älskade gamla varvsindustristad. Dårarnas fotfolk kommer
om några år att lyfta dina gatstenar och hysta dem mot
butiksfönster och förgöra allt i sin väg. Med artisteliten i
ryggen, med förakt och polishat i blodet. Sina skruvade
vanföreställningar i handling. Ingen av dem ser dej. Lika lite som
stans storpamp och tjänstemän snor åt sig fördelar gör. Likt små barn i godisbutik. Även en ung amfetaminstinn pojk i sjömansdress kommer sjunga
dig farväl om något år.

Andra
knackar din dörr för tredje gången. Och sista.

Solen
nästan brinner över Slottsskogens gulnade gräs. Några hundar
löper fritt. Ett par barnvagnar står mittpå gräsytorna och
lättklädda småbarnsföräldrar har stjälpt sina bleka kroppar
sidan om medan bebisarna sover. Några killar kastar frisbee i shorts
och bar överkropp. Klädd i ljusa byxor, sandaler och urblekt svart
skjorta strosar jag hela vägen ut till Majorna och uppför gatorna
mot Högsbohöjd, förbi bullerby-villorna och in i min port på
Svalebogatan. Den lilla lägenhet jag fann men aldrig funnit mig i.
Den stora staden ingen kommer in i. Att delges stadens nycklar är
inget att åtrå då de inte längre finns. En drömlik känsla omger
min tillknäppta tillvaro och står i bjärt kontrast med den
otvungna i Ronneby. Mina bara fötter trampar över plastmattan och
klistrar sig. Fjortontumsteven står svart och tyst på bänken.
Sängen väntar mig. Sommarkvällen sjunker utanför fönstret. Över
gräsplätten. En måne reser över kyrkogården strax nedanför
slänten, över flerbostadshusen. När ögonen sluts är jag i en
annan värld.

Nästa
morgon vaknar jag kring sju. Tvättar av mig i handfatet. Klär mig,
går ut.

Linnégatan
sjuder av ångande kaféer, spårvagnar kränger och dess klang ekar
mellan husfasaderna. Sätter mig i folktomt kafé och beställer
kaffe med baguette fylld av grönsaker och ost. Blir sittande med
blicken ut mot gatans glesa trafik. Några människor rusar ut ur sin
port och ner mot hållplatsen. En annan rastar hunden och låter den
göra sina behov mot ensliga träd eller rakt mot gatsten.
Verkligheten har sen länge överträffat dikten och jag kollar
sällan på film. Folks triviala liv och leverne är otroligt
spännande. Hur bor de, vem lever de med, vad gör de om dagar och
kvällar och vad driver oss? Vad längtar vi efter? Nere på
Handelshögskolan är det föreläsning om integration, om freds- och
konfliktlösning och en bonnläpp som jag vet absolut ingenting om
förortsproblem. Nada. Första och andra generationens invandrare
brottas med olika problem. Kulturella. Tredje generation är oftast fullt
integrerade och bråkar inte längre med majoritetsbefolkning.
Föreläsaren är själv från Balkan och pratar om ”kokosnötter”
– mörka på utsidan, vita på insidan – han ser ut som invandrare
men är ändå fullt integrerad i samhället. En otänkbar
beskrivning av integration i dagens galna värld. De hyperkränkta
ser rött så snart någon nämner kulturell skillnad och andas annat
än deras egen föreställningsvärld. Symboler och liknelser förstår
de inte – de tar dig på orden och gör varje bokstav till ett
vapen att hugga dig med. Åhörare till föreläsningen var alla
inskrivna på arbetsförmedlingen. En del kände sig kränkta av
föreläsaren, andra reste sig upp och tillrättavisade sina
landsmän. Man måste integrera sig i samhället, sa de högt och
bestämt. Lära sig språket, förstå koderna. Förstå det
demokratiska systemet. Jag lyssnade med halvt öra eftersom det inte
ankom mig. Och jag förstod inte heller förortskonflikter,
gängkriminalitet, etniska strider ute på Hisingen.

Sverige
var just då ändå ett land. Ett folk under samma himmel.

Göran
Persson är statsminister och på sin karriärs höjd. I en alltmer
uppluckrad omvärld där regioner bryter sig ur och bildar egna
stater. Balkan är fortfarande politiskt slagfält för dårar. I
Ryssland lever fyllot Jeltsin jävel och den lömska Putin utnämns
till premiärminister. I Israel förbereds fredsförhandlingar där
nervösa politiska ledare manövrerar diktat med terroristen och
islamisten Arafat. Judehatet är utbrett, antisemitismen är del av
både politisk makt och folk. I Mellanöstern går hatet i arv. I
västvärlden är vitmaktrörelser marinerade i myter om förmögna
judiska familjer med världsherravälde. Samma myt kom snart att
manipulera en aningslös generation i väst. Stockholm Pride
arrangeras för första gången, vilket upprör en del äldre. Men
min generation är befriad från homofobi, från rasism, från
massdemonisering av människor med avvikande åsikt, hudfärg,
etnicitet. Alla är vi en och samma men med olika prövningar i
livet. Vi vill bryta ny mark, fast inom oss. Regeringen Persson
bryter en trettiosju år lång tystnad med Israel och förbereder
besök. Göran spelar en roll för att nå fred i regionen. Lika
omöjlig då som nu. Men hedervärd. Under tvåtusentalet kom en
djupt ideologisk falang inom sossarna få mer och mer inflytande.
Tidigt knöt de band med muslimska råd och föreningar. Då hette den
Broderskapsrörelsen, nu heter den Tro och solidaritet
och inbegriper dagens statsminister. De tror sig vara del av lösning
på världens alla orättvisor men är dessvärre del av världens
problem. Alla som seglar in i Gaza och flaggar in under brinnande tal
om frihet seglar in i strid om rätt och fel. Ont och gott.

De
åker vilse in i elden.

Enskilda
människors liv börjar med beslut om att leva. Världen tar tio steg
mot ditt enda. De svartaste ögonblick bär alltid spår av ljus.
Liksom den ljusnande framtid unga studenter 1987 sprang nerför
trapporna mot bär spår av mörker. I ett hav av lyckliga
medmänniskor med höjda pappersplakat stod vi aningslösa och
hoppades på vuxenliv, utbildning, jobb, livspartner, barn och nya
cykler i ett samhälle med stabilt golv. En del föll igenom såklart.
Men hjälp fanns alltid. Alltid. Men ingen kan tvingas ta emot den.
De med glas utan botten måste möta och famna sin skugga på egen
hand.

I
mitt huvud rider sångtexter fram i ett underligt skymningsland och
ingenting av dagspolitik ankommer. Endast frihet har betydelse –
detta ord och begrepp många missförstått och tjugo år senare
lyckats både trolla bort och spä ut. Unga killar och tjejer från
landsbygden åkte till Stockholm, trängde sig in i nationens nav,
inpå tidningsredaktionerna, i teve och radio, började på
nöjessidor och skvallerpress och skrev sig upp i kändisvärldens
hov. Nära himlen.

Vår
lilla projektgrupp samlas utanför Handelshögskolan och pratar
lågmält. Några röker och dricker blaskigt kaffe ur plastmugg.
Alla går sedan åt sitt håll, hoppar på sin spårvagn eller buss,
själv vandrar jag bort mot Haga och äter en aningens sen lunch.
Slår ut en GP över bordet. I krigets Afghanistan är
hundrafyrtiotusen på flykt ifrån mänsklighetens vansinne.
Kommunisterna tilltvingade sig makten 1978 och förbjöd all annan
politisk verksamhet men fick motstånd av USA- och Pakistanstödd
trupp. När kommunistregimen kollapsade dundrade Sovjetunionen in.
Under tio år pågick ideologiska strider innan alla socialistregimer
föll samman i slutet av åttiotalet. Men banade väg för maktvakuum
och talibanterrorism, en salig blandning av religiös och geopolitisk
röra och jordmån för islamism, al-Qaida, rörelser vars kärna är
extremt hat mot västvärldens frihet och pluralism. Snart dyker
konspirationsbesatta in i debatten och inbillar sig att striden står
om röda vallmofält, mellan de höga bergen och ökentorra jord –
och att USA:s inblandning handlar om att slå vakt om utvinnande av
kokain. Som om amerikansk stat rullar in sin hundratusen man starka
armé i strid om en planta. I informationsålderns första levnadsår
sprids de mest omogna av fantasier. Islamism och marxism är båda falska
doktriner. Den ideologiska planta som
slog rot i världen under 1900-talet fick mängder av grenar, mängder
av autonoma rörelser som alla driver krig mot frihet. Mot oss.
Dessvärre bar de frukt långt in i vår tid, ända fram till dags
dato.

Under
de sista dagarna av februari kryper termometern ner på minus elva.
Isande kallt om fingrarna när jag slänger skräp i tunnan.

I
Stockholm pågår rättegång mot jihadisten Akilov som mejade ner
fem människor på Drottninggatan. I hans huvud pågår ett
världskrig, hela hans kropp är besatt av en idé där en osynlig
makt hotar hans existens. En ihopfantiserad världsbild
förkroppsligad av fem helt oskyldiga liv han medvetet släckt. Vars
kroppar slets isär av en lastbils framfart. Ett dåd han ställs
till svars för och inför jury, domare och svensk press. Han kan
fritt plädera sitt kompakta vansinne. En ideologi går inte att dra
inför rätt. Västvärlden bygger på individer i demokratiska
system, med rösträtt och bred politisk palett. I totalitära
nationer ställs individen inte ens till svars för fri åsikt och
handling, utan giljotinen faller inför kollektivet, normen, dogmen.
Den enda.

Inför
allmänhetens ögon är terroristen en bestialisk mördare.

En
liten pojke går på knä inför en vacker blomma, i en dalgång,
sent trettiotal. Hög himmel, ljuva moln. Pojken är ett med blomman
och lycklig. Ett hus på en slätt, en mor, en far. Syskon. Enkelt
jordbruk i en by, religiöst uppfostrad i gränsland mellan Asien och
Europa. Sovjetunionen kollektiviserade jordbruk då, rev moskéer,
ödelade folks historia men under ytan pyrde gammalt groll. Som så
många andra pojkar växer man upp i en familj, en släkt och i smyg
behåller de sina ritualer undan maktens utsända. Islamska och
socialistiska imperiet slogs om makt över människor vid den tiden i
svagt utvecklade regioner. Med hjärntvätt, utsållning i brutal
anda tills dagen då dess totalitära styre släpper. Glasnost,
perestrojka. Den plötsliga friheten gav syre åt etniska strider.
All fredsmäklande mellan armenier och azerbajdzjaner hjälpte inte.
Politiska och religiösa ambitioner har alltid misslyckats att ena
människor. Istället går man ur huse för att döda sin granne i en
oändlig strid om något de glömt, med ett blint hat sjungande i
samma blod sonen ärver. Generation för generation. En blind fläck,
ett svart hål av förintelse. Som berövar, kväver, förtrycker,
dödar. I vilken del av världen som helst. Den som uppfinner en
fiende sätter punkt på livet. Och kanske, om möjligt, går en
liten kuvad och förtryckt pojke återigen ner på knä inför den
sköraste och starkaste av drömmar – den som endast behöver din
närvaro, din omtanke. Kanske om möjligt i låsta rum och bakom
galler kan den lilla gossen vara ett frö till förlåtelse, till
frid, till återuppbyggnad för en död själ. Att vara fri är den
svåraste uppgift – men också enklaste. Att vara i nuet och låta
alla förtryckta sidor komma till tals lär göra lika ont som vad
hans offer fått utstå. Att se sitt förvridna föreställningsvärld
söndras lär göra mördaren till den ynkedom han är – lika
ynklig som alla mördare, kriminella, odugliga, värdelösa dårar
är. Jordgubbsförsäljare längs vägen till sommaren styrd av
albansk maffia. Svart bilhandel i Malmö utanför all lag.
Uppgörelser mellan afghaner och araber i Helsingborg och vanligt
folks ilska över den totala galenskapens frihet. Växande laglöst
territorium släcker omgivningens hopp. En drogad generation blind
för omständigheter med hörlurar om öronen och mellan dem hiphop
på hög volym. Uppiskad text av förortsgangsters. Samma
artister får fritt plädera sitt offernarrativ
och väcka en medberoende del av populationen. Samma som under
sjuttiotalet med punken och en rökande, supande och obstinat ungdom
uppväxt i miljonprogrammets skugga. De gav sig också på oskyldiga
svenska familjer. Hederliga, skötsamma och vuxna människor. Samma
människor man sedan krämar på skattemedel via statliga
konstnärsstöd – i referensgrupper där kompisar sitter.

Ideologiska
kamrater i den sista sovjetstaten.

Statens
kulturråd delar 2018 ut 75 000 kronor till skivalbum som heter
”Krossa de populistiska hororna”. Och det är inte Fi titeln
antyder. Utan folk med annan åsikt än upphovsmannen. Sedan jag
lämnade vänstern, dess bärande idé om maktstruktur, så fann jag
en mållös förövare i mig– en skugga. En blind fläck där
kollektiva känslor bröt fram. Tillsammans med andra av nätets
riddare delade vi falska känslor och konspiratoriska idéer utan att
se. Jag var del av en mobb, förvisso perifer men ändå. Mobbens
väsen bygger på att med gemensamma krafter angripa påstådd fiende
– en halmgubbe. Vit medelålders medelklass man stod måltavla. Ett
rasistiskt och sexistiskt raseri där man inte heller upprörs över
verkliga förövare – de är alltid offer för en dold maktstruktur
skickligt iscensatt av en fantiserad maktelit döpt till Illuminati –
en myriad av högerpolitiker, liberala opinionsbildare, aristokrater,
en judisk maktelit, bankväsenden, Israel, USA, big farma, big
business – och när samma konspiratoriska idé fanns i den
framväxande islamismen fann de varandras gemenskap kring räntefria
banker, de onda oljebolagens kolonisering av Mellanöstern och
petrodollar, fiatpengar. Dokumentärer som Zeitgeist, Bowling
for Columbine
och andra bekräftade deras tes och hypnotiserade
långsamt folk sittande framför datorn. En global masshypnos kom snart att inkludera
miljö- och hälsorörelser. Islamisternas dödsverk 9/11 fick exakt
den effekt de sökte och nyttiga idioter som Michael Moore fick
vatten på sin kvarn och blåste liv i en glöd av hat. Men ingen idé
har bäring hos någon som ser. Ingen religion, ingen radikal
politik. Ingen guru kan manipulera dig. Början på slutet för mig
var under en tantrakurs. Ledd av Carl Johan och Jennie Rehbinder.

Maj
2009.

Att
ändra åsikt förutsätter förändrad perception. Från två av
varann oberoende källor är vi alla upphov, men till syvende och
sist är vi själva poängen med allt. Allt vi tänker, allt vi säger
och gör är sprunget ur vår egen källa. Eller inte. Självt,
ständigt, varande rör våra nakna kroppar varandra. Andningen.
Nerven, pulsen. En dörr står öppen in till trädoftande sal i
utkanten av Norrköping. Alldeles vid sjön. En bastu där nakna
kvinnor och män svettas innan de sjunker under ytan. Att kasta
kläderna och stå naken inför tjugofyra okända människor var
kittlande. När fingrarna nuddar annan hud vibrerar luften. För
ovana en skräckblandad förtjusning men för en van är det bara
lek. Som när tyska vuxna människor strippar i en annan del av
Europa, lägger sig i en enda stor hög och kursledare häller olja
över dem. Kropparna ålar sig och låter dem slappna av och styvna i
en enda salig röra. Reaktioner, erektioner, små sensationer av
endorfiner och oxytocin. Dörr i dörr med dessa utlevelser står en
ung man på diskotek, tidigt åttiotal. Alla onyktra. En del grabbar
muckar och vill slåss men stöter på patrull i fyllans villervalla.
En del tjejer söker sig intill kvällens flirt och inväntar nattens
kyss. Själv söker jag i publiken efter någon okänd att dansa med
och knackar försiktigt någons axel. Chicago spelar upp och kvällen
försvinner med en nattbuss genom sydskånska skogar och byar. Vägg
i vägg med tonårsscener ligger en pojke i sängen och läser Spirou
& Nicke, Tintin, Gaston, Buddy Longway, Asterix & Obelix,
Jocke & Pellevins äventyr, Starke Staffan, Riddar Eldhjärta och
blad för blad närmare extasen i pojkrummet. I barndomshuset.
Seriealbumens yviga berättelser. Skickligt skissade av belgiska och
franska tecknare, många gånger utifrån ett europeiskt perspektiv,
under en tid då kolonialmakter släppte sitt grepp.
Sjuttiotalsskolan undervisade mig dagtid. Lärde mig läsa, skriva,
räkna. Om rasterna spelade vi boll. Parkskolans tegelbyggnad rest
1913 med tidstypiska fönster och dörrar. Tung, monumental. Eleverna
i klassen var alla barn ur en familj. Var familj sprungna i möte
mellan två unga människor i ett nyförlovat land. Snabbt förälskade
och alldeles i begynnelsen av ett liv ihop. Från lägenheter,
studier, arbeten i sextiotalets Sverige. Dörr i dörr står varje
tid i oss. När fingertopparna nuddar en okänd människa – eller
tvärtom – kan dessa dörrar gå upp och vädra ut gammalt och
obearbetat. Likt förunderliga drömmar kan skönja en glimt av
framtiden. Tid är en illusion. Varje förövare när ett offer och
vice versa. Inom oss finns en hel värld, ett helt universum. Men –
och här är den springande punkten mellan de som vet och de som tror
– din sak är inte min. Dela den och den blir vår. I samma
ögonblick din sak är mer värd än andras då vanställs stolen, då
delas och söndras världen. Då börjar projektionerna där egna
obearbetade sidor tillskrivs andra. Men att framställa andra som
onda gör dig inte god. Din sak – din idé, din
föreställningsvärld – dominerar genom att skugga andras. Att
kasta epitet och invektiv och ropa ”allas lika värde” är en
härskarteknik. Den nya tidens heliga
doktrin.

Men.
För oss som kan hantera vår sak och låta andra komma fram till sin
behövs inga religiösa påbud. Ingen moral. Ingen etik.

Sverige
är ett delat land. De politiska lägren pågår febril aktivitet
inför landets viktigaste val på mycket länge och alla kommer skjuta
vilt. Snett och vint. Ingen kommer träffa bullseye eller nå fram
till någon poäng. De lär säga vad som förväntas och
journalister lär ställa samma gamla uttjatade frågor. Medborgare
är förda bakom ljuset och våra politiska företrädare vet inte
ens om att de släckt ner rummen. Stängt fabriken. Tystat en hel
befolkning. Allmänheten läser Ann Heberlein och Tino Sanandaji i
smyg. Liksom alternativ media och friska opinionsbildare över hela
politiska kartan – som alla brännmärks av en journalistisk elit.
Av nyttiga idioter.

Vi
står inför att försvara det fria ordet. Inget
annat. Alexander Bard twittrar och hugger rakt in i porslinsbygget,
rakt in i kulturbranschens ideologiska skrytbygge, det fula
luftslottet landets kulturminister orerar kring och bygger med
statliga medel. Under två år har jag själv tystnat. Upphört säga,
upphört skriva. Känslor har stockats upp i mitt system, orden står
mig upp i halsen och måste ut. Nu.



En blues innan taket föll in, väggarna välte och golvet rämnade. Del 1

Nöje, musik Posted on Wed, February 21, 2018 06:56:15

Februari
2018.

Vinter-OS
pågår, radion går varm och tv-sändningar tävlar om
uppmärksamhet. Unga idrottskvinnor äger och vinner medalj på
medalj. Lyckan är total. Något som verkar beröra allt färre. Det
fanns en tid då tv engagerade miljoner svenskar. Då tidningar skrev
och alla läste. Då en artist eller skådespelare blev känd över
natt. Då en roman nådde sin generation och bläddrade igenom en
livstid över en helg. Idag är det inte så. Klockan är strax efter
ett och jag avrundar mitt enkla jobb i Helsingborg, en halvtidstjänst
på daglig verksamhet, stänger radion och kör hem till familjen. En
tjugo minuters bilfärd i ett land jag inte är hemma i längre. En
gång bodde jag här, nu lever jag bara med mina älskade och
sångernas vindlande resa. Där drömmar och minnen lever omlott. Var
och en yxar sig fram genom tillvarons djungel. En del jobbar utav fan
och ges ständigt nya erbjudanden, några minglar sig upp i
societetsmiddagarna innersta krets, andra undviker den där pockande
känslan och petar i snus, tänder cigg på cigg, bäljar läsk,
tuggar choklad och tömmer bag-in-box helgen igenom. Hämtar, lämnar,
kämpar, springer, handlar, tankar, bär och kånkar och orkar inte
ta del av infekterade debatter i sociala medier. Andra mediterar
ensamt eller i grupp, reser till Indien och viftar bort flugor dagar
i ända. Yogar sig höga på solljus. Andra hojtar sig hesa på
svettiga friskispass. Lyfter tyngder på gym, spänner armarna i
spegeln tills att strängen brister. Får meddelande via sms. Rullar
höger pekfinger över liten skärm – som om något ska uppdagas.
Som om livet ska ske och pilen gå rätt igenom hjärtat. Om inte lär
vemsomhelst inta varje rum, varje vrå i dej och tvinga till
underkastelse. De lär snart stå på varenda scen och likt smilande
predikanter skruva ord tills all betydelse är borta och enfald
råder. Hatten av för alla er som använder röst och skrift, som
bräcker den mur politiker rest, som bränner styrdokument
myndighetsmonstren konstruerat. Som pissar på nymoralism och
förpassar varenda värdegrundsnorm till intet. Som röjer sly av
idioti och ängslan. Ni är mina hjältar.

Tack.

Innan
dårarna kom fanns breda tiljor av norrländsk fur, väggar av plank,
fönster av linoljedoftande kärnvirke och närapå evig livstid,
taktegel från ugnsbränd lera ur sydländska åkrar. Hantverkare
snidade ut detaljer i fasad och entré. De smyckade och krönte sina
livs verk. Snickarglädje förpassades när industritillverkade
betongelement tog över byggindustrin. Därefter kom
socialdemokratiska samhällsbyggare och körde sina generalplaner ner
i halsen på lättmanipulerade stadsarkitekter. Och någonstans blev
en hus inte längre en hus, utan boning åt mönsteranpassad
medborgare. Man ville politiskt
individualisera varje människa att ingå i det stora kollektivet.
Från vagga till grav. Från förskola till äldreboende. Genom dagis och skola till högre utbildning och första
jobbet. Till den stora glädjen av första barnet – som sedan ska
in i samma fotspår. Samhällsbyggarna kräver mer och mer skatteintäkt, mer allmänna resurser till ett kaos de själva orsakat. Kvar står stackars medborgare – itutade om samhällets
förträfflighet, den stora kollektivistiska drömmen vi alla vuxit
upp med – och ser in i handläggares blick, i polisers uppgivenhet,
i lärares tårar, i badhuspersonalens ilska, i förskolelärares
frustration.

Ingen
av de jag arbetar med gör minsta motstånd eller orkar stå emot.
Heltid är nog. För en ynka lön. Åt barnen, huset och fyra veckors
solsemester. För att härda ut. Men inte ens flygresan till Koh
Lanta får du glädjas över. Regeringen arbetar nämligen för
reklamskatt eftersom de varken vill förbjuda flygresor eller ge dig
skuldkänslor för din medelklassiga lyx att åka vart du vill men
väl kapa resebolagens reklamkampanj. Jag petar i trean. Radions P1
sänder snackig och intetsägande kulturprogram. Det fanns en tid då jag lyssnade på dem – då krönikörer sa något, gav
mig ny vy men en hel befolkning har tröttnat på dem och lyssnar
istället på podcast. Helsingborgs industriområden passerar min
framfart, vackra tegelbyggnader invaderade av biltvätt på biltvätt
i krig om medelklassens nedsmutsade fordonspark. Jag trycker över
till annan kanal. Där Debbie Harry sjunger Maria och
med den en bekant känsla. Tid
existerar inte i mig. Allt sker nu.

Juli
1999.

Stationsbyggnaden
i Karlskrona verkar öde. Nästan övergiven. Väntsalen är ljus och
tom på folk när jag stegar in och fram till biljettluckan, ännu
bemannad dagtid. Fula biljettautomater ses allt oftare och undvikes helst.

”Enkel
mot Ängelholm” säger jag och en SJ-anställd skriver ut, tar
betalt med sedlar och mynt. ”Byte i Kristianstad och Klippan”
säger han. ”Okej, ta enkel mot Klippan” svarar jag och får
anledning att skriva sms till min bror om skjuts.

Någon
enstaka resenär står på perrongen, måsar landar över hett
plåttak och ger skri. Himlen är alldeles blå, luften varm, nästan
het. Termometern pekade på trettio grader vid lunch. Efter en kvart
rullar tåget in i denna avlägsna del av landet, jag kliver ombord i
tomma kupéer och sätter mig på fönsterplats. Lägger upp mitt
rutade kollegieblock, pennan däröver. Blickar ut över landskapet.

Och
in.

Bilder
passerar och blandar både hänt och ohänt. Då visste jag inget om
klärvoajans. Om nuet och kristallkulan många vill åt, men få når.
Vad pennan lät ut över de tunna pappersarken var mitt lod, min väg.
Min bön, min bikt. Jag skrev för livet. Tiden var en tråd och jag
en nål. Tillvaron ett lapptäcke att sy ihop. Mig att hålla samman.
Tåget stannar med ett gnisslande tjut i Kristianstad. En tyst gammal
residensstad med öde gator även där, öde centrum. Sedan
militäranläggningen la ner finns inget liv. I pressbyrån handlas
en dricka. Nästa avgång om en timme. Välvda tak i stationshuset, en doft av såpa från moppat
stengolv. Väl suttna träbänkar. Någon enstaka besökare även där
med resväska mellan fötterna, bläddrande en kvällstidning.

Trettiotvå
år gammal. Eller ung. I kast med evigheten och en blick mot stora
uret längst ner i salen.

Både
trött och lycklig över fem veckors vistelse hos Ante, som nyss
flytt in i litet torp – ett dödsbo han hyr av sin före detta. Han
ringde för några månaders sen och önskade hjälp att skrapa
fasaden och måla om. Vilket jag tackade ja till. Iklädd slitna
jeansshorts och bar överkropp skrapades således gammal
knagglig färg av i gassande sol medan Ante drack en grogg, lagade färsk
torsk och kokte ljuvlig mandelpotatis. Torpet låg i en skogsglänta,
i slutet av en väg, bara ett stenkast från gamla vattentornet –
ett nergånget tegelmonument uppå en höjd, omgivet av sly, sökande
träd, murkna grenar. Påsar, flaskor, burkar låg slängde lite
varstans längs slänten. Vi gick fem minuters promenad över
stenhällarna och nerför vingliga stentrappor, tvärsöver gatan och
ner i centrum. Inom Konsum. Bland hyllor och magert sortiment. Stan
var lugn så lugn och bara väntade på storm. De där håglösa
bruksortssamhällena kunde vemsomhelst ta över vid den tiden. Få
brydde sig. Äldre levde kvar i industriåldern. Unga stämplade in
på arbetsförmedling och satte sig ner i väntan på bidrag. Som
nyanländ besökare läser man snabbt av rådande stämning –
vilken nästan var deprimerande. Men byn bjöd även på
ljusglimtar. En å ringlade långsamt ner och ut i blekingsk
skärgård. Snickarglädjen i husen ute i Ekenäs. I ett välskött
Brunnsparken låg gamla och k-märkta träkåkar. Bevarat för
framtida generationer. Wienerkaféet serverade luncher, kaffe och
äpplepaj om dagarna och ölsejdel med á la carte om kvällarna. När
vi gled in en kväll satt en blond trubadur på hög pall och spelade
gamla pärlor och nya nittiotalshits. Ett fåtal gäster i lokalen.
Ante och jag drack varsin flasköl och pratade lite musik. Eftersom
jag skrivit så mycket hade han planer på att agera lite manager.
”Kepsar måste du ha” sa han. ”Med bandnamn på… och
t-shirts!”

Själv
funderade jag mest på kontrakt. En kille från något skivbolag hade
nyligen ringt upp (gul bakelittelefon med siffersnurra) och bad om
demos. En kassett med fyra låtar postades men sen var det tyst. Ett
litet bolag i Göteborg visade intresse. Musikbranschen anno 99 var i
slutet av en era och början på en annan. En ung rödhårig trubadur
hade nyligen fått sitt stora genombrott i vispopsgenren och bosatt
sig i Stockholm med alla andra unga lycksökande drömmare. En del
tyckte jag skulle ta tåget upp och stövla in på
skivbolagskontoren. Men det lockade inte, en del av mig tvekade.
Efter någon timme lämnade vi puben och strosade över gatorna under
en ljus och ljum kvällshimmel och upp mot Flensburgsgatan.

Torpet
andades lite trögt och jag ställde fönster på vid gavel. Vädrade
ut all unken doft. Satt på stentrappa ibland och sjöng någon
vers. Tempot i Göteborg fanns kvar men efter några dagar sjönk ett
lugn. Ante visade runt i stan och hela bygden. Han jobbade på
ett boende i Karlskrona med ungdomar på glid och använde deras
arbetsbil mer än ofta. Vi rullade över E22:an och svängde in i en
av landets vackraste städer. Öar, broar och böljande gator,
bryggor och båtar i stiltje vatten. Parkerade bilen längs
Borgmästaregatan, alldeles nära vattnet, och gick inom en liten
telebutik.

”Nu
får du fan komma in i matchen, du kan inte leva i stenåldern” sa
han innan vi öppnade dörren och gick fram till disken. Tio minuter
senare packade jag upp en låda med Nokia 3510 och installerade
sim-kort. Långsamt kopplades mobilen upp. Ett par timmar senare
kunde ett första sms skickas.

Det
var tänkt att stanna en vecka. De blev fler. Dagarna gick kvickt.
Medan Ante kröp andfådd in under bordet, blöt av svett, för att
ratta in modem stod jag med målarpensel och skrapa. Vi körde nerom
Systemet och handlade öl. Drack dem framför teven. Åt chips. Tog
taxi nerom torget och Wienerbageriet – en annan välbesökt
restaurang där också band spelade om helgerna. Damer visade
intresse och jag var enkel att få omkull, lika enkel som byn vi
befann oss i. Ante skakade på huvudet och lunkade snart hem. Mitt
sällskap och jag tog taxi till Bågen där två biffiga vakter
hälsade oss välkomna. Tid är som sagt underlig, med alkohol i
kroppen än värre. Vi dansar bland traktens fyllon, är svettig
under tröjan, någon viskar något och håller min hand och leder
mig mot parkeringen och simsalabim kör någon oss över mörka vägar
mot Karlskrona. En del av mig följer med. Pengarna är slut.
Fickorna är tomma. Hon betalar tvåhundra för svarttaxin. Blir
avsläppta vid ett hus någonstans. Går in, öppnar dörren. Huvudet
susar och faller snart mot lite kall kudde. Den udda och lite
märkliga kvinna fick mig hem, men sedan tvekade hon och jag somnade
stilla bredvid. Natthimlen står still över nejder och hustak, över
kobbar, över skär. Blekinge hade blivit ett tillhåll för en del
nazistisk verksamhet. Stinna pojkar med faderskomplex, höga stövlar,
rakade huvuden. Ofarliga. Sprungna ur konflikt mellan etniska gäng i
höghusområden. Alla fast i förvridet rasideologiskt nonsens. Djup
antisemitism. Men allt var så långt ifrån mig, så långt från
vanliga människor i vanliga Svensson-liv och ingen brydde sig. Att
de skulle marschera över Klapeidaplatsen tre år senare och kunna gå
att rösta på var otänkbart. Att en efter en går ur sin kostym,
sin vanställda ideologi och börjar föreläsa i skolar troligtvis
lika otänkbart.

Som
ofta vaknar jag tidigt och syr ihop gårdagens scener. Tunga, mörka
gardiner stänger ute morgonljuset. Famnar henne några minuter,
lyfter kläder ur fåtöljen, söker mig till köket och dricker två
glas vatten. En sorg anas i rummen. Kan inte säga vad. Hon är
tjugoåtta, jobbar på Ericsson, har inga barn och inga vidare
planer. Vi ändrar inga. Gör inga barn. Efter någon timmes väntan
i huset hon ärvt efter sin far blir jag körd, först nerom
Karlskrona och en kiosk för att hämta en nyckel. Sedan mot Ronneby.
I sommargrönska och med en uppskruvad energi. Hela jag befann mig i
en annan tid. Ändå nu. Väl framme i torpet kommer jag på mig ha
glömt två silverringar på nattduksbord. Struntar i dem. Ante
skruvar med dator, drar sladdar och ser inte de snustorra blommorna runtom honom.

Han
installerar program och skriver kod på obegripliska. Efter några
timmar har han gjort en hemsida åt mitt band Ny Söndag.
Några demolåtar görs om till mp3-format och vi lägger till en
länk som heter ”dagbok” och samma kväll börjar jag skriva rakt
ut i etern. Blogg fanns inte vid den tiden. Då läste folk tidning.
Köpte månadsjournal. Gick till biblioteken. Storhandlade torsdag
eftermiddag. Arbetade, betalade skatt.

Ibland
satt även jag på stans lilla bibliotek, bokade datortid, läste
mejl. Fingrade över bokryggar. Lunkade vidare över trottoarerna och
hälsade på förbipasserande. Passerade en resebyrå och blev
stående i skyltfönstret. Längtade bort ett ögonblick. Men var
troligtvis redan ombord på mitt livs resa. Byn jag stannat i höll
mig kvar. En hel värld kom snart att skruvas ihop i en global
hjärna, där varje människa blir en cell i ett gigantiskt nätverk.
En IP-adress i ett digitalt universum. Den bransch jag stod på
tröskeln till kom snart unga datornördar knäcka rygg på. Musik
kan såklart ingen tysta men väldiga branscher faller hårt emot
marken när folk upphör att göda monstret. Branschen hade också
utnyttjat cd-skivan till max – låg tillverkningskostnad, väldiga
överpriser. De hade inte räknat med internet. Skivbolag kom snart
att dräneras på intäkter och famlade efter laglig rätt att
behålla sitt monopol.

Min
inkomst var mager. Sen några månader var ett gäng arbetssökande
delaktiga i ett framtidsprojekt. Femtusen kronor gavs var månad. Min
roll i projektet var att skriva och hitta försörjning på den
sysslan. Ordfront visade intresse. En filmare ville göra ett litet
personporträtt. I övrigt fanns inga villkor – varken på närvaro
eller prestation. För min del inga problem, datorn fylldes utav
textmassor och sparades på diskett. Livet bar frukt vart än jag
befann mig. De flesta hade svårt att få ändan ur vagnen och satt
på händerna eller rullade tummarna. Kravlöshet har den effekten.

Ibland
jobbade jag även nätter på hotell i Göteborg men var ledig över
sommaren. Några pass var inbokade i början av augusti. Tillvaron
gick mot sitt slut. Solen sjönk mellan trädstammarna sent om
kvällen. Fönster stod öppet om nätterna. Om morgonen klev jag
naken ut i den ängsliknande trädgården och slog en vacker sjua.
Innan jag avrundade vistelsen bokades spelningar hos Håkan på
Wienerbageriet, första helgen i oktober spikades. Två kvällar,
femtusen i gage. Mitt vilt spridda band befann sig lite varstans men
nu hade vi mobil och sms. Meddelanden pep och att skriva dem var en
konst i sig.

Tåget
rullade mot Klippan i strålande sommarväder. Min bror mötte upp på
stationen i sin Nissan Micra -87. Vi körde ner mot havsbaden och
stugan där han bodde, jag duschade och bytte om. Sedan strosade vi
långsamt nerom stranden och bort mot Klitterhus. Den vackra träkåken
alldeles vid vattnet där så många av oss bjudit upp till dans på
skolfester, hånglat i klitterna under stinn måne, däckat med näsan
i sanden, badat nakna eller påklädda, blivit nekade inträde,
bjudit upp, blivit ihop, gjort slut. Men just denna dag invigdes
kåken som pensionat och nyrenoverad restaurang och scen. På den
stod ett soulband med Jenny Öhlund vid mikrofonen. Många av stans
jetsetare svärmade kring kvällens drottning. Den före detta
dansbandssångerskan blev honung för besökare, den anrika
restaurangen ville vara finare och sätta guldkant men dog där och
då och har aldrig rest sig igen. Trots mängder med
återupplivningsförsök och påkostad renovering. I min tidsupplösta
värld står Ante i kalsonger och t-shirt och snackar sig in på
Fiskarestugan, vakten ger upp och min två meter långa vän kliver
in och blir sittande på barstol hela kvällen. Puben stod öppen för
vemsomhelst då i början av åttiotalet. Ingen var finare, alla var
lika vackra. Även de överförfriskade utan både byxor och hyfs.

Kvällen
var ljus, luften mild. Vi satte oss på uteserveringen och såg
ljuskäglor tindra över vattnet, ända upp till Vejbystrand. Ett
pärlband av drömmar och minnen passerade huvudet. Vi delade några
cigg och dyra flasköl innan lokalen släcktes ner, tömdes på folk
och långa rader av taxibilar hämtade dem. Hyfsat nyktra strosade
jag och brorsan över stranden och bort mot stugan för att sova.
Troligen strosade vi också bort från sönderrenoverade drömmar och
rum ingen vill bo, från en framtid byggd av pratkvarnar, av
floskelpladdrande politiker och stressade opportunister. Sol och måne
förstår de inte, människans natur, den väldiga natthimlen, de
långsamma dyningarna. En enkel madrass rullades ut på trägolvet
och jag kröp in under tunt täcke. Somnade mycket gott i stugan min
far reste sommaren 1969. En lång het sommar i shorts och linne. Med
virke och spik från trävarufabrik. Med hammare och fogsvans slet
vår pappa. Mamma satt på förstukvisten med min nyfödda lillebror.
Jag var två. Trettio år senare stod byggnaden kvar, ännu bebodd av
oss två bröder.

Femtio
år senare är den såld och bebos av andra.

Ängelholm
är min barndomsstad. Hela uppväxten är lagrad i mitt dna, varje ny
scen i min pjäs bär en vacker prägling av äldre. Förr var varken
sämre eller bättre. Förr var förr. Punkt. Den som inte känner
sin historia är dömd att upprepa den. Sverige är mitt land och jag
är uppväxt med en generation under en blek skandinavisk himmel.
Bebodd av ett naturälskande folk med kargt och lite blygt kynne.
Ibland ängsligt. Med enorm empati för utsatta, för svaga, men även
för farliga. Att göra sorti ur denna region av världen sker med
öppet hjärta – inte på dårars anmaning. Ett halv sekel ligger
bakom mig, lika mycket är framför mina bara fötter. Livet rullar i
cykler en del upprepar intill döden. Omständigheter kan långsamt
strypa en men när perceptionen skiftar löses repet upp. Allt går
att rita om i våra liv. De normer och betingelser vi lever efter
finns allra längst in, allra längst ner. I begynnelsen var några
enkla bokstäver och en första mening men livet sätter aldrig
punkt. Har du en gång börjat sjunga sot ur lungorna och skriva
tjära ur blodet är du ute på en evig resa. Magi och mirakel
existerar, de som upphört tro på dem har tappat livets allra
viktigaste komponent.

Jag
stannar bilen utanför vårt hus och funderar på möjlighet att
slippa ingå i samhällsrullarna, i tortyren att arbeta. Ängslighet
har tystat så många, kvävt människors kreativitet med skyhög
skatt och krångliga regelverk. En generation pensionärer öppnar
fönsterkuvert och tvingas in i demensboenden, in i sista anhalten
innan sorti – de byggde det här landet, la golvet, reste väggarna
och höll en hejdundrande taklagsfest. Rådande makt har vänt kappan
efter gaphalsars sura fjärt och idiotiska vindar. En undfallande
vuxenvärld gör att var och en sköter sitt. Ser ingen den uppenbara
konflikten? Den stora elefanten?

Nationen
är borta. En chimär.

Landet
är laglöst.



Gud är endast ett ord och djävulen är världens största halmgubbe

Nöje, musik Posted on Sat, December 16, 2017 09:37:02

Svensk
pop. En godhetsindustri på export.

Tomas
Andersson Wij och Uno Svenningson är två fantastiska artister.
Deras deltagande i ”Så mycket bättre” gör programmet till en
njutning. Tomas anekdoter är fängslande, hans hantverk oerhört
förfinat. Unos röst väcker varje cell i min femtioåriga kropp.

I
övrigt är musikbranschen obegriplig.

I
”Jills veranda” flygs nonsensartister in med dyra flygbiljetter
och ges höga arvoden för att sjunga gamla countrydängor och dela
politiska plattityder. I ett annars spännande upplägg. Jill är i
händerna på producentteam med politiska motiv. De letar upp de mest
extrema åsikter i delstaten och gör allt för att koppla ihop dem
med Trump, SD och allmän nationalism (och nä, jag delar inte deras tankegods heller). Alla oliktänkande buntas ihop
som alt-right. Eller ”högerextrema” som en stirrig Alex
Bengtsson kallade alla som inte delade hans infantila världsbild i
Live Opinion för någon månad sedan. Artisterna småpratar i köket
om tidernas ondska och är så goda och rättänkande att de blivit
blinda för sitt eget högmod. Ett högmod varvat med ringa eller ingen
kunskap om demokratiska stater, representativa styrelseskick, om
tusenårig kulturell evolution, hundratals år av samhällsdebatter och
prövad politik. För att inte tala om ekonomi. Hundra år av välståndsbygge har gjort alla rikare.

Kända personer
tycks leva och verka i en sluten bubbla. Där de ges överflöd av uppmärksamhet, priser och ceremonier och omsluts av en likasinnad kulturbransch och medieindustri. Även genom Statens kulturråd delar
kompisar och kollegor ut bidrag åt varandra. I somras
rörde P1 dokumentär vid detta men myndigheten slöt sig som en
mussla. Jag skrev även en blogg om det fördomsfulla hat vissa artister
ger uttryck för. Som staten avlönar dubbelt.

Denna
enfaldiga kultur måste upphöra för att ge rum för mångfald. På riktigt.

Sedan
hösten 2014 har jag kritiserat vänstern, och även nyandligheten –
då båda dessa rörelser stagnerat och blivit apparater för massprojektion. Att lämna dem har varit som att gå ur en sekt. Man avhumaniserar människor med
att vara ”egoist”, ”nationalist”, ”ha dolda avsikter”
eller ”högerextrem” och “rasist”. Mänskliga rättigheter, solidaritet och
rättvisa tillskrivs endast vänsterpolitik. Är du dessutom andligt troende ges total immunitet mot kritik eftersom upplysta personer är felfria och enkom av ljus. Men dessa rörelser är
så upptagna av en kollektiv och obearbetad ilska mot frihet
och pengar att ett monster skapats. För dem tycks jorden vara platt. Djävulen är kapitalism, Gud är
socialism. Under tre års tid har de ändå fått sin rödgröna
representant i regeringen och dess handhjärtanspolitik har till fullo skridit till verket. Men kan bara
beskrivas som katastrof. Ett kaos utan like. Den enorma belastning på
offentlig vård, skola och omsorg de orsakat är allt annat än god.

Hur blev det så här tokigt? När blev miljövänner miljöfundamentalister? När blev hälsomedvetna hälsofascister? När blev den frihetliga vänstern totalitär? Och varför?

Mitt enda svar är att de har alla en gemensam fiende. Och i samma ögonblick lede fi uppfinns börjar resan mot slutet.

Kilometerlång
text om konstens roll och våra gemensamma värden kan skrivas. Om
människors längtan efter gemenskap. Man kan läsa avancerade essäer
om det kollektivt omedvetna Carl Gustav Jung gjorde till sitt livsverk; om drömvärldens arketyper vi alla
klär av till sist; om illusioner som lyckligtvis spricker i ljuset. Vi är alla varelser som utvecklas känslomässigt och intellektuellt. Och andligen. Ju mer vi lär om oss själva – ju mer förstår vi om andra. Men vi har passerat en gräns och befinner oss i ingenmansland. Utan
lagar, utan regler. Där en lynchmobb agerar anklagare, domare och bödel i ett och via regeringsunderstödd hashtag görs immuna mot kritik även de. Där social justice warriors intar universitet och skapar slutna, döda rum. Där plakat- och identitetspolitik tågat in i
regeringsbyggnad och implementerats i intetsägande styrdokument
bland myndigheter, för att sedan köras ut och ner i systemet och
allt längre ner i halsen på oss medborgare. Svensk film går
inte att se. Teveproduktioner är politiskt polerad dramaturgi.
Rollbesatt av samma ansikten. Ibland blixtrar det såklart till och
någon produktion slinker igenom censurens filter (som Cowboykåken). Ju mer
byråkratiska fingrar i kakburken, ju mer meningslöst.

Men
kultur är inte en installation. Svensk kultur är ett levande väsen.

Kultur
är en en
pungspark mot stagnation och en kärleksförklaring till livets eviga
cykler.
Vissa
av oss
fångar upp en subtil
ton
i det kollektiva –
besjunger,
beskriver, iscensätter
och kanske
ställer
besvärliga frågor. Vrider
runt i huvudet på betraktare. Får någon att se sig själv. River
mayan. Får hovet att avgå. Skänker tröst. Gemenskap.

En
gång i tiden stod artister ut mot orättvisa.

Nu
är de del av makten. Och de sparkar neråt. I villfarelsen om att
vara goda krigare mot världens ondska. All
form av kritik rinner av dem eftersom du betraktas som ond och del av
den djävulska
och världsomspännande
konspiration man
bekämpar.

Men
Gud är endast ett ord och dess skugga bara en
illusion.



Next »